Sol och röj!

Gamma Ray Skogsröjet 2019-8058 LOGO

Skogsröjet, Rejmyre 2019-08-02/03

 ****bilder på väg***

För varje år blir det svårare och svårare att skriva ingressen till recensionerna från Skogsröjet. Vädret är nästan alltid bra, funktionärerna är vänliga, besökarna är överlag trevliga, allt är avslappnat och allt flyter på smärtfritt bortsett från strul vid insläppet när nödvändig, receptbelagd medicin på lördagen plötsligt inte får tas med in utan uppvisande av recept. Något som inte informerats om på hemsidan. Jag har inga problem med en dylik regel men man kan inte bara införa den godtyckligt utan att informera om det i förväg så besökare kan skriva ut recept och ha med.

 

Likt déja-vu cirkulerar intrycken åter kring sångare som trots mer eller mindre respektabel ålder uppvisar imponerande sånginsatser. Inte minst Glenn Hughes, Uriah Heeps Bernie Shaw och Bob Catley som gästar Avantasia visar att gammal är äldst. Relaterat till detta finns också inslag av förinspelad sång, mer eller mindre dolt. Inget ovanligt nu för tiden dock och inget problem enligt mig om man är öppen med det. Smusslas det med det är det däremot lite mer problematiskt.

 

Håll till godo med 16 recensioner och en icke-recension från Sveriges bästa festival. Icke-recensionen är på grund av bojkott av Mustasch, som visat total brist på insikt och empati med sitt smaklösa merch efter Ralf Gyllenhammars dom för sexuellt ofredande och därmed gått från att bara vara tråkiga till att vara grisiga.

Fredag 2 augusti

 

Vokonis

 

Betyg: 3

 

Klockan 14 en solig fredageftermiddag är inte Vokonis rätta element. Deras blytunga, sjuttiotalsinfluerade doom kräver mörker för att uppnå sin rätta hypnotiska stämning. Lägg därtill en skamligt dålig publikuppslutning, vilket kanske kan förklaras av att det är festivalens första dag och en stor del av publiken ännu är på ingång till området.

 

Den tunnsådda skara som befinner sig på plats framför scenen belönas av ett tappert kämpande band med gott om sustain och rundgång men solskenet och den tunnsådda, rätt slöa publiken gör att det aldrig riktigt lyfter. Trots att de är en trio fyller de ut ljudbilden bra och jag är svag för band där flera medlemmar delar på sången. De olika rösterna ger en dynamik som lyfter Vokonis en bit ovanför den anonyma massan och de förtjänar definitivt bättre publik än så här.

 

Jonas Andersson

 

 

Liv Sin

 

Betyg: 4

 

En stark frontfigur är ingen nackdel för ett band som vill få fart på Skogsröjets publik och där är det få band i årets startfält som kan tävla med Liv Jagrell i Liv Sin. Lägg därtill ett tajt, karismatiskt och kompetent band där inte minst basisten Tommy Winther i hård konkurrens med övriga bandmedlemmar sticker ut både vad gäller musikalitet och kläder så har ni en av årets röjigaste och bästa konserter på årets Skogsröj.

 

Det är en blandad kompott av gammalt, nytt och riktigt gammalt som vi bjuds på. Ett gäng låtar från Follow me (2017) blandas med två Sister Sin-godbitar och inte minst två nya låtar från kommande skivan. För en Sister Sin-fanatiker som mig är Outrage och Fight Song välkomna ”covers” och av responsen att döma verkar resten av publiken känna det samma.

 

De två nya alstren, tunga Hope Begins to Fade och ösiga Chapter of the Witch, låter synnerligen lovande och ger definitivt mersmak inför nya skivan och bidrar definitivt till konsertbetyget. Där första plattan sökte sin väg känns det som att den kommande står stadigt på sina egna meriter utan att Liv & Co. b  ehöver snegla mot Sister Sin.

 

Jonas Andersson

 

 

Man Machine Industry

 

Betyg: 3

 

Jag erkänner villigt att jag egentligen är fel person att recensera Man Machine Industry helt rättvist, eftersom jag inte är något fan av industrimetal och har dålig koll på genren. Däremot kan jag ju alltid ha en åsikt om bandet och deras konsert, och det har jag. Kort och gott är de bra och konserten är bra.

 

Om jag ska försöka vara lite mer detaljerad så imponeras jag stort av tajtheten de uppvisar och som är livsnödvändig för genren. Visuellt är det genomtänkt och enhetligt och det märks att det är ett rutinerat gäng som står på scenen. Jag tycker mig också höra variation i hur industriella låtarna egentligen är beroende på deras ålder, och att höra variation i en genre som jag ofta tycker är för enformig är inte det sämsta. Trots att industrimetal inte är min grej lockar dagens konsert med Man Machine Industry definitivt till mer utforskande, om inte av genren så i alla fall av det här gänget.

 

Jonas Andersson

 

 

Primal Fear

 

Betyg: 3

 

”Ralf Scheepers tycker om att peka”, som min dotter sa och det är så sant som det är sagt. Han tar i så jag tror att ådrorna på flinten ska spricka och har innan konsertens slut nog lyckats peka på var och en i publiken. Allt ackompanjerat av det bredaste av leenden, inte bara från honom utan från hela bandet. Det här är ett gäng som har roligt på scenen och det smittar av sig på publiken.

 

Primal Fear levererar stabil heavy metal och åstadkommer ett mäktigt tryck. I mina öron är det dock lite anonymt rutinen och den relativt långa karriären till trots. Spelar man på samma festival som Uriah Heep är drygt 20 år faktiskt väldigt relativt längdmässigt. Jag tycker ändå att The End is Near och framför allt The Hounds of Justice från senaste skivan Apocalypse (2018) sticker ut i mängden. En arbetsseger från ett rutinerat och snortajt band.

 

Jonas Andersson

 

 

Mustasch

Betyg: –

 

Mustasch – ett av de banden som är en ren självklarhet att man ska recensera, men vi kommer inte att göra det. Anledningen är det väldigt osympatiska beteende som visades när bandet släppte tröjor med en ölflaska mellan ett par bröst som motiv. Ralf Gyllenhammar dömdes 2018 för sexuellt ofredande, efter att ha tryckt ned en ölflaska mellan en kvinnas bröst. Domen är i sig inte anledningen till att vi avstår från att göra en recension, han har betalat sina böter och är så rentvådd man kan bli efter något sådant. Sättet bandet väljer att håna situationen och kvinnan som utsattes är i extremt dålig smak och enligt mig helt oacceptabelt.

 

Morris Ferneskog

 

 

Gamma Ray

 

Betyg: 4

 

Även om Primal Fear är ett glatt gäng med breda leenden så får de nog se sig slagna av Gamma Ray. Den som inte blir glad på en Gamma Ray-konsert vet jag inte vad det är för fel på. Ta ett ständigt leende band, en enormt hög lägstanivå, en stor låtskatt att ösa ur och Kai Hansen så har du en dryg timmes musikalisk njutning och något som dagens Helloween bara kan drömma om.

 

Låtmässigt finns många godbitar men dagen personligafavorit blir ändå den lilla verklighetsbetraktelsen Master of Confusion, och trots att Kai Hansen är en legend och en stor scenpersonlighet är och förblir min favorit basisten Dirk Schlächter med sin kombination av hippie och mysfarbror.

 

Jag har efter ett antal Gamma Ray-recensioner ärligt talat svårt att komma på nya superlativer och betraktelser. Maken till stabilt liveband finns nog inte och jag tror aldrig jag gett dem ett lägre betyg än fyra och varför bryta en vinnande trend. Däremot vore det inte fel med ett nytt studioalbum, fem år efter Empire of the Undead (2014). Förhoppningsvis har Hansen fått in tillräckligt med pengar efter Pumpkins United-historien så han kan prioritera Gamma Ray igen.

 

Jonas Andersson

 

 

Glenn Hughes PCDP

 

Betyg: 4

 

Kvällens setlist är en våt dröm för Deep Purple-fans och till och med jag som aldrig riktig fastnat för bandet har svårt att inte bli salig. Låtarna må vara en sak men det som imponerar mest är ändå Glenn Hughes röst. Jäklar vilken pipa den mannen besitter efter alla dessa år, och vilken grym basist han är.

 

Inledande Stormbringer följs av min personliga Deep Purple-favorit Might just Take your Life, vilket gör att jag blir så till mig i trasorna där i fotodiket att jag inte ens är säker på vilken tredje låten är, men jag tror det var You keep on Movin’.

 

Bandet kan inte beskrivas som annat än klockrent både musikaliskt och stilmässigt. Personligen tycker jag att det bitvis blir lite för mycket instrumentaliserande och lite väl många ”Come on Sverige! Make som noise!”, och den gulliga lilla ankedoten före Mistreated om första besöket hos Ritchie Blackmore som 21-åring hänger lite i luften. Hughes är dock taggad och verkar genuint glad över att spela i Sverige, så inte ens det kan dra ned helhetsintrycket, och den trea jag står och suger på hoppar upp till en fyra.

 

Jonas Andersson

 

Uriah Heep

 

Betyg: 4

 

Från inledande, ösiga Grazed by Heaven till avslutande Easy Livin’ bjuder Uriah Heep på idel ädel hårdrock. Klassiker staplas på klassiker och det är snudd på omöjligt att plocka ut favoriter, men blytunga Rainbow Demon sitter som ett basebollträ i bakhuvudet och allsången på Lady in Black är så mäktig att jag får gåshud. Däremot blir det lite för lång instrumentalonani i Look at yourself.

 

Bernie Shaws sång är mycket imponerande där han far omkring på scenen med en energi som får yngre kollegors scennärvaro att blekna. Gitarristen Mick Box, den enda kvarvarande originalmedlemmen, är ständigt leende och visar att han är en sorgligt underskattad gitarrhjälte utom hos de sanna konnässörerna och hela bandet är tajt och samspelt.

 

Uriah Heep står helt klart för en av festivalens höjdpunkter när de visar vikten inte bara av musikalitet utan av att ha bra låtar. Till och med min fjortonåriga dotter som normalt inte lyssnar på sjuttiotalshårdrock poängterar just låtarna. Ett betyg så gott som något och bevis på att en bra låt alltid är en bra låt oavsett tidsålder.

 

Jonas Andersson

 

 

Airbourne

 

Betyg: 3

 

Som alltid är Airbourne ett band som drar mycket publik till sina spelningar. Med hög energi, stark närvaro på scenen och AC/DC inspirerad musik är de ett fantastiskt bra band att se live. Trots en engagerad publik så kan man efter några låtar börja fråga sig “har de inte redan spelat den här?”. Ibland känns musiken smått repetitiv om man bara lyssnar, och inte ser vilken show det är när de spelar. Helt klart ett band som gör sig bättre live än i en studio!

 

Morris Ferneskog

 

 

Accept

Betyg: 3

 

Accept befinner sig, 43 år in i karriären, i samma situation som Uriah Heep; endast en originalmedlem kvarstår. Jag har aldrig haft problem med Mark Tornillo på sång, utan tycker snarare att han varit ett lyft jämfört med Udo Dirkschneider, men jag måste motvilligt erkänna att jag inte riktigt accepterat Peter Baltes frånvaro eftersom han var en så viktig del för bandets sound och deras liveshow. Inför kvällens spelning, som är den första jag bevistar med nye basisten Martin Motnik, känner jag därför en liten gnagande oro.

 

Jag vet inte om det är ovanstående oro som spökar, men när euforin över krossarinledningen med Die by the Sword, Stalingrad och Restless and Wild lagt sig känns det lite som Hoffmann och Tornillo med gäster. Det är välkoreograferat med en grimaserande Mark och en poserande Wolf vid scenkanten och Motnik och Uwe Lulis som kliver fram när de ska köra och annars mest sporadiskt ges utrymme på scenen.

 

Musikaliskt gör Martin Motnik allt rätt men nog har Peter Baltes lämnat en stor och svårfylld lucka efter sig men ett band står och faller sällan med bara en medlem, vilket Mark Tornillo bevisat, och Accept kommer förhoppningsvis att lyckliggöra oss i många år än.

 

Jonas Andersson

 

 

Lördag 3 augusti

 

Gathering of Kings

 

Betyg: 3

 

Gathering of Kings får nog kallas en svensk supergrupp som med gäst- och körsångare har tio väletablerade och synnerligen kompetenta musiker på scenen. Tyvärr är det ju så med supergrupper att de ofta funkar bättre i teorin än i praktiken och lite så är det med Gathering of Kings. Musikaliskt finns absolut ingenting att anmärka på men låtarna är trots kompetensen lite anonyma och blodfattiga. En åsikt den mångtaliga publiken dock inte verkar dela med mig. Uppslutningen och publikresponsen är synnerligen goda.

 

Dagens scenpersonlighet är helt klart sångaren Alexander Frisborg som med sitt teatraliska utspel och sin närvaro lyfter Long Way from Home. Dagens bästa låt tycker jag nog att nya singeln Heaven on the Run är. Den höjer sig över mängden och om kommande skivan håller samma nivå kommer jag nog att få äta upp mitt uttalande här ovan om blodfattiga låtar.

 

Jonas Andersson

 

 

Demon

 

Betyg: 4

 

Ett klassiskt band som under 80-talet gjorde mycket för att influera brittisk new wave heavy metal, och än idag håller musiken. Majoriteten av låtarna är från albumet The Unexpected Guest (1982), men även Night of the Demon och No More Hell On Earth spelas.

 

På sången märks det att Dave Hill börjat komma upp i åren, men den känsla och närvaro han har på scenen väger helt och hållet upp för de gånger hans röst inte riktigt hinner med. Man kan se på alla i bandet att de verkligen älskar det de gör, och kemin mellan medlemmarna fungerar väldigt bra.

 

Morris Ferneskog

 

 

Helix

 

Betyg: 3

 

Helix var verkligen ett fenomen i Sverige på 80-talet. De kom från ingenstans och slog stort med Rock you, turnerade i folkparkerna och försvann sedan lika snabbt. För de flesta är Helix fortfarande synonymt med denna enda låt, vilket är synd för de spottade ur sig ett gäng stabila hårdrocksplattor fyllda med bra, om än inte särskilt originella, låtar. På senare år har å andra sidan deras inte skivor gjort något större intryck på mig.

Liksom i Uriah Heep, Demon och Accept, och för den delen Venom, återstår bara en medlem från originaluppsättningen, nämligen sångaren Brian Vollmer, men för Helix del finns i alla fall bassisten Greg Hinz och trummisen Daryl Gray från bandets klassiska 80-talssättning med. Det viktigaste är ju en stabil rytmsektion, gitarrister går tretton på dussinet av så de kan alltid ersättas.

 

Jag ska ärligt erkänna att inledningen inte bådar gott. Jag gillar att de öppnar med Coming back with Bigger Guns från Old school (2019) och visar att de inte bara tänker leva på gamla meriter, men ljudet är rätt grötigt och Brian Vollmers sång låter oroväckande skränig och vek. Både ljud och röst rätar dock upp sig skapligt efter några låtar även om rösten inte är lika välbevarad som hos en del av festivalens andra sångare.

 

Låtarna spänner över hela karriären och konserten avslutas så klart med Rock you, men den låt som sticker ut mest är glädjande nog en relativt ny sak. Even Jesus (wasn’t Loved in his Home Town) från Bastard of the Blues (2014) är smått oemotståndlig med sin gospeldoftande refräng. Tillsammans med I’m a Live Frankenstein utgör de konsertens höjdpunkter. Visuellt är det annars gitarristen och energiknippet Chris Julke som är blickfånget.

 

Jonas Andersson

 

 

Amaranthe

 

Betyg: 2

 

”Har inte Amaranthe varit med i Mello?” Frågan som svävar förbi mitt öra i presstältet strax innan Amaranthes konsert känns plötsligt lika självklar som frågeställarens övertygelse om att de faktiskt varit med i Mello. Deras produkt är ju schlagermetal med extra allt förpackat i ett hårt fodral. En produkt med en yta av hårdhet men utan någon större substans där under och där man försöker tillfredsställa i stort sett alla.

 

Jag är, som ni säkert gissat, inget fan av det Amaranthe gör, men trots att varje min och varje gest är inrepeterad in i minsta detalj och trots att jag hör sång som inte matchar någon sångares läpprörelser kan jag inte anat än låta mig imponeras av produktens presentation. Det är rappt och bombastiskt och publiken sväljer det med hull och hår. Elize Rydh är navet runt vilket allt snurrar och utan hennes röst och uppenbarelse skulle bandet stå sig ganska slätt. Inte ens här kan jag låta bli att återkomma till schlager dock. Hon sjunger ta mig tusan för bra. Det blir ingen nerv i det hela; alldeles för lite hårdrock.

 

Jag skrev att jag inte kan låta bli att imponeras. Det är en sanning med modifikation för när effekterna av den inledande käftsmällen avtagit infinner sig en mättnad. Det där extra allt gör sig påmint likt tredje portionen ris à la Malta på julafton och det som var gott till att börja med ger i stället en lätt känsla av illamående.

 

Jonas Andersson

 

Venom

 

Betyg: 3

 

Någon gång när jag har obegränsat med tid och en stor whiteboard ska jag göra ett flödesschema på alla turer kring Venom, bandet som med en originalmedlem är lika mycket Venom som Abaddon (bandet) och lite mindre Venom än Venom Inc. som har en originalmedlem och en medlem som en gång ersatte Cronos i Venom. Tillsammans med Demon och Uriah Heep är Venom i alla fall det band jag sett fram mot mest på Skogsröjet.

 

Tack och lov är Cronos på bra humör och det är ett för dagen relativt piggt Venom som besudlar Rejmyre med en dos nordengelsk ondska. Måhända bidrar den relativt lilla scenen till känslan av närvaro och energi när bandet traditionsenligt inleder med Black metal, låten som definierar både bandet och en hel genre. Gitarristen La Rages scennärvaro är definitivt ett viktigt bidrag till energin medan Cronos mest underhåller oss med ett demoniskt minspel.

 

Låtlistan är en blandning av gammalt och nytt. Bring out your dead, Suffering Dictates, 100 miles to hell och Dark Night (of the Soul) från nya plattan Storm the Gates (2018), står sig överraskande bra jämsides klassiker som nyss nämnda Black Metal, en blytung Welcome to Hell, Countess Bathory, Warhead och avslutande In League with Satan.

 

Jonas Andersson

 

 

Backyard Babies

 

Betyg: 4

 

Jag tycker att Backyard Babies är rätt tråkiga på skiva. Live däremot är de i sitt rätta element. Låtar som blir såsiga och rätt enformiga på skiva förvandlas live till veritabla käftsmällar att sjunga med i och studsa omkring till likt M A Numminens berömda gummiboll och jag känner när jag står i fotodiket att bandets energi smittar av sig och får mig att ta fler bilder än på andra band samtidigt som jag smått hysteriskt försöka fota allt och alla samtidigt.

 

Att se Backyard Babies, och inte minst Dregen i aktion, är själva definitionen av Rock’n’roll. Jag bara står där och dras med och upptäcker först efteråt att jag inte har gjort en enda anteckning under konserten så be mig inte dra låtordningen, men jag tror mig minnas att de öppnade med Good Morning Midnight och avslutade med People Like People Like People Like us. Däremellan swishade bland annat Dysfunctional professional, Th1rte3n or nothing, Minus Celsius och Brand New Hate förbi.

 

Jonas Andersson

 

 

Avantasia

 

Betyg: 4

 

Om Amaranthe kör med konceptet Extra allt så vet jag inte riktigt vilket epitet jag ska använda om Avantasia. Tobias Sammets väloljade koncept, som säkert inspirerat Gathering of Kings, har sedan debuten 2001 växt till episka proportioner och något av en kult bland fansen och är nog för de flesta i publiken en av Skogsröjets höjdpunkter.

 

Personligen har jag ingen jätterelation till Avantasia. Jag gillar det de gör men dyrkar dem inte religiöst. Det är dock omöjligt att inte bli tagen och djupt imponerad av scenframträdandet. Utan minsta gnissel i maskineriet avlöser gästsångarna varandra och bidrar med fina insatser, men Jörn Landes insats i The Scarecrow och Lucifer väcker funderingar om förinspelad sång. Är inte mikrofonen väldigt långt från munnen och vevar ibland och hålls inte toner längre än vad munrörelserna ger sken av? Kanske är det kören som fyller i, men skumt känns det. Hur som helst är han i mina ögon kvällens svagaste sånglänk och känns väldigt anonym i sällskapet.

 

Desto mer solida sånginsatser står Ronnie Atkins för i Book of Shallows och inte minst gängets nestor, Bob Catley, som i Mystery of a Blood Red Rose visar att gammal är äldst och lyfter låten till en av kvällens absoluta höjdpunkter.

 

Att gå från en Avantasiakonsert och inte känna sig upprymd är nog omöjligt oavsett vilken relation man haft till bandet tidigare och oavsett vad man tycker om deras studioalbum. Avantasia ska helt klart upplevas live för bästa effekt.

 

Jonas Andersson

 

Foto: Jonas Andersson