Hårdrock.com tycker till om Getaway Rock Festival

Plats: Gasklockorna, Gävle
Publik: 13.500 (publikrekord)

TORSDAG 8/8

Gamma Ray
Betyg 2
Väderguden var inte snäll mot Kai Hansen (ex-Helloween) och hans manskap, för himlen öppnade sig ordentligt när de drog igång och gav aldrig med sig.
Känslan av att det för bandet utvecklade sig till ett gig i mängden går inte att bortse ifrån. Emellanåt gjorde dock Kai sitt bästa för att lätta upp stämningen med att skämta lite och bränna av ett leende från öra till öra.

För dagen kändes Men, Martians and Machines och Master of Confusion som de starkaste låtarna. Personligen kan jag tycka att det är lite trist att Helloween-klassikern Future World resulterade i störst publikjubel, men den är ju bra så låt gå för det då.
Magnus Bergström

Blood Command
Betyg 3
Mitt sinne var som ett blankt papper innan spelningen; jag hade inte hört något av detta norska band på förhand. Och jag måste medge att jag nästan blev golvad av sångerskan Silje Tombre och hennes attityd.

Jag kan inte undgå att jämföra henne med Maja från The Sounds – både hennes hesa röst och hennes blonda hårsvall förde tankarna till denna sångerska.

Blood commands hardcore är det närmaste till disco som kan anses vara acceptabelt på en hårdrocksfestival. Stundtals var det dock snäppet för radiovänligt, men så fort sångerskan kontrade med sin imponerande growl förlät jag detta.
Sofia Bergström

Iced Earth
Betyg 3
Det var inget nytt under solen som gitarristen/bandledaren Jon Schaffer och Iced Earth visade upp för den något våta publiken. Men det var samtidigt en styrkedemonstration av Amerikanska heavy metal utan krusiduller, vilket blev till ett bevis på att genren lever och har hälsan.

Konserten utvecklade sig allt eftersom till en för mig positiv överraskning i och med att bandmedlemmarna såg ut att ha roligare än på länge.

Kanske är anledningen den spralliga sångaren Stu Block, som passar alldeles utmärkt (jisses vilka höga toner han får till). Här gör Jon rätt om han ser till att ha honom kvar i bandet.
Magnus Bergström

Testament
Betyg 4
Thrashgiganterna har en lägstanivå på scenen som de flesta andra bara kan drömma om. Även om regnet öste ner som aldrig förr så var Bay Area-veteranerna lika mäktiga som vanligt och bjöd upp till mosh.

Bra ljud gjorde att de finfina gitarrsolona signerade virtuosen Alex ”jag-skulle-kunna-vinna-alla-världens-grimastävlingar” Skolnick hördes (i stort sett) in i minsta detalj. Musikgodis!

Sångaren Chuck Billy var i bra form både sång- och humörmässigt. Eller vad sägs om den här ironiska kommentaren levererad med ett stort leende: ”Välkomna till ännu en av dessa vackra sommarkvällar i Sverige”.

Fokus låg på nyare låtar med True American Hate som toppnumret för kvällen. Givetvis spelades också några klassiker, som i huvudsak hämtades från The New Order (1988) och allra vassast av dessa var The Preacher.
Jag kan dock tycka att det är lite synd att de envisas med att avsluta konserterna med tunga 3 Days in Darkness istället för något mer fartfyllt, som lämnar publiken med en adrenalinkick. Det är å andra sidan en anmärkning i marginalen.

Jag längtar redan till nästa livemöte med denna magnifika livemaskin.
Magnus Bergström

Lamb of God
Betyg 4
Deras låtlista lämnade inte mycket övrigt att önska. Starka låtar ur deras diskografi så som Walk with me in hell, In your words, och  Set to fail under loppet av en timme – vem kan klaga?

I alla fall inte de tusentals hårdrockare som trotsade det haglande regnet för att ta del av en solid spelning av ett av världens i särklass bästa metal-band. Somliga recensenter klagade på att Lamb of god lät precis som på skiva.

I mina öron är detta inte något negativt, utan jag ser det snarare ett tecken på att dessa musiker kan sin sak. Och det med bravur.
Sofia Bergström

In Flames
Betyg 4
Regnet var som intensivast när Sveriges hårt rockande stoltheter klev in på scenen. Men som de proffs de är märktes det inte på framförandet, som var lika musikfestinbjudande som vanligt.

Inte mindre än sex av de sjutton låtarna hämtades från senaste skivan Sounds of a Playground Fading. Allsången i låtar som Alias och Trigger var lika gåshudsframkallande som vanligt.

Embody the Invisible och System pigga ”gamlingar” som är bevisen för att In Flames en gång var pionjärer i genren melodiös death metal, en term som nuförtiden inte passar bandet något vidare (på skiva). Och ja, givetvis avslutades spelningen något fantasilöst som vanligt med My Sweet Shadow.

Självklart går det inte att skriva om en festivalkonsert med In Flames utan att nämna att de också bjöd på… Eld och fyverkerier i massor!

Vid en jämförelse med de tidigare cirka tolv konserter jag sett med bandet så hamnar den här på den övre tredjedelen, vilket motiverar betyget mer än väl.
Magnus Bergström

FREDAG 9/8

Eluveitie
Betyg 3
Folk metal med välartikulerad growl av ett band som jag inte hade hört en sekund av innan festivalen. Med tanke på det hade jag tänkt mig en lugn stund i bilen på andra sidan älven (mittemot konsertområdet). Men efter bara en halv låt fick jag smörgåsen i halsen, ryckte tag i kameraväskan och småsprang mot entrén.

Hela åtta musiker på scenen gjorde att förutom de goa’ låtarna fanns det alltid någon eller några i farten att titta på. Alla möjliga typer av instrument tog också plats på scenen och ljudteknikern lyckades ratta till ett i det närmaste skivmässigt ljud, vilket förhöjde upplevelsen.

Låt mig bara säga att det här bandet ska jag syna noga i sömmarna framöver…
Magnus Bergström

Behemoth
Betyg 4,5
Att bli överkörd kan vara angenämt, tro mig. Mitt första livemöte med ”Nergal” & co arkiveras omedelbums i arkivet med minnen för livet. Mmmmm, så nice livet kan vara.

Den gamla godingen Moonspell Rites satt bäst men samtliga låtar som spelades var allt ifrån mycket bra till suveräna. Att vi som bonus fick höra ett smakprov från kommande skivan The Satanist var både oväntat och glädjande.

”Nergal” själv är inte direkt något saftig bit men vid hans sida återfanns en gitarrist och en basist som såg ut som de tuffaste av orcherna i Sagan om ringen.

Att fullpoängaren uteblir beror på att ljuset förstörde lite av svart mässa-stämningen.
Magnus Bergström

Hatebreed
Betyg 3
Jamey Jasta visade sig vara en alldeles utmärkt allsångsledare och fick publiken att sjunga med i trallvänliga verk som till exempel Live for this.

Enbart Jastas scennärvaro och glädje förtjänar nästan en fullpoängare.

Jag saknade några av min personliga favoriter, men man kan inte få allt här i livet.
Sofia Bergström

Exodus
Betyg 1,5
En enda person på scenen i Gävle har varit med i Exodus sedan urminnes tider, när de drog igång min personliga favorit The Ballad of Leonard and Charles: Tom Hunting (trummor). Kan tyckas i fjuttigaste laget, men att Gary Holt (gitarr) turnerar världen över med Slayer är förstås fullt förståeligt. Men vad har hänt med härom året återkommande Rick Hunolt (gitarr)…?

Som gitarrister fick vi istället denna gång medlemmar från kultthrashbandet Heathen. Att det var lite si och så med samspelet på scenen – både i låtarna och mellan musikerna – är bara att konstatera. Trist men sant.

Bakom mikrofonen återfinns sedan 2005 en av hårdrockvärldens tråkigaste personligheter: Rob Dukes. Men ser man på… Efter att ha sagt Stockholm istället för Gävle ett tiotal gånger och blivit uppmärksammad på detta (av en buande publik) överraskar han med att inte hoppa ner i publiken och slå till första bästa åskådare. Istället spricker han upp i ett stort leende (!) och driver med sig själv. Men en gång är ingen gång så fram tills att jag ser Rob le och/eller skoja på en framtida konsert så står min åsikt om att han är tråkig fast. Han är ju heller inte världens bästa sångare, om man säger så.
Utöver ovan nämnda thrashproggpärla The Ballad of Leonard and Charles var Blacklist och Bonded by Blood bäst denna gång. Beyond the Pale å andra sidan kändes bara intetsägande.
Magnus Bergström

Killswitch Engage
Betyg 3
Det skickliga och busiga samspelet mellan gitarristerna Adam Dutkiewicz och Joel Stroetzel är alltid en fröjd att skåda. Så också på Getaway Rock.

The New Awakening, The Hell In Me och In Due Time från senaste skivan Disarm the Descent fick det att spritta i hela min kropp. Otroligt att efter tretton år och på sin sjätte studioskiva få till låtar som inte bara mäter sig med klassikerna utan också rockar röven av dessa.

Dessvärre var det en del strul med ljudet ungefär halvvägs in i konserten vilket drabbade nykomlingen A Tribute to the Fallen extra hårt. Just i mitten av konserten sjönk tempot på både band och publik och då punkterades också mina högt ställda förväntningar på att det här skulle bli festivalens bästa konsert.
Emellanåt märktes det också att det istället för skadade Justin Foley satt en reserv bakom trummorna: Jordan Mancino (As I Lay Dying).

Hur som helst; med en av metalcoregenrens bästa låtar, My Curse, i repertoaren räddades ”bra”-betyget när den formligen exploderade i slutet.
För övrigt är det värt att notera att Hårdrock.com intervjuade sångaren Jesse Leach – det enda mötet med media som han gjorde i Gävle. Exklusivt är det rätta ordet.
Magnus Bergström

Vildhjarta
Betyg 4
Vildhjarta framförde pärlor från debutplattan Måsstaden och gjorde inte en själ besviken. Bland annat tog Shadow, Dagger och Eternal golden monk alla åhörare inne i gasklockan med storm; gitarrslingorna som tar sig förbi den tunga basen och de mäktiga baskaggarna i samtliga av dessa låtar hör inte till denna värld. De unga musikerna i detta Hudiksvallbaserade band går en ljus framtid till mötes om de fortsätter i dessa öronbedövande takter.
Sofia Bergström

Gojira
Betyg 5
Om perfektionism och eufori skulle få ett barn ihop skulle Gojira vara dess avkomma.

Spelningen på Getaway kan ha varit den bästa som jag någonsin sett och hört. Det syntes att fransmännen genuint njöt av att framföra sin speciella musik.

Och lika genuint njöt jag när bandet framförde låtar som till exempel Oroborus, Backbone och The Vacuity.

När de avslutade med The gift of guilt var jag nära att börja gråta av lycka. Så bra var det.
Sofia Bergström

LÖRDAG 10/8

Entombed
Betyg 3
Givetvis öppnades death and roll-festen med klassikern Living Dead och uttrycket gammal är äldst fladdrade förbi i min skalle.

L-G Petrov har nog aldrig setts le större än just denna dag och hade från start en livlig kommunikation med publiken. Hans parhäst Alex Hellid såg å andra sidan lika koncentrerad ut på sitt gitarrspel som vanligt.
I likhet med nästan alla band på festivaler så blandade Stockholmarna sina mest kända låtar till en greatest hits-buffé. Responsen från publiken var förstås positiv.

Trots att bandet numera återigen har två gitarrister så kändes ljudet från och till lite tunnare och otydligare än senast jag såg dom (Metaltown). Just detta i kombination med att det trots allt slit från L-G aldrig riktigt tände till gör att betyget hamnar på en trea – alltså bra, men det finns mer att plocka fram.
Magnus Bergström

Bullet
(se separat recension)

Dragonforce
Betyg 3
Yngwie J. Malmsteen får ursäkta men i dagsläget är det här bandet som ger det snabba gitarrspelet ett ansikte. Man kan säga att de är som Yngwie på anabola med en eldgaffel uppkörd i bakdelen.

Glada miner och skämtsamma upptåg bandmedlemmarna emellan var som vanligt stående inslag liksom de i varje låt obligatoriska gitarrduellerna.

Den stora hitlåten Through the Fire and Flames i all ära, men faktum är att de flesta av låtarna vid en närmare granskning förefaller identiskt uppbyggda. Trots detta kan jag inte skaka av mig känslan av glädje. Dragonforce gör mig nämligen på gott humör vilket säkerligen kan tillskrivas de käcka gitarrmelodierna.

En lagom dos fartfylld power metal ger helt enkelt energi och livsglädje och inget piller i världen kan ersätta det.
Magnus Bergström

PHILM
Betyg 3,5
Dave Lombardo, ex-Slayer, imponerade med sitt nya projekt PHILM och stod således för lördagens stora positiva överraskning.

Bandet framförde låtar från fjolårets debut Harmonic och det var en fröjd för örat: svängigt tunggung varvades med Garry Nestlers aggresiva tongångar och förenades i en utomordentlig harmoni. Man blev aldrig uttråkad under de 60 minuter som trion stod på scenen.

Trummorna var utom denna värld – som sig bör när Lombardo är i farten. Trumsetet var dessutom strategiskt placerat längst fram på scenen så man fick se trumguruns minspel.
Sofia Bergström

Electric Wizard
Betyg 2
Vädergudarna verkar vara på britternas sida då himlen är jämngrå och ett duggregn faller över oss samtidigt som kvarteten gungar loss. Det är oerhört stämmningsfullt och passar bandets lyrik och tunga doommetal som handen i handsken.
Men jag kan inte undgå att fundera på om detta egentligen är ännu ett band som skulle ha gjort sig bättre på Black stage i gasklockan.
Bandet känns lite trötta så denna lördag mäktar de inte med ett toppbetyg.
Sebastian Kjerfh

Deep Purple
Betyg 3,5
Överraskande piggt! Att Deep Purple skulle hamna på min lista över festivalens tio bästa konserter var inget jag räknade med på förhand.

Men efter inledningen med störtsköna öppningslåten Highway Star kunde jag bara kapitulera.

Visst hade Ian Gillan mer pondus i rösten i unga år, men i Gävle lät han ändå bra mycket bättre än de gånger pipan har haft mindre bra dagar.

En del röster har höjts om att Deep Purple ägnade sig åt för många soloutflykter. På det svarar jag att det har de alltid gjort så allt är som det brukar vara.

Dessutom känns det i dagsläget som att övriga bandmedlemmar då får en välbehövlig stunds vila, för att orka med en hel konsert. De är inga ungdomar längre… Och ja, jag gillar solon!
Magnus Bergström

Anvil
Betyg 2,5
De kanadensiska förlagorna levde en existens bortglömda av de allra flesta förutom de mest inbitna fansen, fram tills dess att en dokumentär om bandets öde och produktionen av albumet “This is Thirteen” förde dem tillbaka till rampljuset.

Vi kom fram några låtar in i konserten och kunde efter några ackord sjunga med i Bad Ass Rock n Roll. Bandet rev av många låtar från senaste plattan som kändes ganska fräscha.
Anvil representerar metal när den är som mest lekfull och underhållande och kanske inte tar sig själv på allt för stort allvar. Vilket exemplifieras när Steve “Lips” Kudlow drar fram en dildo som han tar till hjälp att spela med.
Sebastian Kjerfh

Within Temptation
Betyg 4
Symfonisk hårdrock med goth- och popinslag med sångfågeln Sharon den Adel i huvudrollen.

Minuterna då mäktiga Ice Queen ljuder ur högtalarna är något av det härligaste jag någonsin varit med om. Alla kategorier.

Ljudet var i det närmaste helt perfekt och dessutom backades sång och musik upp av en enorm bildskärm där ”berättelser” spelades upp.

Jag inbillar mig att Within Temptation hade en fördel av att majoriteten av festivalbanden spelade hårdare varianter av hårdrock. Det gjorde att öronen i deras fall fick ta del av något som bröt av ganska rejält, vilket innebar en extra aha-upplevelse.

Hur som helst är det inget snack om att det här var en imponerande uppvisning i konsten att få till en konsertupplevelse utöver det vanliga.
Magnus Bergström

  

Fotnot: Konserterna är recenserade i den ordning (tidsmässigt) som banden spelade på festivalen. På grund av krockar i spelschemat och intervjuer som skulle genomföras recenseras inte alla band.

Fler bilder i fotoalbumet.