Oemotståndlig metalmässa

14724544_10154143720004315_4735696678679993160_n

Powerwolf och Civil War

Frimis Salonger, Örebro 2016-10-21

Publik: ca 500

Att recensera två basistlösa band tillhör inte vanligheterna och som basspelande recensent får jag motstå instinkten att sänka betygen ett snäpp av ren princip. Dylika tendenser hindras också av den välkomnande atmosfären när man kliver in på Frimis Salonger, som med sin gamla, pampiga miljö skänker en vacker och passande inramning till kvällens båda band med sina texter om historia och legender om nattens varelser.

Civil War

Betyg: 3

SONY DSC

Som förband har Civil War det väldigt trångt längst fram på scenkanten på den relativt lilla scenen, men låter sig inte nedslås av det när de ger publiken en lektion i krig genom historien. Musikaliskt är det stabilt och de har en bra sångare i Nils Patrik Johansson, som övertygar betydligt mer live än på skiva. Helt plötsligt kompletteras den sångtekniska kompetensen med en nerv som jag tycker saknas i studion.

SONY DSC

Civil Wars hemmaplan är de lite tyngre midtempolåtarna, som den briljanta Gettysburg, snarare än dubbeltrampet på de ösigare inslagen där de blir betydligt mer anonyma. Å andra sidan innebär en räcka midtempolåtar lätt att det känns lite såsigt och det är just vad som händer i kväll. Runt sjätte låten känner jag hur jag tappar fokus och tankarna vandrar bort. Den avslutande trippeln med Bay of Pigs, I will rule the Universe och Rome is Falling kommer därför i grevens tid och lyfter konserten till ett stabilt avslut och en trea i betyg.

 

Powerwolf

Betyg: 4,5

SONY DSC

Vissa dagar är roligare än andra att vara recensent, och när Powerwolf kommer till stan är det definitivt en sådan dag. Perfekt inramat av den ålderdomliga miljön i Frimis Salonger bjuder de in till en metalmässa utav Guds, eller snarar Djävulens, nåde. I en pastisch av katolska kyrkans ritualer och med en stor glimt i ögat bjuds vi på legender om varulvar och vampyrer, och med scenen badande i blodrött ljus under introt Lupus Daemonis sätts stämningen direkt. Powerwolf är här för att dricka örebroarnas blod.

SONY DSC

Ljudet är bra redan från inledande Blessed and Possessed och bandet visar från första anslaget hur metal ska framföras. Efterföljande Coleus Sanctus och Amen and Attack, och i princip varenda låt under kvällen inbjuder till allsång i refrängerna. Som publik är det omöjligt att stå stilla. Foten börjar stampa, mungiporna dras uppåt och näven åker upp i luften.

SONY DSC

Publikfrieriet går på högvarv under hela konserten, naturligtvis lett av sångaren Attila Dorn som pedagogiskt och tålmodigt tillrättavisar publiken när de sjunger fel eller inte vet vad de ska göra, men även gitarristerna Charles och Matthew Greywolf hetsar ständigt åskådarna. Priset för störst scenpersonlighet går ändå till keyboardisten Falk Maria Schlegel. När han inte är låst till sin keyboard befinner han sig ständigt vid scenkanten i interaktion med publiken, som gladeligen låter sig drivas till nya höjder i ljudvolym och allmän galenskap.

SONY DSC

Låtmässigt innebär kvällens knappa nittio minuter som sagt en radda av mycket allsångsvänliga power metal-hits som visar varför Powerwolf är ett av de bästa banden i genren. Att en personlig favorit som Ressurection by Erection inte är en av kvällens absoluta höjdpunkter säger en del om styrkan hos materialet. Även om det är svårt att utse en höjdpunkt så måste jag nog säga att Dead Boys don’t Cry sitter som en påle rätt i hjärtat. Werewolfs or Armenia och We Drink your Blood får väl då sägas vara vigvattnet och vitlöken i en ohelig treenighet. Betygsfemman är inte långt borta. Hallelujah!

 

Text: Jonas Andersson

Foto: Magnus Bergström

 

Mer bilder från konserten:

SONY DSC

SONY DSC  SONY DSC

SONY DSC   SONY DSC  SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC