Hur känns det att vara tillbaka på Sweden Rock?
Väldigt bra faktiskt, det är i min mening den bästa festivalen i Europa, om inte i hela världen. Vi har lite otur med vädret bara, men fortfarande bra och vi ser fram emot att spela här!
Ni hade ert första gig med Nic för inte så länge sen, hur gick det? Blev han väl mottagen?
Vi började i Sydamerika, och människorna där är väldigt… högljudda. De är väldigt välkomnande, och vi ville gärna komma ut från Europa för att starta turnén men också för att dämpa trycket på Nic, och det var fantastiskt, de var väldigt välkomnande gentemot honom och nu är vi tillbaka och hoppas på samma reaktion här.
Ni gav nyligen ut ett nytt album, ”Firebirth”, hur upplever ni att den mottogs av fansen?
Väldigt positivt. Albumet är ju väldigt ”Gotthardish”, låtarna, soundet och allt, och Nic är ju inte helt olik Steve. Det är olika personer, men det är samma ”typ” av röst, samma typ av sång, väldigt typiskt Gotthard, skulle jag säga. Olikheterna är egentligen inte så mycket på skiva, utan mer på scenen. Det kommer antagligen att ta lite tid för en att bli van med honom, kanske se två-tre gig eller så. Vi har hittills haft cirka sju gig med honom, medan vi hade tusen med Steve. Vi tar det steg för steg, helt enkelt.
Finns det någon tanke bakom albumet, något koncept?
Konceptet för oss är låt-skrivning. Vi sitter ner och skriver låtar, sen har man kanske 30 låtar, och därifrån väljer man cirka femton, sexton låtar, och det är det som ger dig konceptet – man kanske väljer bort en låt för att den inte passar med de andra, men mer än så har vi inte tänkt kring det.
Vilken är din personliga favorit på plattan?
Hahaha, den här frågan är alltid så svår. Jag gillar albumet, om vi säger så. Okej? Bra.
Skulle ni kunna berätta lite om produktionen av plattan? Hur det gick när ni spelade in den och liknande.
Vi co-producerade plattan med Paul Lani, som vi redan jobbat med på vår tredje studioplatta ”G.”, vi gillade råheten i den plattan och bestämde oss därför för att ta in honom igen, så han och Leo [Leoni] producerade plattan tillsammans. Jag tänker att plattan är väldigt minimalistisk. Jag menar, vi tog två gitarrer, bas, trummor, sång, backings, och jämfört med vår förra platta, ”Need To Believe” som var väldigt mycket produktion på, så skulle jag säga att här är det väldigt minimalistiskt, att vi ville göra så lite som möjligt. Less is more, vet du.
Hade ni några speciella mål med plattan?
Tja, målet var egentligen främst att vi och Nic skulle hitta varandra ordentligt. Jag skulle säga att det var tiden innan själva inspelningen som var den ”svåra” tiden, men när vi väl började, blev vi så fokuserade på inspelningen att vi inte hade några speciella mål mer i tanke. Så ja, det var helt enkelt att hitta hur vi skulle jobba tillsammans, och med Nic, och det uppfylldes.
Ni har en rätt stor turné på gång, finns det något datum där som ni ser extra mycket fram emot?
Nej, inte direkt. Hela turnén är spännande i sig. Det är klart att det är lite speciellt att åka till Japan, men i slutändan, så gillar vi att spela överallt. Scen som scen och det är samma typ av personer, eller ja, de är ju inte helt lika, publiken i Storbritannien är inte som de i Spanien, och publiken i Sverige är inte som de i Italien, men trots detta, så gillar vi samma typ av musik, det är här vi träffas, och jag tycker det är grejen lite. Se nya städer, träffa nya människor… Ja, det är det bästa.
Vart är ett drömställe för dig att spela på?
Oj hahaha, där vi inte redan har spelat? Ja… jag får nog säga New York City. Den står fortfarande kvar på vår ”to-do list”, haha.
Ett album du tycker alla borde ha?
AC/DC’s ”Back in Black”, men det är ju ett album som alla redan har så… men… nej, jag står nog fast vid det ändå.”Back in Black” med AC/DC.
Finns det någon person i musikindustrin du har en dröm om att jobba med en dag? En manager, studiomusiker, musiker, producent och liknande.
Det finns många – såsom Dave Grohl ifrån Foo Fighters, personer som producenten Matt Lange, personer som Jimmy Page, Brian May ifrån Queen, det finns så många så det är svårt att välja än, men dessa är några.
Sara Köhler
