Gravallvarlig dödsmässa

Black Sabbath
Friends Arena, Stockholm 131122

Under klagande sirener och stigande blodröda strålkastare beträder de
svartklädda männen scenen med tunga steg. Jag håller andan och känner att jag
har ingenting att frukta förutom fruktan själv. De hotfulla tonerna från ‘War
Pigs’ associeras på storbildsskärmarna med blinkande krigsscener där bomber
faller och soldater marscherar. ‘Let the show begin’.

Inträdet i ‘Into The Void’ förstärks av en imponerande bakgrund som ser ut som
en förhistorisk rymdgrotta. Ozzy kämpar med att få luft under vingarna medan
bandet dundrar på likt en storm. Försedd med sin trofasta vän Gibson SG strövar
Tony Iommi omkring med sin vanliga smått reserverade hållning. Han verkar
tillsynes vid gott mod vilket möjligtvis beror på att hans ställning som den
regerande byggnadskonstnären av alla gitarriff är totalt ohotad.

Geezer Butlers förvrängda intro till ‘N.I.B.’ gör att nackhåren reser sig. Den
eftertryckliga attacken är av en sådan dignitet att den frambringar en kuslig
känsla som landar någonstans mellan skälvande rädsla och otyglad upphetsning.
Hans fingerfärdighet är övertygande och den djupa klangen genomborrar ben och
märg. Med dödsritualer hämtade från underjorden släpps nu demonerna fria.

Den unge trumslagaren Tommy Clufetos (ex. Ozzy Osbourne, Rob Zombie och Alice
Cooper) får inte bara jobbet gjort vilket inkluderar ett relativt imponerande
trumsolo i form av ‘Rat Salad’. Han liknar dessutom den ende frånvarande
originalmedlemmen Bill Ward till det yttre (i sina yngre dagar vill säga).

Alltigenom föreställningen projekterar de tre gigantiska bildskärmarna
filmsnuttar bestående av allt ifrån religiösa sekter – via dunkla ceremonier och
nyttjande av droger – till oanständiga damer. Det kan verka något störande för
vissa men helt passande för andra. Inte särdeles många förstod hur bra ‘Dirty
Women’ egentligen var. De flesta kommer säkert inte ens ihåg sången, men det gör
jag (måhända). Den gamla slagpåsen ‘Faries Wear Boots’ med sinnesvidgande
kretsloppsmönster pulserande på den vita duken tillhör också en av höjdpunkterna
under konserten som totalt bestod av sexton väl framförda satansverser.

Även om Ozzy var showens svagaste länk, så får man inte glömma bort att han
under åren har skänkt mänskligheten omåttlig glädje. Hans sånginsats under ‘End
Of The Beginning’ är dock ingenting han kan skriva hem till Sharon om. Däremot
förseglar han sarkofagen en gång för alla med den avskräckande ‘God Is Dead?’
hämtad från ”13” och ‘Children Of The Grave’ som inte behöver någon närmare
presentation, utom möjligen att ren ondska aldrig har låtit så kul.

Att beskåda en svartklädd och dessutom sminkad Michelingubbe utföra rörelser
hämtade från ett vattengympapass för äldre tanter, samtidigt som mannen ifråga
(läs ”Prince Of Darkness”) skriker ‘I can’t fucking here you’ är någonting
utöver det vanliga. Det måste bara ses vilket jag också gjorde tillsammans med
25000 andra ögonvittnen.

Och skulle det händelsevis ha kommit hit några som trodde att de skulle få se
ett leende i mungipan, en smilgrop i kinden eller en glimt i ögonvrån, så kom de
förgäves. Sådant sysslar inte de här herrarna med. Det borde alla veta vid det
här laget. Det här var ingen söndagsskola. Det här var en dödsmässa.

Thomas Claesson

Låtlista

War Pigs
Into The Void
Under The Sun/Everyday Comes And Goes
Snowblind
Age Of Reason
Black Sabbath
Behind The Wall Of Sleep
N.I.B.

End Of The Beginning
Fairies Wear Boots
Rat Salad
Iron Man
God Is Dead?
Dirty Women
Children Of The Grave
Paranoid

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>