En väloljad maskin

deep purple publik logo kopiera

Deep Purple
Annexet, Stockholm 2017-11-06
Publik: 3 500 (utsålt)
Längd: ca 100 minuter

Ett förband som hette ….. det vette f…n  – och vem bryr sig. De hade i alla fall ett ljud som hade mycket övrigt att önska! Någon tyckte tydligen att bas är bra … jättebra – ju mer desto bättre. Denne någon torde ha varit ganska ensam i sin åsikt. Vi andra tyckte nog att basen dränkte precis allt annat ljud.

purple2

Huvudakten Deep Purple började lite trevande med den pratsjungande inledningen till Time For Bedlam från nya skivan Infinite. Låten är trevlig men publikreaktionen var lite ljum.

Fireball gav bättre respons bland alla silverryggar i publiken liksom Bloodsucker där Ian Gillan tog i så det knakade och lyckades så gott som man kan förvänta sig av en 72 åring.

purple2gillan

Strange Kind Of Woman kändes kanske lite pliktskyldigt genomförd … men helt godkänd enligt mig.

All I Want Is You – en premier för denna fantastiska låt från Infinite, den andra av fyra låtar från senaste skivan som framfördes. Till minne av Jon Lord presenterades den enda kvarvarande låten från föregående skiva, Uncommon Man, vilket är på tok för lite. Personligen saknar jag Vincent Price … men man kanske inte kan få allt, eller? The Surprising, nummer tre från Infinite och kanske den minst framgångsrika nya låten för kvällen – vet inte men det känns som låten saknar något för att få låten att lyfta som den borde.

111bandet

Lazy behöver inget för att lyfta, låten sitter som en smäck och Don Airey får saknaden efter Jon Lord att bli så liten den bara kan bli.

Bird Of Prey, bästa låten från Infinite enligt mig med ett riktigt underbart solo från Steve Morse, men solot blir alldeles för kort tyvärr. För mig kunde det gärna ha fått fortsätta i en kvart till.

purple2morse

Knocking At Your Back Door kändes lite som en transportsträcka, även om Gillan försökte skämta till det lite på slutet genom att fråga publiken: ’Was it good for you too?’.

Don Aireys Solo föregick som vanligt Perfect Strangers vilken alltid framförs med bravur följd av Space Truckin’ – vilket har förvånat mig i åratal – men låten går uppenbarligen hem bra hos merparten av publiken. Pliktskyldigt är väl det bästa man kan säga om Smoke On The Water, men det är ändå en medryckande känsla, även om jag personligen är lätt trött på låten.

purple2airey

Extranummer: Going Down – wow den såg jag inte komma, men det blev bara ett intro som snabbt övergick i Hush som har ett skönt groove. Dagens suveräne Roger Glover får för en kort stund skina innan hans solo övergår i kvällens sista låt Black Night.

Allt för fort var denna kväll över – och den genomgående känslan är att detta med The Long Goodbye Tour kan bli just det, riktigt lång – för bandet går på som en väloljad maskin som inte visar på några tecken på att skära ihop – om man bortser från Ian Gillans sång som ju inte direkt blir bättre med åren.

111glover

Avslutningsvis…en gigant som är störst genom att inte märkas är Ian Paice som genomgående gör sitt jobb och har så gjort i snart 50 år – DET är värt respekt om något! Betyg då – ja vad ska jag säga – inte det bästa jag sett – långt från det sämsta – en 4:a känns lite högt och en 3: a känns lite lågt – det blir en mellanöl 3,5

Ulf Eriksson från 17:e spelningen med Purple sedan 1985