Time to Rock Festival 8-9-10 juli
Skåne och Knislinge visar sig åter från sin bästa sida. Vädret är strålande, även om det faller lite regn mot slutet av tredje dagen, men inte ens det förmår dra ned stämningen. Trevliga människor, nya bekantskaper och det skånska ljuset som blandas med det schweiziska mörkret. Kontraster som sig bör på en festival. Lägg därtill den intressantaste lineupen på en svensk festival den här sommaren så har knappt de sista tonerna från Saxon klingat ut förrän längtan till nästa års festival infinner sig.
Lördag
Punk Rock Factory
Betyg: 3
Ibland kan det vara lite svårt för festivalens första band att dra i gång publiken, men enligt mig lyckas Punk Rock Factory rätt bra med detta. Det är kanske inte extremt stor publik, men de som är här sjunger glatt med till låtar som Under the Sea. Pokémon Theme, How Far I’ll Go och Ducktales. Bandet har bra energi och närvaro på scenen. De tar inte sig själva på extremt stort allvar, skämtar med varandra och publiken, och gör det mesta med glimten i ögat. Det märks att de har roligt och älskar det de gör.
Jag är fullt medveten om att jag är partisk, men punk är en av de genrer jag lyssnat mest på, och jag har vuxit upp med många av de här låtarna, så att göra punkrockcovers på låtar från till exempel Disney, Power Rangers och Pokémon är enligt mig ett mycket roligt koncept.
Morris Ferneskog
Smoking Snakes
Betyg: 4
Jag har en känsla av att Smoking Snakes kan ha lyssnat på Wasps debutplatta mer än en gång. Ibland låter Brett Martin mer Blackie Lawless än vad Blackie själv kan drömma om, och det är menat som en komplimang. Jag gillar verkligen det här och bandet snärjer mig redan i öppningslåten Restless and Wild.
Bandet bränner snabbt igenom sitt sju låtar korta set till god publikrespons, och jag känner att jag vill höra mer. Nu! Jag kan inte på något sätt påstå att musiken är särdeles originell, men den har en energi och ett jävlar anamma jag gillar, och när bandet lovar att vi snart ses igen hoppas jag verkligen att det inte dröjer. Sleaze/heavy av god kvalitet och definitivt ett band du bör ta chansen att kolla in live om du får chansen.
Text: Jonas Andersson
Smash Into Pieces
Betyg: 3
Strax innan konserten frågar jag kollegan om hen lider av värmen. Svaret är nej, men tanken på att recensera Smash Into Pieces får hen att lida. Jag kan relatera, men som team leader (sa han utan att rodna) kliver jag så klart in och tar smällen. Låt mig därför vara helt ärlig. Det finns ingenting jag gillar med det här bandets musik om jag har oturen att höra en studioinspelad låt. Musiken är generisk, könlös, menlös och skittråkig.
De första tre låtarna tillbringar jag i fotodiket och irriterar mig på att sångaren både låter och ser mer skitnödig ut än vad som borde vara trevligt för honom. Senare, ute i publikhavet slås jag av hur tunt det låter även i de ”tunga” partierna. Det hör dock rimligen genren till.
Publikresponsen känns lite svag till en början, kanske på grund av publikens låga genomsnittsålder. Vid kravallstaketet är det många som knappt når över toppen av det. Dock verkar mognare publik strömma till allt eftersom och en bit in i konserten är det bättre drag, och i vissa låtar är publikdeltagandet hängivet. Så, vad blir då surgubbens dom? Smash Into Pieces gör det de ska. Låtarna funkar till stor del bättre live och bandet har publiken i sin hand trots en lite svajig start. Tycker jag bättre om deras musik nu? Nej, men som en festivalbesökare så klokt påpekade för mig kanske denna urvattnade musik maskerad som någon form av metal kan få ungarna att gå vidare till lite riktig metal, så kanske fyller bandet en viktig roll i musikvärlden trots allt. Min värld skälver, men den tanken fyller mig med hopp.
Text: Jonas Andersson
Teaze
Betyg: 4
Teaze är ett band som startade 1975, och som spelade i sex år, fram till 1981. År 2019 gjorde de en återförening, och nu, efter mer än 45 år efter att de bildades, gör de äntligen sin första spelning i Europa. Att få se den konserten är en ära, även om tekniken inte riktigt vill samarbeta.
Showen startar med Ready to Move och Gonna Have a Good Time, som redan från början ger en stark energi. När de kommer lite mer än halvvägs genom spelningen, slutar basen att fungera. Mike Kozak, som spelar trummor underhåller publiken under tiden det krånglar, och ser till att hålla energin i publiken vid liv. Det tar sin tid att fixa en ny bas, men allt löser sig, och energin hålls uppe även under uppehållet
Efter dessa problem har lösts fortsätter de konserten med Young and Reckless och On the Loose, med samma energi och styrka som de tidigare låtarna har haft. Alla är livliga och har en underbar energi på scenen, men som mest skiner den ena gitarristen, Mark Bradac, och trummisen, Mike Kozak. Den enda nackdelen är att kvinnorna som skötte körsången gärna kunde haft lite mer energi, och så klart strulet med basen. Allt som allt var det en superbra första konsert i Europa för dem.
Text: Zen
Prins Svart
Betyg: 3
Jag vet inte hur många band och projekt Mats Levén är inblandad i just nu, men Prins Svart är definitivt ett av dem som håller högst kvalitet. Att krydda sin 70-talshårdrock med sång på svenska lyfter dem dessutom över massan av retrohårdrocksband. Med fem fullängdare har bandet också en ganska gedigen låtkatalog att plocka ur. Låtmässigt tycker jag att Ge mer än vi tar från senaste skivan Till vårt försvar (2023) är en av konsertens höjdpunkter.
Publikresponsen är god, bandet är tajt, det låter bra men det känns ändå lite ofokuserat. Jag tycker inte att det lyfter helt just i dag på Time To Rock. Kanske är det solen och värmen som gör det, men det känns lite som en spelning i mängden. Absolut inte dåligt, men inte heller toppen. ”Bara” bra.
Text: Jonas Andersson
Toy Dolls
Betyg: 3
Vad säger ni om jag säger en lång räcka klassiska låtar med fåniga men kluriga texter, stora leenden och välkoreograferat rörelsemönster? Toy Dolls så klart. Alltid underhållande live och alltid bra drag. Spelningen på Time to Rock är inget undantag. Publikresponsen är god och jag upptäcker att jag redan i fotodiket står och sjunger med i Cloughy is a Bootboy och Bitten by a Bedbug.
Vi serveras det som vi kan förvänta oss när bandet radar upp låtar som Dougy Giro, Lambrusco Kid, She Goes to Finos och naturligtvis Nellie the Elephant. Ska jag klaga på något är det väl förutsägbarheten. Det finns inga direkta överraskningar i setlistan, men det är väl å andra sidan så det behöver vara på festival. Ge folket vad folket vill ha och det folket känner igen. Jag tror de flesta gick från spelningen med mungiporna lite högre upp än när de gick till spelningen.
Text: Jonas Andersson
Alestorm
Betyg: 4
Party och pirater! Det räcker väl som recension, eller? I alla fall om du har sett Alestorm live, men övriga förtjänar nog en något mer djuplodande recension, men helt klart är Alestorm på festival alltid succé. Musiken är lättsam och lättillgänglig även om man inte hört dem förut, och det är omöjligt att inte ryckas med. Bandet har en avväpnande självdistans och väldigt mycket glimten i ögat, vilket låttitlar som Pirate Metal Drinking Crew, P.A.R.T.Y., Zombies Ate my Pirate Ship och Drink visar.
Efter sju studioalbum har Alestorm en rejäl skattkista(!) fylld av kanonlåtar att ösa ur. Desto mer glädjande tycker jag det är att ett par av konsertens höjdpunkter kommer från senaste skivan Seventh Rum of a Seventh Rum (2022) i form av Under Blackened Banners och Magellan’s Expedition. Med andra ord är Alestorm ett band som står starkare än någonsin i karriären.
Publikresponsen är välförtjänt god, och även om jag vet att inte alla uppskattar deras piratmetal tror jag majoriteten av festivalbesökarna som är på plats uppskattar konserten. Något allsången i avslutande Fucked with an Anchor verkar bekräfta när band och publik med frenesi ger varandra fingret.
Text: Morris Ferneskog
Diamond Head
Betyg: 4
En bit in i spelningen undrar jag varför det inte är fler på plats framför scenen när ett så legendariskt NWOBH-band som Diamond Head gästar Time to Rock. Det får mig att starkt ifrågasätta pöbelns musiksmak. Det är fullt ös från start och vi bjuds en timme klassiska låtar. Det som slår mig när jag står där är hur jäkla bra gitarrsolona är. Ett bra gitarrsolo är alltid kul men här blixtrar det verkligen till lite extra när Brian Tatler och Abbz släpper lös.
Den relativt fåtaliga publiken undfägnas ett gäng legendariska låtar som Lightning to the Nations, Messengers of Death, It’s Electric, Helpless, och så klart Am I Evil?. Det är tungt och det är tajt, och framför allt är det originalversionerna av dessa klassiker. Accept no substitutes!
Text: Jonas Andersson
Michael Schenker Group
Betyg: 3
Det känns lite märkligt att höra Robin McAuely på sång men inte få en enda låt från de skivor han faktiskt spelade in med Michael Schenker som McAuely Schenker Group. Det är också lite märkligt, men föga överraskande, att hälften av kvällens låtar utgörs av UFO-låtar. Festival, ni vet; ge folket vad folket vill ha. Därmed blir det även lite slående att Michael Schenker trots sin talang och långa karriär inte har en uppsjö av starka, klassiska låtar.
Egentligen har jag inte så mycket att anmärka på, men konserten lyfter aldrig riktigt. Lite av en-dag-på-jobbet-spelning. Konserten inleds traditionsenligt med Into the Arena följd av Cry for the Nations och Doctor Doctor. Lägg sedan till Looking for Love, Lights Out och Red Sky så har du i mitt tycke konsertens starkaste del. Där någonstans peakar det och resten blir lite av transportsträcka fram till avslutningen med Too Hot to Handle och Only you Can rock me.
Text: Jonas Andersson
Triumph Of Death
Betyg: 4
Hellhammer var kortlivat när det begav sig, och ärligt talat var låtarna inte mer än de första stapplande stegen i Tom G. Warriors musikaliska utveckling. Med åren har dock bandet uppnått kultstatus och möjligheten att få höra låtarna live var definitivt inte en jag tänkte missa. Hellhammer Performed by Tom G. Warrior’s Triumph of Death (Puh!) är den första i A Tom Gabriel Warrior Trilogy; tre konserter med Tom G. Warrior på Time to Rock. Helt klart festivalens coolaste bokning, och en bokning som väckt avundsjuka bland metalfans i andra delar av världen.
Det är rått, det är primitivt, det är mörkt, och det är en helt magisk känsla att få höra låtar som Massacra, Reaper, Revelations of Doom, Messiah och naturligtvis Triumph of Death live. Dessutom betydligt mer välspelade än på de gamla demoinspelningarna. Med tanke på att en del av låtarna är ganska rudimentära kan upplevelsen dock sammanfattas som att helheten är större än delarna.
Text: Jonas Andersson
Söndag
Tygers Of Pan Tang
Betyg: 4
Festivalens andra dag inleds starkt med ytterligare ett klassiskt NWOBHM-band i form av Tygers Of Pan Tang, och precis som Diamond Head på festivalens första dag visar de var skåpet ska stå. Som för så många andra band på festivalen som är inne på karriärens fjärde decennium slås jag av energin och spelglädjen.
Konserten inleds passande nog med klassikern Euthanasia, första låten från bandets första skiva Wild Cat (1981). Därefter följer en räcka klassiska Tygerslåtar. Glädjande nog står sig det nyare materialet starkt sida vid sida av de gamla låtarna och visar att Tygers Of Pan Tang fortfarande är ett ytterst relevant band, även om de precis som Diamond Head bara har en originalmedlem kvar. Edge of the World från årsfärska Bloodlines är till exempel en av konsertens absoluta höjdpunkter.
Text: Jonas Andersson
Brothers Of Metal
Betyg: 4
Brothers Of Metal spelade den andra dagen på den stora scenen. De består av åtta personer, en bassist, en trummis, tre gitarrister och tre sångare, varav en är kvinnlig. De började spela år 2012 i Falun.
Konserten börjar med lite teknikstrul, men inte mycket nog att påverka konserten. Under den första låten, The Death Of The God Of Light, fungerar inte mikrofonerna, men detta löser sig snabbt. Redan från början är scenen full av energi, som håller i sig ända in i slutet. Scenshowen är stark, och får lätt publiken att hålla samma energi som bandet. Detta märks tydligt under låtarna Yggdrasil och The Mead Song, då publiken är riktigt engagerade, trots den stekande solen. En stark konsert i det stora hela.
Text: Zen
Molly Hatchet
Betyg: 4
Där vi tidigare sett exempel på band där endast en originalmedlem är kvar ser vi här ett band som tar det ett steg längre. Här har vi ett band utan en enda originalmedlem. Molly Hatchet är ett band jag ärligt talat alltid tyckt är rätt tråkigt på skiva och förhoppningarna var därför inte på topp. Desto större överraskning när jag står där och tycker att konserten är helt kanon. Åter igen slås jag av energin och spelglädjen. Gitarristen Bobby Ingram är ett enda stort leende där han poserar hej vilt och inte ens teknikstrul som försenar konserten en halvtimme verkar påverka bandet negativt.
Nye sångaren Parker Lee gör ett bra jobb och drar dessutom ned medelåldern i bandet rejält. Annars imponerar basisten Tim Lindsey stort och hans fläskiga basljud skapar en tyngd och botten i musiken som förblir ett av festivalens stora utropstecken för undertecknad. Molly Hatchet är uppenbarligen ett band som ska upplevas live, inte på skiva.
Text: Jonas Andersson
Ross The Boss
Betyg: 3
Ross The Boss har på sina två senaste plattor spottat ur sig ett gäng rätt bra låtar som jag gärna hade hört live. Därför är jag lite smått kluven till att kvällens set enbart består av Manowarlåtar, men som sagt, ge folket vad folket vill ha, och vem är jag att tacka nej till ett jämnt dussin låtar från Manowars storhetstid, innan de blev en parodi på sig själva.
Från inledande Blood of the Kings till avslutande Hail and Kill är publiken med på noterna. Däremellan bjuds vi på metalhöjdare som Sign of the Hammer, Thor (the Powerhead), Wheels of Fire, Fighting the World och Kill with Power. Utropstecknet för dagen är ändå Battle Hymn. Den antar episka proportioner, inte minst tack vare Dirk Schlächters baslir. Att han är en grym basist har han redan visat i Gamma Ray, men efter dagens konsert är jag tacksam att ha fått höra Manowarlåtarna med honom på bas. Han är både en bättre basist än Joey DiMaio och har definitivt bättre basljud.
Text: Jonas Andersson
D-A-D
Betyg: 4
Jag tillhör den lilla skara som inte tycker att D-A-D är ett speciellt upphetsande band. Första plattan Call of the Wild (1986) var intressant, men sedan tycker jag att de föll in i någon form av mainstreamrock. Rätt tråkig musik, helt enkelt. På plats framför scenen är det uppenbart att jag är en minoritet på en. Från första till sista ackordet har Jesper Binzer och kompani publiken i sin hand och inte ens jag tänker förneka deras enorma styrka som liveband.
För mig är den stora behållningen basisten Stig Pedersen som far omkring som en skållad råtta i sin gulddress och visar upp den ena vansinniga basen efter den andra. Tvåsträngad bas! Hur coolt är inte det? På låtfronten är föga förvånande mina favoriter Riding with Sue och It’s after dark från debutplattan.
Text: Jonas Andersson
KK’s Priest
Betyg: 3
Det är skillnad på nya band och ”nya” band. Det är få band förunnat att göra sin andra spelning någonsin så högt upp på en relativt stor festival efter livedebuten hemma i England blott tre dagar tidigare. Jag misstänker att vi där har orsaken till den timslånga förseningen. Det är en rätt stor och otestad produktion som ska på plats. Sent omsider ljuder dock introt till vad som för många antagligen är en av festivalens mest efterlängtade konserter.
Konserten inleds starkt med Hellfire Thunderbolt från debuten Sermons of the Sinner (2021) följd av purfärska One More Shot at Glory från kommande plattan The Sinner Rides again. Det snålas verkligen inte på pyrot när det lyser upp den skånska kvällen. KK och kompani är inte här för att INTE synas. När sångaren Ripper Owens frågar ”What’s my name?” är alla genast med tåget och vi bjuds på en fin version av Judas Priests The Ripper följd av Night Crawler och egna Sermons of the Sinner.
KK ser emellanåt lite gubbgrinig ut. Till hans fördel ska dock sägas att han inte verkar ha några problem med att ta ett steg tillbaka och låta de övriga i bandet stå i fokus. Själv blir jag dock själv mer och mer gubbgrinig allt eftersom konserten fortlöper. Att många Judas Priest-låtar skulle spelas var väntat, men bara fyra egna låtar tycker jag är klent. Men, ni har hört det förr: ge publiken vad den vill ha. Jag tycker bara att urvalet är så förutsägbart, och att göra en cover på Priests cover av The Green Manalishi är bara fantasilöst. Den är ju inte ens särskilt intressant i Priests version. Jag hade velat ha lite mer oväntade låtar ur Judas Priests låtskatt. Varför inte något från de två skivor Ripper sjöng på? MSG all over again, typ.
Det är en bra konsert, men jag ser fram mot att höra mer eget material i framtiden och att KK gräver lite djupare i Judas Priest-katalogen nästa gång. Betyget stannar på en trea, och jag är rätt säker på att de flesta på plats inte håller med mig. Man kan dock inte vara okritisk bara för att det är en legend som står på scenen.
Text: Jonas Andersson
Triptykon performing Celtic Frost
Betyg: 5
Om någon för några år sedan hade sagt att jag skulle få bevista en spelning där Tom G. Warrior framför låtar från Celtic Frosts tre första skivor, och gör det med ett band som är en modern och värdig inkarnation av 1980-talets Celtic Frost hade jag nog gråtit av lycka vid tanken. När jag nu står här för att uppleva just detta är tårarna inte långt borta. Det här är nog så nära en religiös upplevelse jag kommer att komma i mitt ateistiska liv. För mig blir det inte mycket större än så här.
Jämfört med gårdagens konsert med Hellhammermaterial är det uppenbart att Toms låtskrivande utvecklades relativt snabbt. Från inledande Procreation of the Wicked radas klassiker på klassiker upp i det skånska mörkret ända fram till avslutande Necromantical Screams och påföljande, mardrömsframkallande Tears in a Prophet’s Dream som outro. Framförandet är totalt fokuserat och i mina ögon felfritt. Det enda jag kan anmärka på är att det är för kort. Jag vill höra fler låtar, och ett par spår från Into the Pandemonium (1987) hade inte suttit fel.
Text: Jonas Andersson
Måndag
Hardline
Betyg: 3
Publikuppslutningen är överraskande imponerande för måndagens första band, Hardline. För mig har de alltid varit ett rätt perifert band som inte gjort något större avtryck i musikhistorien, men det är fullkomligt uppenbart att många på festivalen har en betydligt varmare relation till bandet. Publiken är entusiastisk redan från start och sångaren Johnny Gioeli är så uppspelt och glad att han redan i första låten, Fuel for the Fire, snubblar över en monitor på scenen och drattar på ändan.
Det är svårt att inte ryckas med i Gioelis glädje och entusiasm. Mot slutet dödas dock energin som byggts upp av ett segt medley med Who Wants to Live Forever, In this Moment, Take you Home och Page of your Life och en evighetslång, gitarronanerande version av In the Hands of Time. Här slarvas en betygsfyra bort. De italienska musiker som förutom Gioeli utgör dagens Hardline är kompetenta och gör ett bra jobb. I synnerhet basisten Anna Portalupi kompletterar Johnny Gioelis entusiasm och glädje bra.
Text: Jonas Andersson
Marky Ramone’s Blitzkrieg
Betyg: 4
One, two, three, four! Sisådär 25 låtar på en timme. Den som kan sin musikhistoria bör här tänka Ramones. Jag vet att det här bara är en fjärdedel av Ramones, men det är ett förbannat bra substitut Marky Ramone levererar. Det är tajt och välspelat, och nye sångaren Johnny Fontane gör ett kanonjobb. Tempot är lika högt som på Ramonestiden och det är omöjligt att inte dras med.
Inledande kvartetten Do you Wanna Dance, Teenage Lobotomy, Sheena is a Punkrocker och Rockaway Beach sätter nivån, och därefter radas klassiker på klassiker upp. Naturligtvis finns det låtar jag saknar och någon jag tycker kunde bytts ut. Have you ever Seen the Rain och What a Wonderful World känns rätt överflödiga, när vi inte får höra ett givet kort som Somebody Put something in my Drink. Å andra sidan får jag två andra personliga favoriter: The KKK Took my Baby away och Pet Semetary, så jag ska väl inte klaga. En av konsertens höjdpunkter är annars covern på Motörheads R.A.M.O.N.E.S..
Som sagt, det är inte Ramones, men så länge Marky Ramone’s Blitzkrieg levererar så här bra kan jag bara uppmana alla att ta chansen att se dem. Både för oss som såg Ramones när det begav sig och för dem som inte fick chansen är det ett fullgott alternativ.
Text: Jonas Andersson
The Hooters
Betyg: 4
The Hooters ser på pappret lite malplacerade ut, men ack så fel jag har. Publiken sluter upp mer eller mindre mangrant och stämningen är på topp. Det är snudd på omöjligt att inte snärjas av deras låtskatt och musikalitet, och jag ser tuffa hårdrockare stå och njuta sida vid sida med…personer som ser betydligt mindre tuffa ut.
Sångaren, gitarristen och multiinstrumentalisten Eric Bazilian drar sig inte för skamlöst publikfrieri genom att till publikens stora förtjusning prata felfri svenska. När han dessutom inför Johnny B spelar Idas sommarvisa på flöjt vet förtjusningen inga gränser och festivalens största allsång är ett faktum.
Låtmässigt är det naturligtvis superstarkt med klassiker som nyss nämnda Johnny B, Satellite, All you Zombies och 500 Miles. Nyare låtar som Why Won’t you Call me back från nya skivan Rocking & Swing (2023) står sig bra i konkurrensen. Kort och gott är konserten ett glädjepiller, och alla funderingar på att det var en lite skev bokning kan slås åt sidan. Alla festivaler behöver ett The Hooters.
Text: Jonas Andersson
Uli Jon Roth
Betyg: 4
Uli Jon Roths status som gitarrlegend lär vara oomtvistad. Han förefaller också att vara en väldigt sympatisk person där på scenen, och jag känner att kombinationen av hans persona och låtarna gör att ett lugn infinner sig hos mig. Det uppstår helt enkelt en väldigt skön stämning när bandet framför ett set med tungt fokus på tidiga Scorpionslåtar. Ge publiken vad… Vänta! Har jag inte sagt det förut?!
Fokus är som sagt på tidiga Scorpions, och även om jag gillar senare Scorpions är det slående vilket urstarkt material de spottade ur sig på 1970-talet. Det gör det svårt att välja någon favoritlåt från kvällen, men In Trance tycker jag sticker ut. Även om jag inte är ett fan av utdragna instrumentaluppvisningar finner jag mig sväva bort på Roths drömska gitarrslingor. En gitarrlegend som inte bara spelar så många toner som möjligt utan även har känsla i det han spelar.
Text: Jonas Andersson
Blind Guardian
Betyg: 3
Kanske har jag för dålig koll på Blind Guardian. Kanske har de en dålig dag. Kanske har jag en dålig dag. Oavsett vilket tycker jag att bandet är rätt tråkigt live. Att trummisen och keyboardisten är låsta vid sina positioner förstår jag, men viket brott har basisten begått för att förvisas till en specifik punkt längts bak på scenen? Det låter bra och det är välspelat, men det är något som gör att låtarna inte lyfter. Där jag tidigare konstaterat att några band funkar bättre live än på skiva för mig känns det som tvärt om med Blind Guardian.
Till bandets lycka håller stora delar av publiken inte med mig. Entusiasmen vid kravallstaketet är inte att ta miste på och låtar som inledande Imaginations from the other Side, Welcome to Dying, The Quest for Tanelorn och Valhalla får ett översvallande mottagande.
Text: Jonas Andersson
Triptykon
Betyg: 5
Trots att kvällen fortfarande är skapligt ljus sänker sig ett totalt mörker över Skåne när Triptykon äntrar scenen och avslutar A Tom Gabriel Warrior trilogy, och jag låter mig gladeligen omslutas av mörkret. Det är bara att beklaga att det är så få på plats när festivalens andra höjdpunkt utspelar sig. Ibland känner jag föga hopp för människors musiksmak.
Triptykon är konsertstrukturellt raka motsatsen till Marky Ramone’s Blitzkrieg. Här får vi sex komplexa låtar på en timme. Från inledande Goetia till avslutande The Prolonging står jag som i trance och upplever dimensioner, världar och avgrunder bortom den här. Konserten är mycket mer än bara en konsert. Det är en suggestiv, spirituell upplevelse där, precis som för första spelningen i trilogin två dagar tidigare, helheten blir så mycket större än delarna.
Att välja en favoritlåt av kvällen sex låtar är svårt, men den nästan 20 minuter långa The Prolonging är svår att förbise. Den är nästan som en konsert i sig, och när de sista tonerna av den klingar ut har jag svårt att slita mig från scenen trots att konserten är slut. När jag väl vänder mig därifrån känner jag själv att mitt ansikte strålar av lycka och jag känner ett stort lugn. Triptykon live är inte konsert, det är katarsis.
Text: Jonas Andersson
Saxon
Betyg: 4
Saxon, bandet som för mer än 40 år sedan fick mig att upptäcka hårdrocken, står för en mäktig och värdig avslutning på festivalen. Trots regn är de helt klart för många en av festivalens absoluta höjdpunkter och uppslutningen är god, och Saxon gör ingen besviken. De levererar en av de bättre konserterna jag sett med dem på länge. Det är dessutom blott andra spelningen för originalgitarristen Paul Quinns ersättare, Diamond Heads Brian Tatler, som gör en lysande insats.
Energin är på topp och som vanligt förundras jag över hur basisten Nibbs Carter konstant orkar springa omkring som han gör och ständigt ha ett leende på läpparna. Biff Byfords uppenbarelse känns ha lite mer pondus för varje gång jag ser Saxon, och hans röst står sig fortfarande bra och är imponerande kraftfull. Fokus är naturligtvis på de klassiska låtarna, men nyare låtar som Dambusters och Age of Steam visar att Saxon fortfarande kan göra bra låtar.
Som lite extra krydda gästspelar Uli Jon Roth, vilket onekligen ger ett par intressanta versioner av Denim and Leather och 747 (Strangers in the Night), och även om det radas upp klassiker är det extranumren som verkligen ger mig gåshud. 747 (Strangers in the Night) och Princess of the Night är två av de första låtarna jag hörde med bandet och bara att höra de första tonerna i de låtarna väcker fortfarande efter alla dessa år något i mig, och jag förstår varför hårdrocken blev mitt liv. Jag bara hoppas att andra, yngre fans i dag hittar band som 40 år senare fortfarande går rakt in i hjärtat.
Text: Jonas Andersson
Foto: Jonas Andersson
