Örongodis av det hårdare slaget och en knäckande bra livekonsert

Motörhead

Iron Fist – 40th Anniversary Edition

(BMG)

BETYG 4

Alltså… Att följa upp Bomber, Overkill och Ace Of Spades var förstås inte det lättaste för Lemmy & co. För att uttrycka det milt. Med tanke på nämnda skivtrios avtryck var det verkligen inte konstigt att Iron Fist hamnade lite i skymundan när det begav sig. Så även idag, eftersom den rent krasst saknar föregångarnas låttoppar.

Dessutom hade ju även No Sleep ’Til Hammersmith – en av alla tiders mest klassiska liveplattor i hårdrocksvärlden – hunnit med att ställa skåp så att det stod härliga till.

Men det saknas inte dynamit i originalskivans tolv låtar, nej då. Inledande käftsmällen Iron Fist är en smaskig lektion i att fart och sväng kan kombineras med ett ypperligt slutresultat. Som lyssnare är det bara att ge sig hän och headbanga loss.

Sedan fortsätter det i samma spår – och det menar jag som en komplimang – med Heart Of Stone som håller samma höga klass.

I’m The Doctor drar en smula åt det bluesiga hållet men med gaspedalen mer nedtryckt än vad genren normalt bjuder på. Inte så dumt!

Min personliga favorit Go To Hell gungar på riktig skönt och bjuder på piffiga gitarrslingor lite då och då. Ett lite hårdare örongodis, sanna mina ord.

Loser och Sex And Outrage är en svagare låtduo. Båda maler liksom på utan att det händer något särskilt. Visst håller de ”hög standard” som Peps Persson sjunger, men snacka om tuffa krav att leva upp till…

Piffiga gitarrslingor dyker åter igen upp och denna gång i America, i vilken Lemmy får tänja rejält på stämbanden i partiet med ”skönsång”. Intressant låt som inte når ända fram men ändå är klart bra.

Skivans andra halva är lite väl svajig kvalitetsmässigt med några låtar som kommer och går. Alltså får de ovan nämnda lite svagare låtkorten sällskap av Shut It Down, (Don’t Let ’Em) Grind You Down och Bang To Rights.

Speedfreak och (Don’t Need) Religion är habila hårdrockslåtar klart över medel men är framför allt textmässiga godbitar. Få behärskar hans förmåga till sylvassa betraktelser med glimten i ögat. I love it!

40-åringen bjuder givetvis också på demolåtar och alternativa versioner och det är gott om dom. Flera av är kul att höra på i alla fall en gång och det stannar nog vid det.

Då lär istället den tidigare osläppta Radio Clyde-inspelningen av konserten i Glasgow i mars 1982 spelas betydligt oftare. Kanske till och med oftare än själva Iron Fist… Jag menar; vad kan slå 19 låtar adrenalinstinn hårdrock med alla reglage på max? Knäckande bra!

Boken som följer med både dubbel-cd:n och trippel-lp:n är en fröjd att läsa och inte minst att se alla bilder som speglar en tid som aldrig kommer tillbaka. Nostalgi på hög nivå.

Det ska också sägas att Motörhead i och med tidigare jubileumsutgåvor och nu Iron Fist har satt ribban riktigt högt. För när det gäller snyggt förpackade återutgåvor med riktigt intressant bonusmaterial att lyssna, läsa och se på är det få som gör det bättre.

Jag måste säga att det är svårt att greppa att Lemmy, Eddie och Phil under åren 1979-1982 spottade ur sig tre studio- och en liveklassiker och så Iron First på det. Ett utgivningstempo som klippt och skuret för en trio unga män som levde utan en tanke på morgondagen. Plattan i mattan!

Men att tänka sig något liknande idag… Nej, det finns bara inte och det de gjorde då var och är än idag sett i backspegeln helt enkelt mäktigt värre och en prestation utöver det vanliga. Skål och tack!

Magnus Bergström