Sweden Rock Festival 2019
”Tummen upp/Tummen ner”
*** bilder på väg upp ***
ONSDAG 5 JUNI
21:00-22:15 Joe Lynn Turner (US) Sweden Stage
BETYG 2,5
Tummen upp: Det var härligt att höra Yngwie Malmsteens Odyssey-låtar med rätt sångare…
Tummen ner: …men i ärlighetens namn var sånginsatsen väl svajig. Och lustmordet på Long Live Rock ’n’ Roll, med jam och individuella solouppvisningar, var inte kul att höra.
Bästa låt: Rising Force.
22:30-23:30 Death Angel (US) 4Sound Stage
BETYG 3,5
Tummen upp: Bay Area-thrasharna är något av idealbilden för ett samspelt liveband med en hög lägstanivå. Och vilken energi de har!
Tummen ner: Sweden Rock-publiken var som vanligt aningens svårflirtad när det vankades thrash metal.
Bästa låt: The Pack.
TORSDAG 6 JUNI
13:15-14:15 Seventh Wonder (SE) 4Sound Stage
BETYG 2,5
Tummen upp: Basisten var är inte bara superskicklig på att hantera strängarna – han showade mer än de övriga i bandet tillsammans.
Tummen ner: Att körerna i ”poprefrängerna”, som sångaren x kallade dem, uppenbart är förinspelade kändes inte rätt (även om det lät bra).
Bästa låt: The Everones
14:30-15:45 Powerwolf (GER/ROM) Rock Stage
BETYG 3,5
Tummen upp: Samspelet mellan band och publik var mäkta imponerande. Och allsången – wow!
Tummen ner: Dagsljuset minskade kraften i ”mässan” för mörkret är ju Powerwolfs bästa vän… Och alla pauser för publikfriande mellan och i flera av låtarna blev några för mycket.
Bästa låt: Army Of The Night
16:00-17:15 Krokus (SUI) Festival Stage
BETYG 4
Tummen upp: Krokus rör sig obehindrat mellan Schweiziska alptoppar och Louisianas träskmarker. Rivstarten med största hitten Headhunter följt av Long Stick Goes Boom är mäktig. American Woman visar att det är inget fel på covers så länge de är bättre än originalet. Hela kroppen rockar av begär. Sista turnén går mot sitt slut. Dags att stänga av klockradion och bara skrika ut i natten.
Tummen ner: Trumsolon är av ondo. Inträffar de dessutom före sista låten så är det än svårare att förstå meningen.
Bästa låt: Hoodoo Woman
17:30-18:45 Arch Enemy (SE/CAN) Rock Stage
BETYG 5
Tummen upp: Arch Enemy med energiknippet Alissa White-Gluz längst fram i frontlinjen är en oemotståndlig livemaskin som aldrig har varit bättre. Att de just nu är på sin absoluta topp prestationsmässigt var den här konserten ett kvitto på. Tack för sparken i baken!
Tummen ner: Dagsljuset kändes inte heller här klockrent och beroende på lyssnarplats var ljudet av växlande kvalitet (typiskt för Rock Stage).
Bästa låt: Nemesis
19:00-20:30 Amon Amarth (SE) Festival Stage
BETYG 3,5
Tummen upp: Johan Hegg var som vanligt karismatisk och nallebjörnsaktig och ägde hela scenen med minspel, gester och sin mullrande stämma.
Tummen ner: Jag föredrar Amon Amarth när de hamnar i ett mellanting mellan tunggung och högsta hastighet och denna gång blev det några snabba låtar för mycket.
Bästa låt: Guardians Of Asgaard
19:30-20:10 In Silence (SE) Rockklassiker Stage
BETYG 3
Tummen upp: Finessrik modern metal som blandar melodi och tyngd och kryddar med en rejäl dos attityd. Färgstarka sångerskan Erika ”Rejka” Jonsson förde sig på scenen som en fullfjädrad artist – och sjunga kan hon också!
Tummen ner: Publiken från mitten i tältet och fram till kravallstaketet var verkligen med på noterna, men längre bak var det lite si och så med engagemanget (typiskt när det handlar om nya band).
Bästa låt: Mad House
21:00-22:00 Deadland Ritual (UK/US) Sweden Stage
BETYG 2
Tummen upp: ”Supergruppen” inledde vettigt med en bra version av Symptom Of The Universe (Black Sabbath). Geezer Butler och Matt Sorum visade sig vara en både intressant och stabil rytmsektion.
Tummen ner: De få egna kompositionerna bleknade direkt vid en jämförelse med de många coverlåtarna (varav ett par stycken ändå inte framfördes klockrent). Sångaren Franky Perez kändes mest krystad i sina försök att låta rätt och se rätt ut och gitarristen Steve Stevens är inte rätt person för blytunga riff.
Bästa låt: Symptom Of The Universe
22:30-00:00 Def Leppard (UK/IRE) Festival Stage
BETYG 3
Tummen upp: Ljudet var riktigt bra när hit efter hit levererades. Kul att Joe Elliott hade en bra dag bakom mikrofonen!
Tummen ner: Smörighetstermometern slog över till rött mer än en gång. Och har de inte spelat tillräckligt många gånger på SRF?
Bästa låt: Animal
FREDAG 7 JUNI
11:30-12:15 Burning Witches (SUI) 4Sound Stage
BETYG 4
Tummen upp: Skicklighet och spelglädje lade grunden till en mycket bra insats i heavy metals namn. Plus för den stora publikskaran eftersom den mycket tidiga speltiden inte var snäll mot varken band eller publik. Kul också att vi fick första konserten med nya sångerskan Laura Guldemond (Shadowrise) som speciellt med tanke på det snabba inhoppet gjorde en bra insats.
Tummen ner: Två coverlåtar när speltiden är 45 minuter är inte okej. Tur i alla fall att Sonia Nusselder satte gitarrsolot i Jawbreaker (Judas Priest) näst intill klockrent. Att de drog över speltiden med någon halvminut och tvingades avslutade finallåten Burning Witches abrupt var inte direkt snyggt, men är det live så är det…
Bästa låt: Hexenhammer
12:15-13:15 The Night Flight Orchestra (SE) Sweden Stage
BETYG 4
Tummen upp: Skickligt ihopsnickrad AOR med ett oemotståndligt sväng och ett lekfullt band resulterade i festivalens största positiva överraskning. TNFO tog partyt till SRF!
Tummen ner: Med åtta personer i bandet försvann en del nyanser och små detaljer i musiken i ljudbilden.
Bästa låt: Livin’ For The Nighttime
13:15-14:15 Magnum (UK) Festival Stage
BETYG 2,5
Tummen upp: När bandet emellanåt blixtrade till en aning så visade de att de fortfarande har ”det”. Faktum är ju att en handfull av klassikerna aldrig kan misslyckas, oavsett ett påtagligt en-dag-på-jobbet-intryck.
Tummen ner: Trots en omfattande låtskatt är Festival Stage för stor för ett band som visuellt baserar hela sin show på mysgubben Bob Catley (sång) som ser ut att plocka osynliga äpplen mest hela tiden.
Bästa låt: Vigilante
15:45-17:00 Axel Rudi Pell (GER/US) Festival Stage
BETYG 3
Tummen upp: Axel Rudi Pell med manskap kan konsten att leverera europeisk metal med neoklassiskt gitarrspel i fokus och Johnny Gioeli är en kanonsångare (om än en smula opersonlig).
Tummen ner: Det hårt mallade soundet och alla solouppvisningar blev till slut lite väl utmattande.
Bästa låt: Only The Strong Survive
18:45-20:15 ZZ Top (US) Festival Stage
BETYG 1,5
Tummen upp: Att inleda med dunderlåten Got Me Under Pressure är både bra och dåligt, för den är svår att matcha. Men de få gånger efter det som det svängde kändes helt rätt.
Tummen ner: Brist på tempofyllda låtar och en obefintlig show gjorde ”skäggisarna” till en parentes på årets festival. Känslan efteråt är att ZZ Top tillhör den gamla tidens SRF, så att säga.
Bästa låt: Got Me Under Pressure
20:30-22:00 Disturbed (US) Rock Stage
BETYG 3
Tummen upp: Proffsigt ut i fingerspetsarna och när hitsen levererades var stämningen minst sagt hög i publikhavet.
Tummen ner: David Draiman har en så speciell sångstil att det som lyssnare gäller att vara på rätt humör för att uppskatta den – just denna dag lät han i mina öron mest enformig. Och även om hans ”politiska” mellansnack var angeläget så saboterades det en smula av att han i år var huvudkandidat till utmärkelsen ”årets tråkigaste frontfigur”.
Bästa låt: Down With The Sickness
22:15-00:15 Kiss (US) Festival Stage
BETYG 4
00:15-01:45 Dream Theater (US) Rock Stage
BETYG 3
Tummen upp: Med tongångar som träffade mitt i prick i både hjärta och hjärna visade de progressiva giganterna som vanligt vart skåpet ska stå. Rosor också till ljudteknikern som rattade till fredagens och kanske hela festivalens bästa ljud.
Tummen ner: Speltiden mitt i natten var givetvis inte optimal för publiken efter en lång festivaldag. Men värst av allt var att de bara spelade en knapp timme istället för en och en halv (utan förklaring) och det resulterar givetvis i rejält betygsavdrag.
Bästa låt: Peruvian Skies
LÖRDAG 8 JUNI
14:30-15:45 Styx (US/CAN) Festival Stage
BETYG 4
Tummen upp: Come Sail Away var festivalens finaste enskilda låtstund. En annan höjdare var keyboardpianosolot som avslutades med en Queen-hyllning (Bohemian Rhapsody) som satt hur fint som helst.
Tummen ner: Det var långt ifrån trångt på publikplats och med andra ord underkänt till de som inte var på plats.
Bästa låt: Come Sail Away
16:00-17:15 Demons & Wizards (GER/US) Rock Stage
BETYG 4
Tummen upp: En historisk första konsert i Sverige som både började och slutade med flaggan i topp och som var mycket bra däremellan.
Tummen ner: Förinspelade körer är numera i det närmaste mer regel än undantag för artister oavsett genre, med det blir inte roligare för det.
Bästa låt: Fiddler On The Green
17:30-19:00 Saxon (UK) Festival Stage
BETYG 3
Tummen upp: 40 år efter starten är Saxon fortfarande en av de främsta fanbärarna för NWOBHM och förutom alla förutsägbara klassiker blandade de in väl valda nedslag ur den senare delen av diskografin.
Tummen ner: Biff Byford var svårförklarligt loj under sisådär de fem första låtarna, då han var ute på en långsam promenad fram och tillbaka på scenen. Tur att han kvicknade till så småningom!
Bästa låt: Dogs Of War
19:00-20:00 Zal Cleminson’s Sin Dogs (UK) Rockklassiker Stage
BETYG 4
Tummen upp: Den skotska fanan hölls högt under den efterlängtade spelningen med Zal Cleminson. De förväntade Faith Healer och Isobel Gowdie från SAHB:s arkiv levererades planenligt. Zal är fortfarande en joker i leken och de brutala Armageddon Day och Stick Man höll askådarna i det fullsatta rocktältet i ett järngrepp.
Tummen ner: Att inte spelningen gick på 4sound stage. Det hade gett större publik och nya fans.
Bästa låt: Euphoria
19:15-20:45 Hammerfall (SWE) Rock Stage
BETYG 4,5
Tummen upp: Allsång modell hur stor som helst med Joacim Cans som körledare blev givetvis en succé. Fattas bara annat med den låtlistan! Toppnamn på Festival Stage nästa gång?
Tummen ner: Varför får inte Hammerfall den kredd som de förtjänar för att de gav hårdrocken en rejäl omstart? Alldeles för många tycker att det är fult att tycka om bandet och drar sig inte för att basunera ut sin åsikt. Tur då att lördagens publiksiffra gav svar på tal!
Bästa låt: Last Man Standing
21:00-22:45 Ritchie Blackmore’s Rainbow (UK/SP) Festival Stage
BETYG 4
Tummen upp: Efter att ha agerat stenansikte en lång stund kom det oväntat ett litet snett leende från Ritchie Blackmore. Stort. Men större var låtlistan som var så nära perfekt som det går att komma; rena rama grundkursen i hårdrock.
Sångaren Ronnie Romero från Chile är värd hur mycket beröm som helst. Det är långt ifrån alla sångare som skulle klara av att fylla flera klassiska sångares skor under en och samma konsert, men han fixade det.
Tummen ner: Som festivalavslutare på huvudscenen kändes det tyvärr lite väl avslaget med bara ett bildspel som visuell underhållning.
Bästa låtar: I Surrender, Since You Been Gone, Perfect Strangers, Difficult To Cure och framför allt Burn (en femling som är omöjlig att sära på).
Carina Bergström / hårdrock.com
Magnus Bergström / hårdrock.com
Thomas Claesson / hårdrock.com
