Watain
Metropol, Hultsfred
2015-03-07
Drygt tio minuter innan avsatt speltid blickar jag ut över den glesa skaran på Metropol i Hultsfred och förvånas över hur få som är på plats. Watain, som på sina senaste plattor förfinat sitt black metal-sound till perfektion och som i dag är en av Sveriges bästa musikakter, förtjänar en betydligt större publik.
Kanske är det odören av svett och blod, som bandet vanligtvis förknippas med, som gör att fans föredrar att lyssna på dem hemma. Oavsett anledning bryr jag mig egentligen inte. Jag är på plats för att ha en mörk seans med mörkrets furstar. Hur smutsigt, blodigt och illaluktande det än kommer att bli.
Deaths Cold Dark från Lawless Darkness får den stora äran att inleda aftonen. Bara några sekunder in i låten får jag impulsen att sparka någon i skrevet, gärna en auktoritetsfigur. Till mina publikgrannars stora förtjusning kanaliserar jag mina aggressioner genom att hänge mig helt åt musiken.
Även under följande Black Flames March upplever jag ett intensivt känslorus som jag inte riktigt kan förklara. Kanske är det pyrotekniken i takt till låtens marscherande takter som sätter igång alla mina sinnen. Kanske är det blodstänket. Eller kanske är det Erik Danielsson – frontmannen med stort F.
Likaså ger mig On Horns Impaled och Legions Of The Black Light, som båda två har några år på nacken, en utomkroppslig upplevelse, som sig bör när man upplever Watain i liveformat.
Med Malfeitor rundas kvällen av. Timmen må vara sen och bandmedlemmarna har gett allt under kvällens gång, men ingen visar en tillstymmelse till trötthet. Erik Danielsson och hans lärjungar är som testosteronstinna krigare marscherande mot ett stundande blodbad.
Jag lämnar sedan Metropol med en liten och anspråkslös – men ack så betydelsefull – blodfläck på pannan. Jag vill egentligen behålla fläcken som en souvenir för att ständigt bli påmind om aftonen i Hultsfred den 7 mars 2015. Blodstänket försvinner dock en stund efter konserten eftersom den inte skulle göra succé på jobbet. Men den där lördagskvällen i de småländska skogarna tog jag med mig något betydligt mäktigare än så: ett musikminne för livet.
Text och foto: Sofia Bergström/Hårdrock.com
