You give us rock, you made us roll.
Det sedan många år uppdämda behovet av en riktig festival blev äntligen verklighet när SRF slog upp sina portar. En musiktörstande skara besökare med glada miner forcerade taktfast in på området för att under fyra dagar njuta av mycket metal, lagom med hårdrock, lite blues samt allt där i mellan.
Det blev det upprymda powermetal-bandet Freedom Call som fick öppna dammluckorna och deras positiva framträdande skapade ringar på vattnet. Det norrländska skogshuggarbandet Raubtier följde upp med att tända en mila som glödde intensivt under kvällen. Dylika kampsånger kunde ha äventyrat SM-guldet om det hade spelats vid rätt tillfälle. Innan jag visste ordet av taxade Megadeth in på Hangar 18 (öppningslåt) och Dave Mustaine med den säregna sångrösten mumlade vidare ända till Symphony Of Destruction vilket gjorde mig behagligt uppsluppen.
Ten Years After visade sig tidigt på torsdagen. Alvin Lees skor kräver sin man, men med sin gitarrsprudlande bluesrock satte Marcus Bonfanti ner fötterna precis där jag ville ha dem. I’d Love to Change The World lika aktuell då som nu. När jag precis högg in på den första kroppkakan spelade Sodom en thrashversion av Surfin’ Bird. Det var den låten som gett mig det största musikminnet från min tidiga ungdom. Dubbel glädje.
Till de som kom i oömma kläder försvarade Karlstadsbandet Elden de värmländska färgerna kraftfullt med sin sludge rock. Veteranerna med det underfundiga namnet 10cc skakade fram poppiga toner som fortplantade sig mellan Good Morning Judge till Wall Street Shuffle.
Accept bidrog med ytterligare energi till den redan förtätade kvällen. Det gav starkt gensvar från den trogna publiken där jag själv i högsta grad var inblandad. Operaskolad sång av Floor Jansen (Nightwish) ackompanjerat av symphonic metal fick stjärnorna att tindra lite extra på natten.
Det danska gemytet satte prägel på fredag eftermiddag när D-A-D med Jesper Binzer i spetsen la ut ett fång av glädje vilket en gång i tiden bidrog till att min son fick sitt namn. De hett emotsedda Kingdom Come utvecklade sig till en fullständig flopp utan taktfasthet. Till skillnad från Saxon som fick åskådarmassan att lätta från marken med 747 (Strangers In The Night). Imponerande. Ross The Boss med ett förflutet i Manowar tog fram en riktig klassiker när Battle Hymn fick publikhavet att bölja samstämmigt.
Lördagens solstrålar lyste på Nestor från Falköping som efter lång tids frånvaro överraskade på riktigt med sin pudelrock som hamnade på rätt sida knivseggen. Blueslegenden Walter Trout frälste oss likasinnade med sin dramatiskt gripande röst och en gitarr som svepte mellan dröm och verklighet. Michael Monroe rundade av med att ge rock n’ roll ett ansikte av värdighet.
Tack för den här gången Sweden Rock. Vi fick musiken. Vi fick leva ut våra böjelser. Vi blev lyckliga.
Thomas Claesson
