Into the Pit med Testament

Testament
Sigurdsgatan 25, Västerås
120809

Spelglädje. Jag vet, det är ett slitet ord men det är det första och bästa ord som poppar upp i min skalle när jag skall beskriva Testaments uppvisning på Sigurdsgatan 25 i Västerås. Att vara lika relevanta i dagsläget som när debutskivan släpptes är något som långt ifrån alla artister kan skryta med, men utan tvekan är det fallet med Bay Area-veteranerna.

Aktuella med nya, lovordade skivan  Dark Roots of Earth så är det ett taggat band på den lilla scenen inför de 300 i publiken (utsålt). Det märks att Testament 2012 är fokuserade och vill visa hur det går till när man spelar Bay Area thrash metal old school kryddat med nutida influenser.
Låtlistan (se bild) var en fin blandning av gammalt och nytt. I mina öron lät inledande trippeln Rise Up, The New Order och The Preacher bäst. Eller, nja… True American Hate, Trial By Fire, Into the Pit, Over the Wall och inte minst mäktiga 3 Days In Darkness var minst lika bra.

Vid närmare eftertanke spelades inte en enda låt som föll utanför ramen och att vi fick höra numera sällan spelade The Haunting var en oväntad bonus.

Bandmedlemmarnas prestationer var precis som förväntat med tanke på alla år de varit ute på vägarna; tight samspel och proffsig publikkontakt. Det ska dock sägas att till och med en sådan übergrym trummis som Gene Hoglan inte är en maskin, för i D.N.R. var han efter någon minut offside och bandet fick med glada miner börja om låten från början.

Just detta med glada miner är ett kapitel för sig. Efter att ha varit på hundratals och åter hundratals konserter genom åren är det en sak som har slagit mig; ett band med glada miner ger så mycket mer än ett överseriöst dito. Frontmännens frontman Chuck Billy och de andra i Testament är ett härligt exempel på hur man får publiken att må bra; från första till sista ackordet bjöd de på stora leenden. Det busades också en del; mr Billy snodde mer än gärna plektrum från de andra, som han sedan kastade ut till publiken.
När recensionssäcken ska summeras kanske någon undrar varför det inte blir en klockren fullpoängare? Jo, därför att ljudet inte var hundraprocentigt rakt igenom (bitvis svårt att höra nyanserna i gitarrspelet) och ljudet var dessutom i högsta laget – mina öron känns fortfarande ”slitna” två dagar efteråt…
Men oavsett nämnda anmärkningar i marginalen så är det inget snack om vad vi som var på plats på Sigurdsgatan 25 fick ta del av. Nämligen känslan av hur det en gång var i Bay Area när thrash metal föddes. När hemresan påbörjades efter konserten så satt jag och mitt ressällskap och fånlog samtidigt som någon av oss sade något i stil med ”det måste ha varit så här det var i mitten/slutet av 80-talet på klubbarna i San Francisco”.

Tack för uppvisningen, älskade Testament.

Magnus Bergström

p.s. Stilpoäng utdelas till Sigurdsgatan 25 som – till skillnad från alldeles för många konsertlokaler – inte bara har ”stor stark” på menyn. Så ska det se ut!

Mer bilder av konserten: