Time to Rock festival 4-7 juli 2025

Time To Rock 2025 – sol och (regn)rock

Då var det återigen dags för Sveriges gemytligaste festival och en av sommarens höjdpunkter – Time to Rock festival, Knislinge, Skåne, Sverige. Väderleksprognosen har inte sett lovande ut dagarna innan festivalen men vädret blev mycket bättre än befarat. Visst var det en del regnskurar under helgen meninget som förstörde den goda stämningen. Regnkappor åkte på och av och publiken stod till största delen troget kvar vid scenerna och stöttade sina favoritartister. Som alltid blandades rätt friskt mellan stilarna inom hård rock, hårdrock och metal. Ett par punkiga inslag i form av legendarerna UK Subs och betydligt yngre uppkomlingarna The Anti-Queens fanns också; två av de band jag verkligen sett fram mot mest den här helgen.

Fredag

Fredagen är förfest till festivalen och jag är smått förvånad över hur stor publik som redan är på plats. Det lovar gott inför helgen. Själva mjukstartar vi lite på grund av lång resdag och avnjuter fyra av kvällens sex akter.

Heavy Pettin’ har i min värld varit ett band bland många som fanns där under 1980-talets första hälft men som jag egentligen aldrig lyssnade på eftersom de var alldeles för mjäkiga för en tuff (host) 14-åring.

Döm om min förvåning när det dagen till ära ändå låter förvånansvärt tufft och hårt från scenen. Inte hårt hårt men hårdare än på skiva. Helt klart en positiv överraskning och ett ödmjukt konstaterande att Heavy Pettin’ definitivt har ett gäng schyssta låtar på repertoaren.

Creedence Clearwater Revival har aldrig varit ett favoritband så Creedence Tribute känns ärligt talat inte särskilt lockande, men jäklar vad de gör det bra.

Ett gäng mycket kompetenta musiker som i mina öron lyckas hylla originalet på ett mycket trovärdigt sätt. Jag vill verkligen inte skriva kopiera för även om jag inte är något fan av tributeband så handlar det ändå om hyllning, och att kalla det kopiering förringar det Creedence Tribute gör. Ännu en positiv överraskning och ett utmärkt val av band till en festivalförfest.

Bourbon Boys är Per Hulkoffs (Raubtier) countryband och även om country inte riktigt är min grej så kan jag inte annat än imponeras. Det känns och låter väldigt autentiskt.

Publiken gillar det skarpt och det är ju det enda viktiga. Precis som Creedence Tribute är det ett passande val av band till festivalens förfest.

Kvällen avslutas med Smålands heavy metal-stoltheter Bullet. I rök och eld äntrar de scenen och öset är totalt.

Jag har inte sett dem live på ganska många år och har lite förträngt vilket suveränt liveband de är. Bästa möjliga avslutningen på fredagen och förfesten, och ganska skönt med lite eld som värmer denna regniga fredagskväll. Ribban har satts högt för resten av festivalen.

Lördag

Bonafide

Betyg: 4

Det finns ett gäng band på festivalen som jag alltid vetat finns där men som jag av någon anledning inte lyssnat jättemycket på. Bonafide är ett av dem. När jag sitter och skriver det här ifrågasätter jag varför jag inte gett deras musik fler chanser för det är en superstark inledning på dag två och det märks att det är ett rutinerat gäng som står på scenen.

Det är avslappnat och familjärt men samtidigt grymt tajt och välspelat. Tungt och lättillgängligt noterade jag i mitt anteckningsblock. Det är helt omöjligt att inte charmas av Bonafide.

Det är dock lite tunt med publik när bandet kliver på scenen men kön utanför är lång, och det fyller på allt eftersom vilket gläder mig. Bonafide förtjänar storpublik. De är ett grymt bra liveband. Favoritlåtar för dagen? Jag tycker nog att Hero to Zero och Smoke & Fire sticker ut lite.

Naturligtvis mottas också Bonafides signaturlåt till festivalen, som så klart heter Time to Rock, välförtjänt väl av den nu betydligt större publiken. En konsert som ger mersmak och jag kan bara bocka och tacka för att jag äntligen fick möjligheten att se Bonafide live..

Hellgroove

Betyg: 3

Hellgroove är ett av de band som via Studiefrämjadet getts tillfälle att spela på Time to Rock. Ett utmärkt initiativ och samarbete mellan Time to Rock och Studiefrämjandet. För min del är bandet en helt ny bekantskap men helt klart en jag kan tänka mig att fortsätta.

Musiken är relativt hård men inte på bekostnad av dynamiken. Däremot vet jag inte om jag hör vare sig så mycket helvete eller groove, men okej, visst sväng finns det, och det är faktiskt första gången jag hör bandet så skjut mig inte om jag missar vissa nyanser. Emelie Reboira har en bra röst och scennärvaro, och gitarristen Sammy Kela tävlar med Wytch Hazels Alex Haslam om största leendet.

Summa summarum är publikresponsen välförtjänt god, låtmaterialet av hög klass, sång och framförande proffsigt men inte helgjutet. Ett band med potential men som behöver lite mer scenvana, och kanske hittar jag mer helvete och sväng när jag får lyssna lite mer fokuserat på dem i hemmets lugna vrå.

Riot V

Betyg: 3

Okej, kan vi enas om att skippa diskussionen om det obefintliga antalet originalmedlemmar från Riot i Riot V och fokusera på musiken och konserten?

Riot V är nämligen ett kompetent gäng som gör de klassiska låtarna rättvisa, och basisten Don van Stavern håller 1980-talets fana högt när han kommer in på scenen, öppnar en flaska tequila och tar en rejäl klunk innan bandet, så klart, drar igång Swords and Tequila, tätt följd av Fire down under och Outlaw. Tre klassiker från tredje plattan Fire down under (1981). Faktum är att även de två efterföljande låtarna, nämligen The Altar of the King och Don’t Hold back, kommer från den plattan. Det säger en del om dess status i bandets diskografi.

Förutom Fire down under är Thundersteel (1988) den platta som är mest välrepresenterad med fyra låtar. I övrigt bjuds det på enstaka låtar från Rock City (1977), Narita (1979) och Mean Streets (2024). I min värld var Riot ett band som sällan gjorde en helgjuten skiva men där man lätt kan plocka ett gäng låtar från varje platta och sätta ihop till ett utmärkt klassikerset, vilket dagens set är. Till och med saknar jag några låtar som jag gärna hade hört, men man kan inte få allt på en timmes festivalset.

Framförandet går inte att klaga på. Basisten von Stavern upprätthåller som sagt rockmyten och sångaren Todd Michael Hall gör ett utmärkt jobb. Resten av bandet är solitt och gör som jag skrev i början de klassiska låtarna rättvisa. Hade jag velat se Mark Reale (R.I.P.) och Guy Speranza (R.I.P.) på scenen? Självklart, men Riot V är ett utmärkt substitut och jag gläder mig åt att få höra de klassiska låtarna live, och jag tror också att både Reale och Speranza skulle nicka gillande och glädjas åt att deras musik lever vidare så nya generationer kan upptäcka den.

Ambush

Betyg: 4

Ambush – Sveriges bästa heavy metal band? I alla fall ett av dem. Konkurrensen är ju glädjande nog stor.

Precis som med Bonafide syns rutinen. Det är ett avslappnat men extremt fokuserat, läderklätt gäng som står på scenen omgivet av eld, och publiken är med på noterna från start till mål. Så mycket eld faktiskt att fotograferna inte får komma in i fotodiket på grund av säkerhetsavståndet, vilket förklarar de något ensidiga, vinklade bilderna tagna från sidan av scenen längs med scenkanten.

Dagens favoritlåtar är lite svåra att utse i raddan av metaldängor, men The Demon Within sitter som en smäck, och naturligtvis måste Heading East som tillägnas ”våra vänner i Ukraina” nämnas. Nya singeln Maskirovka känns också som en låt med potential att växa. En mellantempolåt med driv och en lite episk känsla i refrängen. Bara fyra band in på dagen och redan är det uppenbart hur många fantastiskt bra band det finns i Sverige. Men det visste du ju redan.

Eclipse

Betyg: 4

Om vi nu ska tala om hur många fantastiskt bra band det finns i Sverige så kommer här ytterligare ett. Eclipse är ett gäng superproffs; inget att diskutera. Det gäller såväl musikalitet och låtar som framförande. Och publiken i Knislinge älskar Eclipse.

Responsen är fantastisk, snudd på fanatisk, och Erik har publiken i sin hand från inledande Roses on your Grave till avslutande Viva la Victoria. Dagen till ära är bandet dessutom förstärkt av Adde Moon (ex-Hardcore Superstar) eftersom ordinarie trummisen Philip Crusner är föräldraledig.

Låturvalet går inte att klaga på. Till stor del sammanfaller det med deras mest spelade låtar på Spotify, som det tillstår en festivalspelning. Personligen hade jag gärna bytt ut Anthem mot till exempel Dying Breed eftersom jag tycker den förstnämnda är lite såsig och den sistnämnda har en skön nerv. Se där, det gick visst att klaga lite på urvalet ändå, men man kan inte få allt här i världen. Sammantaget ännu en konsert och ännu ett band som visar vilken världsklass svensk hårdrock och metal håller.

Wytch Hazel

Betyg: 4

Wytch Hazel är ett band där Wishbone Ash brukar nämnas som influenser, och ett band jag följt och älskat sedan 2013 men som jag aldrig sett live förrän nu. Ibland klaffar det helt enkelt inte.

Det är uppenbart från publikuppslutningen, och trots krocken med publikdragande Korpiklaani, att det är många fler än jag som sett fram mot konserten. Okej, Wytch Hazel och Korpiklaani kanske inte har samma publik, men de sistnämnda drar slentrianfestivalpubliken, och den som missar Wytch Hazel missar en av årets höjdpunkter på Time to Rock.

Med dagsfärska, femte fullängdaren V: Lamentations (2025) i bagaget bjuds vi på tre spår från den tillsammans med ett tiotal låtar från tidigare alster. Ungefär samtidigt som bandet presenterar Elements från nya skivan spricker molnen upp och solen tittar till och med fram för en kort stund, men har man en kristen tematik i musiken kanske man har tumme med högre makter. Eller så är det bara en tillfällighet. Personligen är nog dagens favoriter Spirit and Fire och Wytch Hazel. Fast inledande The Fire’s Control är vass den också.

”Outstanding” var en av få kommentarer jag gjorde i mitt lilla anteckningsblock under konserten, och det sammanfattar helheten bra. Proffsigt framförande, musikalitet, ett stabilt urval av låtar och en ständigt leende Alex Haslam på gitarr som gör att man själv bara blir glad. Positiv energi. Med facit i hand kan jag bara säga att Wytch Hazel var väl värda att vänta på och slutbetyget blir en riktigt stark fyra.

Y&T

Betyg: 5

Y&T är definitivt en av festivalens stora publikdragare vilket märks på publiktrycket. För första, men inte sista, gången är det under festivalen smäckfullt framför Rock Kommander Stage.

Med en karriär längre och en skattkista med låtar djupare än de flesta har arrangörerna tack och lov lyckats förlänga bandets speltid med tio minuter till 85 minuter i stället för 75. Det tackar vi alla för, och konserten landar nu på 16 låtar.

Från inledande Hurricane till avslutande Forever är nog större delen av publiken i extas. Fokus ligger på de tre första skivorna, Earthshaker (1981), Black Tiger (1982) och Mean Streak (1983). Den sistnämnda är nog min öde-ö-skiva så jag klagar inte på att få höra mina fyra favoritlåtar från den. Glädjande nog får vi också fantastiska I’m Coming Home från Facemelter (2010), vilket tyvärr är senaste studioskivan från bandet. De lite mer radiovänliga inslagen i form av Lipstick and Leather, Don’t Stop Runnin’ och Summertime Girls är låtar som i min värld måste genomlidas. Lite för poppiga för min smak och jag hade gärna bytt ut dem mot vad som helst från Black Tiger eller Mean Streak.

Trots att jag gärna hade bytt ut ett par låtar finns inget negativt att säga om dagens konsert. Kalla mig okritisk om du vill men Y&T är superproffs och supermusiker som varit med så länge att de omöjligt kan göra dåligt ifrån sig, och Dave Menikettis gitarrspel och röst ger fortfarande rysningar längs med ryggraden. Jag vacklar mellan en mycket stark fyra och en femma i betyg, men landar till slut på en femma trots att jag personligen gärna hade bytt ut ett par låtar. Nu håller jag bara tummarna för att någon bokar in dem till Sverige snart igen även om det tyvärr känns som att Dave blivit lite för bekväm hemma i Kalifornien.

Stray

Betyg: 4

Stray? Vilka då, sa du? Okej, det är bara att erkänna att jag hade noll koll på Stray innan festivalen, och att det fanns en Iron Maiden-koppling hade gått mig helt förbi.

Nu i efterhand? Jag kan inte vänta på att se dem igen. Definitivt ett av festivalens utropstecken för min del och jag kan bara beklaga dem som missade spelningen. Tung, bluesig, hård rock, och jävlar vilken pipa sångaren och gitarristen Steve Gadd besitter.

Stray bildades redan 1966 i London och släppte sitt första album 1970 så både Krokus och Y&T är rena ungdomarna i jämförelse. Bandet gör lätt en av festivalens skönaste och mest avslappnade konserter. Ingen gimmick eller scenshow; här talar gitarren, och de övriga instrumenten så klart. Precis som det ska vara. Steve Gadd, 73 år ung, verkar bara ha skitkul och är coolast på festivalen utan anstränga sig det minsta, och basisten Colin Kempster är ett stort leende hela han. Stämningen på scenen smittar av sig och alla närvarande njuter i fulla drag av musiken och en dos torr, avmätt brittisk humor.

Låtar? Jag vete fan. Jag har ju knappt någon koll, men 1600 Pennsylvania Avenue sticker ut med en tung och ödesmättad känsla. Jag hoppas verkligen någon bokar Stray till Sverige igen. Obligatorisk närvaro för alla genuina musikälskare i så fall.

Nestor

Betyg: 2

Definitivt ett av festivalens mest publikdragande namn för den stora massan. Jag såg Nestor 2023 när de spelade på Time to Rock och tyckte det var charmigt. De hade släppt debutplattan och kändes lite som kalvar på grönbete. Ett gäng snubbar som var glada att leva tonårsdrömmen 35 år för sent och jag såg fram emot att följa dem mot nya djärva mål. Två år senare är besvikelsen total.

Den här kvällen i Knislinge har Nestor ingen charm kvar. Konserten är mer eller mindre klockren showmässigt med lasershow och dansare. När lasershowen lyser upp den fuktiga Knislingekvällen är det supersnyggt, men musiken och allt runt omkring den är så steril och ointressant att jag snabbt tappar intresset. Allt är perfekt och bygger på gimmickar med dansare, kläder, laser. Allt känns verkligen inrepeterat in i minsta detalj. Självklart förstår jag att allt är inrepeterat på en så stor show men det är alltid trevligt om den känslan inte blir överväldigande.

Publiken sväljer dock allt med hull och hår och entusiasmen känner inga gränser. Själv tycker jag tyvärr bara det är skittråkigt men jag lär vara i en väldigt liten minoritet den här lördagskvällen. Jag tror ärligt talat jag skulle gillat Nestor mycket mer, och att betyget skulle blivit högre, i ett mindre sammanhang. Nästa steg för Nestor? Mello 2026! Kom ihåg var du läste det först.

Dirkschneider

Betyg: 3

Vad ska man säga om gamle Udo? Han kämpar på, vilket han ska ha all heder för, men det är bandet som står för energin. Inte minst gitarristen och linslusen Andrey Smirnov håller ångan uppe.

Kvällen till ära är det albumet Balls to the Wall (1983) som ska spelas i sin helhet och med den premissen går det inte att misslyckas. Att Peter Baltes (ex-Accept) numera är bandets permanente basist skapar också den lustiga, men i musikvärlden inte helt ovanliga, situationen att det här bandet numera innehåller fler medlemmar från Accepts klassiska sättning än dagens Accept. Men det är ett samtalsämne för en annan dag.

Konserten är så klart bra. Hela Balls to the Wall avhandlas som sagt för att följas av Princess of the Dawn, Fast as a Shark och Burning. En klassikerparad som matchar den Y&T radar upp. Det går som sagt inte att misslyckas med de låtarna, och bandet är riktigt, riktigt tungt och tajt. Smirnov är så duktig att han med lätthet får till Wolf Hoffmans klassiska ljud, riff och solon. Jag landar dock på en trea i betyg. Kanske är jag bara lite trött där i Knislingenatten men det känns som en dag på jobbet för bandet. Det känns lite för oinspirerat, och Udos röst känns lite för oartikulerad för att jag ska vara helt nöjd.

Söndag

Asomvel

Betyg: 4

Om Bonafide stod för väckningen på lördagen så sköter brittiska Asomvel den med bravur på söndagen. Det här är ett av banden jag verkligen sett fram emot på årets Time to Rock och de levererar definitivt som förväntat. Den som gillar hårdrock och följer sociala medier har nästan inte kunnat undgå bandet. Asomvel har förstått nyttan av att jobba hårt och av att synas, vilket gett resultat. Spelningarna blir fler och fler, och turnéerna blir större och större, och vad är större än Time to Rock i Knislinge?

Det är fullt ös från start till mål. Mina anteckningar är lite diffusa eftersom jag hade fullt upp i fotodiket men jag är rätt säker på att de inleder med Louder and Louder följd av Born to Rock’n’Roll och Beware the Full Moon. Publiken är tyvärr ganska fåtalig när bandet kliver på scenen men det fylls på allt eftersom. Enligt mig är det generalfel att missa Asomvels konsert. Jag kan nämligen inte komma på något band som matchar deras energi under de här fyra dagarna. Asomvel lever, blöder och svettas rock’n’roll.

Publikresponsen är god längst fram vid kravallstaketet där de riktiga fansen trängs, men jag tycker den är lite oförtjänt sval längre bak i publiken. Kanske det är för många Nestorfans på plats. De som är där bjuds dock på ett urval låtar från bandets diskografi, som till exempel Cold Day in Hell, Outside the Law, Luck is for Losers och så klart avslutande The Nightmare ain’t over. Det hoppas jag verkligen.

Om det här är en mardröm så vill jag vara kvar i den. Om du får chansen att se Asomvel live är det inget att tveka på. Och se, jag lyckades skriva en hel recension om Asomvel utan att nämna Motörhead… Ooops!

The Mind Palace

Betyg: 4

The Mind Palace är ytterligare ett av festivalens tre band som slussats in via Studiefrämjandet. Bandet är ytterligare en ny bekantskap för mig men jag har tjuvlyssnat lite innan festivalen och verkligen gillat det jag hört, så jag hade vissa förväntningar på dem. Tydligen hade fler än jag förväntningar för det var mycket gott om publik på plats. Jag kan nog lugnt säga att både mina och andras förväntningar infriades med råge.

Musikaliskt har jag lite svårt att hitta uppenbara influenser men bandet säger själva enligt festivalens hemsida att de vill skapa modern hårdrock med rötterna i 1970- och 1980-talet, och det känns rimligt. Lättillgängligt och trallvänligt men samtidigt lite progressivt. Skapligt fett men inte supertungt.

Det som slår mig mest är dock hur proffsigt bandet är. Det här är ett gäng som definitivt är redo för större scener. Alla i bandet är duktiga instrumentalister och sångerskan Jenny Fagerstrand Fjordevik har en röst med tillräckligt mycket nerv och personlighet för att gå igenom bruset i dagens musikaliska landskap. Det är svårt att utse en favoritlåt i ett så kort set men Transcending a Lifetime och nya singeln Carpe Noctem tycker jag sticker ut lite extra. The Mind Palace är definitivt ett band att hålla ögonen på. Kom ihåg var du läste det först!

The Wildhearts

Betyg: 4

Jag har ingen jättedjup relation till The Wildhearts så det var med ett ganska öppet sinne jag begav mig till Rock Kommander Stage, och tur var det att jag gick dit eftersom vi bjöds på en superenergisk show med betydligt större tyngd än jag förväntat mig.

Ginger Wildheart och kompani är ju ett rutinerat gäng som vet hur man styr upp ett party. Det är mer än uppenbart för alla närvarande. Jag är dock lite förvånad över att publiken är rätt tunn. Jag hade förväntat mig att bandet skulle dra mer, men det är ju festival så det fylls på allteftersom. Same procedure as last band, typ.

Återigen är mina anteckningar lite luddiga men om jag minns rätt öppnar The Wildhearts stenhårt med Suckerpunch. En titel som beskriver känslan rätt bra. Det här bandet tänker inte ta några fångar. Öppningen visar var skåpet ska stå och resultatet efter konserten är att jag starkt ifrågasätter mina livsval och funderar på varför jag inte lyssnat mer på The Wildhearts. Ännu en konsert som definitivt ger mersmak, men nästa gång vill jag se dem på en liten, skitig rockklubb någonstans. Det känns mer som bandets rätta hemvist än en solig festivalscen.

Cobra Spell

Betyg: 3

Lite Satan, lite sex och en massa heavy metal. Där har ni internationella bandet Cobra Spell. Lägg sen till schysst väder och bra publikuppslutning så har du receptet för en underhållande timme en eftermiddag i juli. Sen är det alltid trevligt med kvinnlig representation på i övrigt väldigt mansdominerade festivaler.

Cobra Spell gör ett stabilt och underhållande framförande och personligen tycker jag en timme är alldeles lagom. Musikerna är kompetenta och professionella, och framförandet är habilt, men jag tycker inte riktigt de har låtmaterialet att fylla längre tid, men ge dem ett par album till så är det problemet löst.

Även om alla medlemmarna gör det de ska sticker ändå gitarristen Sonia Anubis ut och är den som tar för sig mest på scenen. Favoritlåtar för dagen är nog Satan is a Woman och Warrior form Hell där sångerskan Kristina Vega får hela publiken att falla på knä. Det är imponerande och säger lite om att Time to Rock verkligen gillar Cobra Spell.

Dare

Betyg: 4

Som recensent har man vare sig man vill det eller inte en bild av vad man kan förvänta sig baserat på tidigare erfarenheter, smak, förväntningar, fördomar och dylikt. Rätt eller fel men så funkar vi människor och vi som försöker oss på att recensera är inga undantag. Mina förväntningar inför Dare var typ en trea. Duktiga musiker, bra låtar men lite mesig musik. Tji fick jag!

Dare må vara lite tama på skiva men live växer låtarna och även om vi snackar typ tusen mil från doomtungt så får låtarna definitivt en helt annan tyngd och nerv live, och ärligt talat går det inte annat än att älska Darren Wharton. Den lycka han konstant utstrålar från scenen är smittande och allt han säger får mig att känna att världen vore en mycket bättre plats om alla vore som Darren Wharton.

Det är inget snack om att Time to Rock älskar Dare. Publiken strömmar till i betydligt större skaror än jag trott och jag kan garantera att ingen går besviken därifrån. Wharton backas upp av ett fantastiskt band och känslan är att alla har riktigt jäkla roligt på scenen. Det är svårt att utse favoritlåtar men King of Spades som tillägnas Phil Lynott går rakt in i hjärtat. Betyg då, om det inte blir en trea? En riktigt stabil fyra och en kvardröjande känsla av att jag skulle vilja sitta ned och ta en pint med Darren bara för att hans blotta existens gör mig så jäkla glad.

UK Subs

Betyg: 4

81 år! Åttioett år! Åttioett! År! Charlie Harper är 81 år och ser ut och låter vitalare än jag ens känner mig vid betydligt yngre ålder. Jag hoppas verkligen jag är lika pigg och lika förbannad på sakernas tillstånd när jag är 81 år gammal…förlåt, 81 år ung!

Att Charlie Harper står här i dag på scenen med legendariska punkikonerna UK Subs skänker hopp på många plan. Ett hopp som förstärks av att se diversiteten i publiken. Jag ser en snubbe i Dissection-tisha digga energiskt sida vid sida med en tjej i rutig, klockad kjol. Helt enkelt en skön blandning av folk som tillsammans skrålar ”Oohoh, we want a riot”.

En timme går väldigt fort i UK Subs sällskap men det hinns med många låtar när vi snackar punk. Drygt 20 låtar avverkas. Det är i huvudsak gamla klassiker, vilket hör festivaler till, men inget från senaste studioplattan Reverse Engineering (2022). Lite synd eftersom jag tycker den står sig bra i konkurrensen. Political Alamo till exempel hade suttit som en smäck. Men så länge jag får Party in Paris är jag nöjd. Jag har fortfarande kvar syrrans singel på orange vinyl som jag snodde från henne för mer än 40 år sedan. Säg inget! Även klassiker som Riot och Warhead sitter så klart som en Dr Martens-känga i bakhuvudet på en korrupt politiker.

UK Subs står helt klart för ett av festivalens positivaste inslag på alla plan. Mer punk åt folket behövs i dessa oroliga och osäkra tider. Jag älskar verklighetsflykten som finns i mycken hårdrock men ibland behöver någon trycka upp verkligheten i ansiktet på människor. Jag hoppas Charlie Harper och kompani hänger i länge än och att jag får se bandet minst en gång till, och jag hoppas verkligen att Time to Rock bokar in några schyssta punkband även nästa år.

Oomph!

Betyg: 3

Precis som med Stray måste jag erkänna att tyska Oomph! är ett band som gått mig förbi trots en lång karriär. Deras, alltså. Sedan 1989 har de varit förgrundsfigurer i den musikstil som brukar kallas NDH (Neue Deutsche Härte; ty. ny tysk hårdhet) och sägs även ha influerat Rammstein. Sämre referenser kan man ha. Precis som med Stray är även Oomph! en bekantskap som jag gärna fortsätter, och som syn för sägen står jag efter konserten vid merchtältet och svär över att den t-shirt med bandet jag vill köpa inte finns i min storlek.

Musikaliskt är det precis så tajt som man kan förvänta sig av musikstilen men jag tycker ändå att hårdheten har en hel del organiskt i sig. Det industriella blir aldrig tråkigt monotont och maskinellt på bekostnad av det mänskliga. Musiken förblir helt enkelt köttig.

Nu kan jag inte jämföra nya sångaren Der Schulz som ersatte originalsångaren Dero Goi så sent som för två, tre år sedan men Der Schulz gör ett kanonjobb och ger ett charmigt och jordnära intryck när han interagerar med publiken. Han står för det mänskliga medan gitarristerna Flux och Crap mer ger ett distanserat intryck. Favoritlåtar? Svårt, men Labyrinth och lågmälda Nichtswirdmehr gut är nog personliga favoriter; kanske Gott ist ein Popstar.

Michael Schenker – My Years with UFO

Betyg: 3

Även om Y&T:s Dave Meniketti är festivalens störste gitarrhjälte för min del kan ingen ta i från Michael Schenker hans legendstatus och musikaliska arv. En status och ett arv som gör att det är smäckfullt framför scenen. Para sedan ihop honom med sångaren Erik Grönvall och UFO:s klassiska låtkatalog så finns alla förutsättningar för succé. Så varför är det då något som skaver i mig där jag står och hör klassiker efter klassiker levereras?

Att Schenker passar på att mjölka ur UFO:s arv har jag inga problem med, även om jag personligen hellre skulle se Schenker live med MSG-låtar och, i den bästa av världar, med Gary Barden på sång. Han var där under UFO:s storhetstid så han har all rätt till det. Det jag tycker kvällens konsert inte lyckas med är att förmedla storheten i låtarna.

Bandet är bra och Erik Grönvall är en gudabenådad rocksångare och scenpersonlighet, vilket är tur eftersom Michael Schenker är rätt tråkig på scenen, men jag tycker inte riktigt han gör låtarna rättvisa. Ingen sjunger UFO som Phil Mogg, typ. Kanske är jag onödigt hård och ogin men känslan är inte där.

Låtvalet är naturligtvis klockrent och att Joe Lynn Turner gästar på Too Hot to Handle är en fin bonus. Sen upphör tyvärr aldrig mänskligheten att förvåna mig negativt. Det finns alltså människor som var där för att se Erik Grönvall, vilket så klart är helt okej och jäkligt kul för Erik, men om man efteråt klagar på att det bara var en massa gitarr och att Erik Grönvall inte fick göra sin egen grej har man definitivt missförstått sammanhanget. Då är det dags att gå upp ur genpoolen.

PrayingMantis

Betyg: 4

Det är på Pirate Rock Stage det händer. De flesta av festivalens bästa konserter äger rum här, och Praying Mantis är en av dem. Bandet går tillbaka till 1970-talet och verkade ha framtiden för sig runt 1980 och NWOBHM, men sen gick det som det ofta gör. Management, skivbolag, ränker, konflikt med Ritchie Blackmore, och helt plötsligt hade tåget gått. Ingen kan dock ta ifrån dem att debutplattan Time Tell no Lies (1981) är en klassisk NWOBHM-platta.

Bandets kärna är bröderna Tino (gitarr) och Chris (bas) Troy som startade bandet. Övriga medlemmar har varit med i tolv år eller mer, så det är ett stabilt gäng, vilket märks.

Det är tajt och välspelat, och återigen ett band som verkar ha genuint kul på scenen. Sådant smittar av sig och publiken är med på noterna från start till mål. Vi ska komma ihåg att bandet spelar samtidigt som Joe Lynn Turner, men trots detta är publiken relativt stor och de som är där är verkligen Praying Mantis-fans.

Låtarna plockas från större delen av karriären och visar att debutplattan inte var en lyckträff. Oavsett ålder och era håller låtarna god kvalitet. Framförandet är mer eller mindre klockrent och interaktionen med publiken är familjär. När någon i bandet refererar till Tino som ”the gayest guy in Hastings” svarar han kvickt med en blinkning till sitt Stray-linne att han är ”a Stray guy, not a gay guy”. Familjär och avslappnad stämning både på scenen och mellan band och publik, som sagt.

Måndag

Ashes of Souls

Betyg: 2

Ashes of Souls är tredje bandet att få spela på Time to Rock Festival via Studiefrämjandet. Jag gillar det jag hör men bandet har en del att jobba på. Att de har en sjungande trummis är ascoolt, och Linda Theodoridis gör ett kanonjobb med båda delarna. Hon är den stora behållningen och hennes sång har en nerv som går rätt in i själen. Jag vill bara höra mer. Övriga bandmedlemmar behöver dock jobba på sin framtoning. De ser rätt vilsna och ängsliga ut och kommunikationen mellan dem är obefintlig. När gitarrist ett närmar sig gitarrist två är responsen noll och vice versa. Ibland ser det snudd på lite antagonistiskt ut.

Musikaliskt har jag lite svårt att placera dem men när de gör en cover på Ghosts Square Hammer känns det inte helt ologiskt. Musikaliskt är det alltså helt klart intressant och väl värt att lyssna på men tre fjärdedelar av bandet, och inte minst gitarristerna, måste jobba på sin framtoning om bandet ska kunna gå vidare till nästa steg. Lindas sång förtjänar verkligen det. Sorry, men det är den bistra sanningen, och jag tycker ärligt talat musiken förtjänar mer. Jag hatar att behöva sätta en tvåa på ett kämpande band och nästa gång jag ser dem hoppas jag verkligen att kunna sätta högre betyg för potentialen finns där.

Mikkey Dee & Friends

Betyg: 4

Lite som med Dare hade jag förväntningar på en trea. Motörheadlåtar utan Lemmy, liksom… Vad kan det bli? Ännu en knäpp på näsan dock.

Viktor Skatt (bas och sång) och William Dickborn (gitarr) gör ett kanonjobb. Viktor ser tillräckligt mycket ut som Lemmy och sjunger tillräckligt skrovligt för att det ska bli trovärdigt men utan att försöka göra en patetisk imitation. Det blir trovärdigt och genuint. Men framför allt är det Viktors gitarrton och spel som är pricken över i:et. Inte minst på de äldre låtarna tycker jag han får till en känsla av Fast Eddie. Jag ryser. Sen får vi ju inte glömma huvudpersonen, Mikkey Dee, som är avväpnande charmig och berättar anekdoter från sin tid i Motörhead.

Låtmässigt då? Motörhead var och är ett av mina största favoritband så i min värld är det extas från inledande Iron Fist till avslutande Overkill. Jag gläder mig särskilt åt att vi får både I got mine och Shine från Another Perfect Day (1983), men The Chase is Better than the Catch och Shoot you in the Back sitter också som en smäck. Born to Raise Hell hade de dock kunnat skippa. Den enda Motörheadlåt jag aldrig gillat.

The Anti-Queens

Betyg: 4

Besvikelsen när kanadensiska The Anti-Queens ställde in sina Europaspelningar förra sommaren var stor, men de lovade att komma tillbaka i år och de höll tack och lov sitt löfte. Helt klart ett av de band jag sett fram emot mest på årets festival och de levererade.

Fullt ös från start till mål med lättillgänglig men tuff punkrock. Som sig bör med ett punkband är engagemanget för människor och miljö stort och genomsyrar texterna: feminism, HBTQI, queer. You name it! Sådant gillar vi.

Fullt ös som sagt och första spelningen någonsin i Skandinavien dessutom. Bara att tacka och ta emot och av publikresponsen att döma är det inte bara jag som sett fram mot bandets konsert. Publiken är helt med på noterna. Ungefär hälften av låtarna är från senaste skivan Disenchanted (2024) och resten en blandning från tidigare släpp. Det är svårt att utse favoritlåtar men Owe U Shit sitter som en smäck och inledande Apocalypseshe är en klar favorit.

Smash Into Pieces

Betyg: 2

Jag recenserade Smash Into Pieces senast de spelade på Time To Rock också, och låt mig vara lika ärlig nu som jag var då: det finns inget jag gillar med bandet, men jag drog det kortaste strået så här står jag ändå. ”Du ska ju ändå fota så du tar den.” Konserten är så där 20 minuter försenad. Enligt ryktet eftersom ljuset i trummisens mask inte går att synka med scenljuset, även om en fotografkollega funderar på hur mycket bandet faktiskt gör live och stilla undrar om förseningen i själva verket beror på att de inte hittar kassettbandet med musiken.

När det drar i gång är den mestadels unga publiken i extas, vilket jag helt ärligt unnar dem. Kul att någon har kul. Själv kan jag inte tänka på något annat än hur skitnödig sångaren låter när han pressar fram orden. Summa summarum kan jag sammanfatta upplevelsen med ett citat jag överhörde i presstältet när en kollega fick frågan av en annan kollega om vad hen tyckte om konserten. Svaret? ”Jag hade väldigt lågt ställda förväntningar och de levde inte upp till dem.” Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.

Darren Wharton’s Renegade

Betyg: 4

Darren Wharton, Time to Rocks meste musiker, tillsammans med övriga musiker i bandet då. Han gör ju faktiskt två gig den här helgen; både det här och med Dare. Lite grann infinner sig funderingen hur många före detta Thin lizzy-medlemmar som kan åka runt och göra sin version av bandet innan det blir fullständigt urvattnat. Förra året var det Brian Downey och nu Darren Wharton. Men å andra sidan, vem är jag att förneka dem den rätten. De var med i bandet och precis som jag har de också räkningar att betala, och som jag skrev i recensionen av Dare är det svårt att hysa minsta tveksamhet till en sådan hyvens snubbe som Darren Wharton.

När jag recenserade Brian Downey’s Alive And Dangerous förra året tror jag att jag skrev att det inte går att misslyckas med Lizzys låtskatt och det är fortfarande sant. Jag fördrar också Whartons version av Lizzy framför Downeys eftersom man här låter musiken stå i centrum. Downeys band gjorde allt för att se ut som Thin Lizzy med en Phil Lynott-kopia som frontman.

Favortilåt? Omöjligt att säga men jag gläder mig lite extra åt Angel of Death, Chinatown, Massacre och Suicide. Sen måste jag säga att Cowboy Song lite otippat lyfter. Absolut ingen favoritlåt för min del men i dag har den en nerv som fångar mig. Rosalie hade de dock kunnat skippa. Den är lika tråkig som alltid.

Majestica

Betyg: 3

Måndagens power metal-pass inleds med svenska Majestica. Fullt ös och glada miner från inledande låten Power Train till avslutande Metal United och publiken älskar det de hör.

Helt ärligt är jag nästan lite förvånad över såväl publikens storlek som dess respons. Så klart visste jag att Majestica är populära men jag hade nog inte riktigt insett hur populära. Även om jag själv är en sucker för power metal så tycker jag Majestica ibland balanserar på gränsen till hur glättigt och lättsamt som är okej. Dock håller de sig oftast på rätt sida genom att kännas genuina i det de gör.

Ungefär hälften av låtarna för dagen hämtas från senaste plattan Power Train (2025), och jag klagar inte eftersom jag tycker det är bandets starkaste hittills. Den timme konserten varar kanske inte är ”the ride of your life” som Majestica skaldar i titellåten på nya skivan, men en njutbar och fartfylld resa är det onekligen. Var kan jag boka biljett till nästa resa?

Battle Beast

Betyg: 4

Del två av dagens power metal-pass står finska Battle Beast för, och det är ett svettigt pass. Sångerskan NooraLouhimo har publiken i sin hand och har dessutom festivalens mest spektakulära utstyrsel. Hennes utstyrsel är också bandets enda gimmick på en i övrigt naken scen, och basisten Eero Sipilä är noga med att poängtera att de inte har någon scenshow men lovar att de ska komma tillbaka med ”laser shooting dinosours”. Det ser vi alla fram emot.

Låtarna hämtas från bandets tre senaste fullängdare, Circus of Doom (2022), No more Hollywood Endings (2019) och Bringer of Pain (2017), kompletterade av årsfärska singlarna Last Goodbye och Steelbound. Jag drömmer ju alltid om att få höra något från bandets två första skivor men det lär aldrig hända numera.

Det märks att det är ett rutinerat gäng vi har framför oss och framförandet är så klart superproffsigt och charmerande avslappnat. Inte ens jag som älskar Nitte Valos sång och tycker att bandet peakade 2013 med sin andra, självbetitlade skiva kan annat än kapitulera. Power metal live blir inte mycket bättre än så här.

Nashville Pussy

Betyg: 4

Nashville Pussys sångare och gitarrist, Blaine Cartwright, eller ”the Jesus Christ of rock’n’roll” som han blygsamt presenterar sig som, introducerar lika blygsamt bandet som ”the greatest rock’n’roll band in the history of everything”. Det finns väl några utmanare till den titeln men han är inte långt från sanningen, för Time to Rock bjuds på ett sagolikt ös. Oavsett om man har en relation till bandet sedan tidigare eller om man ser och hör dem för första gången tror jag alla närvarande går nöjda från konserten.

Ett femtontal låtar avverkas och inledande Pussy’s not a Dirty Word lägger ribban. Tematiken är sex och droger, och mer sex och mer droger. Det är gasen i botten och fullkomligt oemotståndligt, och mellansnacket är sagolikt underhållande.

Favoritlåtar är svåra att utse men trion Piece of Ass, Ain’t your Business och You Give Drugs a Bad Name är riktiga höjdare. Gonna Hitchhike down to Cincinatti and Kick the Shit outta your Drunk Daddy hamnar också på topplistan, om inte annat för själva titeln.

Krokus

Betyg: 3

Måndagens headliner Krokus är ett band jag aldrig riktigt fastnade för när det begav sig. De var lite för mycket AC/DC i min smak. Plattorna stod där i skivbacken men jag lyssnade bara sporadiskt på dem. Det var egentligen först med den lite mer hårdrockiga Headhunter (1983) som jag fastnade lite mer för bandet. Det som är kul med dagens sättning är att bandet till största delen består av medlemmar från den klassiska sättningen även om det bara är basisten Chris von Rohr som kan titulera sig ”riktig” originalmedlem med rötter ända tillbaka till 1975.

Även om Krokus aldrig var några stora favoriter för min del har de inga problem att plocka ihop ett greatest hits-set som till och med jag kan leva med, och därför tycker jag Neil Young-covern Rockin’ in the Free World känns väldigt onödig. De har egna låtar som jag mycket hellre skulle höra. Onödig utfyllnad helt enkelt. Personliga favoriter är helt klart Screaming in the Night och inledande Headhunter som är klockren som öppningslåt.