Metallsvenskan 29-30/5 2015
Brickebackens IP, Örebro
Metallsvenskan 2015 var som vanligt ett gemytligt arrangemang med avspänd stämning. Tyvärr lade vädret under lördagen sordin på tillställningen med sitt evinnerliga regnande. Ändå var det en stor skara som trotsade vädergudarna och dök upp på Brickebackens idrottsplats, men i ärlighetens namn verkade det vara många som kom enbart för Motörheads skull.
Gräsplanen som under lördagen förvandlades till lervälling kunde kanske ha skonats till viss del om arrangören varit lite förutseende och lagt ut ett rejält lager täckbark framför scenerna och på de stora gångstråken. Dessutom hade tillvaron blivit betydligt trevligare för besökarna. Det dåliga vädret kom ju inte direkt som någon överraskning. Något att överväga till nästa år, för jag hoppas verkligen att ekonomin för arrangemanget inte fick sig en smäll av det dåliga vädret som rimligen skrämde bor en del spontanbesökare. Metallsvenskan har en viktig plats att fylla i regionen.
Musikaliskt var Metallsvenskan betydligt bättre än vädret även om fina prestationer varvades med mer blygsamma, men vad annat är att vänta bland så många band. Bredden går heller inte att klaga på. Däremot kanske man bör överväga om vissa återkommenade musikaliska inslag ska få förnyat förtroende. Det finns många bra band i Sverige och världen som skull göra sig bra på programmet 2016.
Fredag
Candlemass
Candlemass var en av anledningarna för undertecknad att bevaka denna festival och jag fick precis det jag ville ha – en bra setlista levererat med högsta kvalitet, säkert och pålitligt.
Candlemass var först ut på stora scenen, redan vid 18.30 på festivalens första dag men de funkade lika bra i dagsljus och drog ”hit på hit” av sin doom Metal, tyngre än Osmium och tightare än en mödom på ett konfirmationsläger.
Vad sägs om låtar som Mirror Mirror, Bewitched, Under the oak, Black dwarf m.fl. Tack som fan!
Text och foto: Johan Jansson
The Resistance
Jag har alltid ansett The Resistance i studioversion vara tämligen onyanserade, mycket på grund av Marco Aros sång, men vem f-n behöver egentligen nyanser live när man blir överkörd av ett synnerligen avspänt, charmigt och redigt förbannat ånglok. Det här är ett band som har roligt när de spelar.
Något motvilligt låter jag mig imponeras av musiken som innehåller betydligt fler nyanser och mer dynamik än jag upptäckt på skiva. Aro är fortfarande tämligen onyanserad, men aggressionen fungerar mycket bättre live än på skiva, och med sin avväpnande personlighet och genom att bjuda in publiken suddar han ut gränsen mellan band och publik och skapar ett stort vi. Jag kan bara konstatera att efter denna omgång pisk av The Resistance så är det bara att ge dem en andra chans även i studioformat.
Text och foto: Jonas Andersson
The Kristet Utseende
Vad ska jag säga? Tredje året på raken på Metallsvenskan. Inga större nyheter jämfört med de två föregående åren. Toalettborstarna i luften. Lite piggare än förra året och kanske lite bättre ljud, även om sången inte är urskiljbar i år heller.
Uttjatat? Ja! TKU på Metallsvenskan 2016? Helst inte!
Text och foto: Jonas Andersson
Corroded
Helst plötsligt ser man kvinnor i finkappa och och killar i välansade hipsterskägg och vad jag antar är dyra skinnjackor av rätt märke digga hej vilt. De välklädda kvinnorna hoppar och svänger på rumporna så handväskorna far åt alla håll. Kan Nickelback eller Takida vara i stan kanske? Nähä, det är Corroded; ett lite tuffare Takida med skitmycket attityd men ack så lite genuin hårdhet.
Framförandet är tämligen klanderfritt, sånär som på att basen sprakar och har sig och bitvis låter för jävligt. Sångaren har tack och lov en rätt avspänd attityd, vilket ger pluspoäng, men musiken är så anonym och intetsägande att jag inte kommer att minnas en enda låt nästkommande dag. Ledsen, men det här är helt enkelt inte min grej.
Text och foto: Jonas Andersson
Behemoth
Dödsmetallbandet Behemoth levererade kompetenta och genomtänkta låtar och utan tvekan så vet dessa polacker vad de sysslar med både när det gäller musiken och den mycket underhållande show som de bjuder på.
Rekvisitan bestående av kåpor, dräkter, smink och horn ger en mycket tydlig bild av att deras arena utspelar sig lite söder om himlen.
Dödsmetall ska upplevas live för det är där de bästa banden i genren kommer till sin rätt för det är live som flera sinnes intryck samtidigt berörs och man får den där känslan av ”När helvetet kom till byn”!
Text och foto: Johan Jansson
Raised Fist
I’m too old for this shit, som Sergeant Murtaugh sa i Die Hard. Jag vill så gärna tycka om ett band som besitter så mycket energi och engagemang men musiken är lite för spattig för min smak.
Det är helt enkelt inte min grej, men skit samma vad jag tycker, publiken älskar dem från öppningen med Sound of the Republic , via låtar som Flow, Chaos ända till avslutande Friends and Traitors.
Även om musiken inte riktigt är i min smak, så låter jag mig imponeras av vitaliteten och aggressionen i det de gör, och precis som The Resistance lyckas bandet sudda ut gränsen mellan vi och dem, trots den betydligt större och opersonligare scenen.
Det värmer i den kyliga fredagskvällen.
Text och foto: Jonas Andersson
Lördag
Frantic Amber
Detta proggressiva och ettriga metallband spelade redan klockan 14.20 på lördagseftermiddagen, men detta till trots så var publiken ändå relativt stor och många hade trotsat skitvädret för att beskåda dessa arga kvinnor (och en man på trummor, icke att förglömma).
Jag vet inte riktig vilken undergrupp av metallmusik man kan kalla deras musik med tanke på vilken hög nivå det är på låtar och arrangemang som kryddats starkt med sångerskan Elisabeth Andrews taggtrådsraspiga strupsångsgrowl, så jag rekommenderar Er att lyssna själva och bedöma.
Mycket bra är det i alla fall kort sagt. Tyvärr så stängdes PA-t av under extralåten och det märktes inte på scenen för bandet spelade färdigt låten med enbart backline-ljudet och vad jag förstått så hade de fått löfte om att köra en låt extra eftersom tiden fanns trots att de fått en förskjutning i tidsschemat.
En lång och intressant intervju fick vi till efter giget och den kommer Ni att kunna läsa senare i sommar och får då bla höra om den spännande inspelningen av videon till låten Soar och hur det gick till när det blev skarpt läge och polisen stormade inspelningen med högdragna vapen. Pr-trick eller en slump??? Jag vet och Ni andra får leva i ovisshet ett tag till 😉
Text och foto: Johan Jansson
Powerwolf
När jag först såg vilka band som skulle dyka upp på årets upplaga av Metallsvenskan var det inte mycket jag kände till, men Powerwolf var ett av dem.
Men nu, efter veckor av lyssnande på stereon och efter dagens spelning på Metallsvenskan är jag helt såld. Dessa sminkade herrar levererar nämligen grymt medryckande och mäktiga power metal-dängor med melodier och refränger som snabbt sätter sig på hjärnan. Om någon skulle fråga mig hur de låter så är det nog våra svenska hjältar Sabaton som jag tänker på först.
Och hur är Powerwolf live? Inget annat än kanon. Här finns det spelglädje och publikfrieri av rang och det passar ju alldeles utmärkt till deras allsångsvänliga refränger. Publiken som trotsade vädret var snabbt med på noterna när de öppnade spelningen med Sanctified with Dynamite och glädjen på det regniga festivalområdet fortsatte när låtar som Coleus sanctus, Amen and attack och Raise your fist, Evangelist med mera avlossades från setlistan.
Det enda minuset är väl att speltiden är kort och då tycker jag att man kan dämpa ner allsångspartierna och kanske trycka in en låt till på listan istället.
Så vad blir slutsumman av detta, vill jag ha mer utav dem, vill jag se dem igen? Ett vrålande ja är svaret på den frågan.
Text och foto: Daniel Östby
ShadowQuest
Svenska ShadowQuest intog Nemesisscenen vid sex-tiden på lördagkvällen. Detta relativt nya band gav intryck av att vara trygga och rutinerade när de framförde sin avancerade Power metal.
Duktiga musiker med storverk till låtar och highpitch-sång (det bästa som finns IMO).
Det råder ingen tvekan om vilka influenser dessa herrar har och om man blundar och bara lyssnar så hör man mycket likheter med tidiga Helloween och sångaren Kiske… absolut inga fel i det när framförandet håller en sån hög kvalitet som det gjorde här.
Underhållande och uppiggande under en dag med regn, regn och mera jävla regn….
Text och foto: Johan Jansson
Pig Eyes
Pig Eyes är en helt ny bekantskap för mig. Ärligt talat har jag svårt att kategorisera dem, men de låter inte som något som finns i min skivhylla. Eller kanske som en del som finns där. Däremot skulle jag kunna tänka mig att införliva dem där, för jag gillar det jag hör. Tror jag i alla fall. Kanske är min ambivalens symptomatisk för musiken. Det finns ingen rät linje, utan det känns mer som en serpentinväg på Andernas bergssluttningar.
Det är tungt och drivande, något som kanske delvis kan förklaras av de två trummisarna, och sångaren låter sådär lagom desperat när han vrålar ut sin ångest. Det är blytungt och hårt, men samtidigt vemodigt. Jag känner att det är min plikt att utforska detta närmare.
Text och foto: Jonas Andersson
Abramis Brama
Tillsammans med Candlemass står Abramis Brama för festivalens tyngsta inslag. Med fötterna djupt nedkörda i 70-talsmyllan levererar de ett sanslöst svängigt tunggung. I denna tid av Black Sabbath-kloner hittar jag inte så mycket av nämnda band hos Abramis Brama, även om det naturligtvis finns där någonstans, utan här snackar vi snarare proggig hårdrock med ett bluesigare ös och drag av folkmusik. Jag skulle kunna nämna November, men eftersom det alltid görs i samband med Abramis Brama avstår jag.
Det är fullt ös från början till slut och Ulf Torkelsson far omkring som ett jehu på scenen. Det man ger får man tillbaka, och publikresponsen är trots regnet mycket god och överförfriskade besökare dansar glatt runt i leran.
Låtmässigt är det en blandning från karriären, med fokus på igenkännande, som sig bör på festival. Vi bjuds bland annat på Kejsarens nya kläder, Blåa toner, Kylan kommer inifrån, Smakar söndag, Säljer din själ samt Enkel biljett, titelspåret på senaste skivan.
Text och foto: Jonas Andersson
Twilight Force
Jag gillar power metal med glimten i ögat. Band som Powerwolf och Gloryhammer tilltalar mig, men ändå står jag under större delen av konserten och undrar om Twilight Force är ett skämt som gått överstyr. Att musiken är lättviktig och saknar varje uns av originalitet är väl en sak, men trollöronen på ena gitarristen är bara för mycket. Ninjamaskerna, eller vad det är, känns inte heller som någon kvalitetsmarkör. Det rätt så risiga ljudet som grötar till gitarrerna gör dessutom inte något för att övertyga mig om Twilight Forces kvaliteter.
Tack och lov för bandet håller inte alla med mig. På plats finns en relativt liten men synnerligen entusiastisk anhängarskara, som gladeligen trotsar regnet. Personligen får jag tyvärr inte mersmak. Deras power metal behöver mycket mer power, och en bättre ljudtekniker.
Text och foto: Jonas Andersson
Motörhead
Hur fan ska man recensera en institution som Motörhead, som har spräckt trumhinnor i 40 år? Hur ska jag undvika alla floskler som redan skrivits? Hur ska jag hitta en ny infallsvinkel? Det går inte. Motörhead kommer, de gör det de ska och de drar vidare. Tack och lov gör de fortfarande sitt jobb på ett berömvärt sätt, trots att Lemmy är på väg mot 70 och att hälsan inte är på topp.
Låtlistan är festivalanpassad och även om den korta speltiden till min stora sorg utesluter några givna klassiker, såsom Killed by Death och Bomber, så är den första tredjedelen en våt dröm: Shoot you in the Back, Damage Case, Stay Clean, Metropolis och Over the Top. Lägg sedan till Rock it; en bortglömd pärla från Another Perfect Day-plattan.
Do you Believe och Lost Woman Blues från senaste plattan Aftershock avverkas pliktskyldigast, och det kan jag leva med, men varför man envisas med att slösa tid på att spela tråkiga Just ’cos you Got the Power kan jag inte förstå. Där ryker en betygspoäng direkt. Om man vill ha en tung, malande låt vore Orgasmatron ett bättre val. Att slänga in både gitarr- och trumsolo på en dryg timmes speltid känns också som bortkastad tid. Tyvärr tycker jag dessutom att Phil Campbell lirar lite slarvigt.
Sammantaget kan man ändå lugnt säga att Motörhead levererar, men den korta speltiden i kombination med solon oroar om man sätter det i relation till Lemmys hälsa. Personligen önskar jag att de kunde hålla på för evigt, men allting har ju ett slut. Ta chansen att se dem nästa gång du får den. Förhoppningsvis når vinterns turné tillsammans med Girlschool även Sverige, även om jag inte sett något datum än.
Text och foto: Jonas Andersson
Blind Guardian
Det enda botemedlet mot regn verkar vara power metal. Blind Guardian har den otacksamma uppgiften att avsluta festivalen, men lyckas för en stund få publiken att förtränga regnet. Tyvärr verkar ganska stor del av publiken varit där för Motörheads skull, så det har tunnat ut betänkligt i leden när Blind Guardian kör igång.
De tappra själar som härdat ut belönas dock rikligt när bandet, trots kort speltid, öser ur skattkistan och vi får låtar som Into the Storm, Nightfall och Mirror Mirror, för att inte tala om Lord of the Rings. Sångaren Hansi Kürsch är helt klart en glädjespridare och publikdomptör av rang och en stor orsak till att humöret trots kylan hålls på topp. En värdig avslutning på Metallsvenskan 2015.
Text: Jonas Andersson
”We want Motörhead!” Foto: Daniel Östby
