Klassiskt tyskt heavy metal-recept

U.D.O.
Club 700, Örebro 131010
Publik: 300

U.D.O. 18-Accept 3. Egentligen inget fel på den låtmixen även om Accept-låtarna var färre än vanligt på en U.D.O.-konsert. Desto märkligare då att samtliga U.D.O.-låtar spelades på rad innan Accept-låtarna avslutade kvällen.
Alltså, jag har inget emot artister som vill visa att de klarar sig på egen hand, är relevanta i dagsläget, har släppt en ny skiva etc. Tvärtom applåderar jag det. Men det är bara att konstatera att ett sådant grepp nästan alltid saboterar stämningen. Många i publiken gick till exempel och ”tröstade” sig i baren och väntade på Accept-låtar…

Likt hårdrockens motsvarighet till dansband, som aldrig ändrar musikkonceptet, har U.D.O. sedan starten förlitat sig på det klassiska tyska heavy metal-receptet: refränger som fastnar på direkten, förföriska gitarrslingor och takfast komp. Ja, och så förstås Udos karakteriska och mycket säregna grymtande sång.
Denna torsdagkväll visade sig låtarna från Steelhammer (se recension) vara klart vassare live. Titellåten och halvballaden Never Cross My Way var de som stack ut allra mest.

Efter lång och trogen tjänst blir det dessvärre allt svårare att höra vad Udo Dirkschneider (född 1952) grymtar om, men i de lite lugnare låtarna får stämbanden chansen att glänsa och därmed viss upprättelse.
Från undertecknads personliga U.D.O.-favoritskiva Faceless World (1990) dammades finfina Future Land av. Ett både överraskande och glädjande låtval.

Go Back to Hell, In the Darkness och They Want War från solodebutskivan Animal House (1987) satt också klockrent, med plus för stämningsfulla In the Darkness. Kuriosa: samtliga låtar på skivan är skrivna av Accept.
Och så var det äntligen dags. Ända sedan Mean Machine släpptes 1989 har jag väntat på att höra titellåten, med den mäktigaste av metalrefränger. Så typiskt då att herr Dirkschneider skjuter sig i foten och klämmer in inte bara ett utan två gitarrsolon och ett trumsolo mitt i pärlan…

Accept-klassikerna som spelades var givetvis hur bra som helst och de var heller inte några överraskningar: Metal Heart, Balls to the Wall och Fast as a Shark. Givetvis var det också dessa som fick bäst publikrespons.
Överlag var ljudet lite väl högt vilket gjorde att de nyanser som livekeyboardisten bidrar med inte alltid var så tydliga. Då var istället hans kropps- och minspel desto tydligare. Funny guy! För till skillnad från arbetsgivaren, som tar två steg framåt och två steg bakåt inom ett mycket begränsat område, ser han till att det händer något på scenen.
Synd bara att så få valde att besöka Örebro denna kväll. 300 av 800 biljetter sålda är inte kul för de som spelar men det är arrangörerna som får ta smällen… Tur då att Nikija Event styrs av människor med Metal Heart och kommer igen.

Text: Magnus Bergström/hårdrock.com
Foto: Jonas Andersson/hårdrock.com

Fotnot: Pike’s Edge inledde kvällen och betygsätts inte på grund av att inte hela konserten bevakades. Men känslan är att de är värda att hålla ögonen på.

De står med ena benet i traditionell heavy metal och med det andra benet i modern metal. Stilpoäng för att alla tre strängbändarna hanterar lead vocals!