Musiksmörgåsbord med progressiv dödsmetal

SONY DSC

Opeth
Conventum Club 700, Örebro
121201

Härligt varmt och gemytligt inomhus och annalkande vinterkyla utanför. Ja, så var läget under denna välbesökta Opeth-konsert, då alla hårstrån på min kropp reste sig i givakt för det mycket generösa musiksmörgåsbord som erbjöds. Oftast. Det fanns nämligen stunder då jag kände mig bestulen på konfekten. Låt oss direkt titta närmare på bevisen för detta påstående:

På pluskontot: Framförandet av Deliverance är antagligen det största jag varit med om på en konsert år 2012. Helt enkelt magiska minuter och då i synnerhet låtens sista del. Wow liksom. Jag menar WOW!

På minuskontot: Av låtlistan (se bild) framgår att utöver pärlorna som saknar motsvarighet i genren progressiv dödsmetal (trion Ghost of Perdition, Deliverance och Blackwater Park är oerhört svårslagen) tilläts de softare Heritage-låtarna sänka feststämningen. En ”jaha”-känsla infann sig och när sorlet från publiken som befann sig i ”ölhagen” hördes mer än bandet (ja, det var verkligen så i vissa partier) kändes det helt enkelt inte bra.

Det ska en gång för alla sägas att Heritage-låtarna är bra, ingen tvekan om det. Fattas bara annat då bandet som spelar är bättre än bäst på sina respektive instrument. Problemet är att det är så många som nuförtiden spelar den här typen av retrohårdrock. Lite onödigt att 22-åriga (!) Opeth också är med på det tåget.

Jag har dock full förståelse för att Mikael Åkerfeldt och de andra i bandet följer sin musa. Risken finns ju att de på sikt skulle tröttna och lägga ner verksamheten om de inte tilläts vidga sina vyer. Bra då att bandet har trogna fans i massor, som ”tillåter” Opeth att göra lite som de vill. Ett styrkebevis om något.

Av de lugnare inslagen var Hessian Peel bäst och om den varit den enda av sin sort så hade den framstått som genialisk istället för som nu ”bara” mycket bra.


De individuella prestationerna var – undantaget tramp i keyboardklaveret i början av Blackwater Park – precis lika bra som alltid när Opeth är i farten. Extra plus utdelas till trummisen Martin Axenrot som leende bakom sina cymbaler till synes som om det vore den enklaste sak i världen växlar mellan prog- och dödsmetalstil. Att Mikael Åkerfeldts growl är något av det skönaste som öronen kan ta del av behöver knappast påpekas, det är fakta.

Mellan låtarna fick publiken – som vanligt när herr Åkerfeldt är i farten – ta del av vitsar som om han vore en infödd göteborgare, så stockholmare han är. Extra komiskt då att han mer än en gång kallar Göteborg för ”Sveriges anus”…

Utan tvekan krossade konsertens bra delar utan pardon de mindre bra likt Godzilla i en match mot en myra. Och när det är dags att förpassa konserten till minnesregionerna i hårdrocksskallen är det glädjen över låtpärlorna som kommer att finnas kvar. Stunderna av storhet var ju ändå i klar majoritet och dessutom knäckande bra. Ja, ännu en gång visade Opeth varför musik är min och många andras religion.

Ljudet! Måste bara säga att ljudteknikern briljerade och rattade till en klockren ljudmatta typ en perfekt liveplatta. Helt enkelt grymt.

Till sist konstaterar jag med glädje och tacksamhet att Örebro numera är att räkna med på allvar i konsertsverige, mycket tack vare pigga Nikija Event.

Text: Magnus Bergström
Foto: Alexander Bergström och Magnus Bergström

Fotnot: Troubled Horse var förband och gjorde det bra, men betygsättning får vänta till nästa möte med bandet (så att jag hinner ”läsa på” ordentligt).