Meshuggah
Förband: Swarm, Kongh
Cirkus, Stockholm
130509
Leendet sitter alltid som ett smäck redan när man går in på Cirkus, för det är bara ett så grymt konsertställe. En intim lokal i fin miljö ger en skön känsla och (nästan) alltid bra ljud.
Swarm och Kongh gjorde ett bra jobb som uppvärmare,i synnerhet de sistnämnda imponerade med ett härligt gungande 70-talsretrosväng med en aningens modern touch.
Enter Meshuggah. Från start var ljudet – överraskande nog – aningens rörigt men det dröjde inte mer än ett par minuter innan ljudteknikern fått ordning på grejerna och sedan blev det åka av för publikens öron.
Att förklara upplevelsen på Cirkus för någon som inte var på plats eller rentav inte ens vet vad Meshuggah står för är inte helt enkelt. Deras musikaliska landskap fyllt av intrikata detaljer klarar inte ens alla som kallar sig hårdrockare av. Det närmaste jag kan komma en förklaring är följande liknelse:
Tänk det perfekta samlaget med två kroppar som rör sig i samma takt med den ultimata njutningen som det gemensamma målet. Meshuggah och publiken rör sig med skakande huvuden och stampande fötter i takt med musiken (förutom sångaren Jens Kidman som uppenbarligen har egen takt kryddad med en unik “neandertalstil”).
Förutom musiken så måste den läckra ljussättningen berömmas. Även om det gjorde att fotografjobbet stundtals var lite väl trixigt…
I denna recension frångår jag min vana att alltid plocka ut låtplus och låtminus för det är helt enkelt en omöjlighet. Känslan av ett enda långt och alldeles, alldeles underbart musikstycke är för stark.
Minus då? Det skulle i så fall vara de inledande två-tre minuterna med en lite rörig ljudbild. Och att inte få höra Future Breed Machine var snopet.
Slutsatsen kan bara bli den att se och höra tunga mattemetalmästarna Meshuggah som huvudakt på ett inomhusgig är mäktigt och lika bra som sex, det är dagens sanning. Ge mig mer, igen och igen…
Text: Alexander och Magnus Bergström
Foto: Magnus Bergström
Mer bilder…
