En sjukt lyckad och bra kväll

Cinderella 
Klubben, Fryshuset 110620

De spelade på Sweden Rock förra året. Då såg man dem på den största scenen mitt i solnedgången. Nu ska de spela på Klubben. Det är en full konsert och nästintill slutsålt på förköp. Cinderella är i Stockholm för första gången sedan 1987.

Cinderella är ett band jag lyssnat på under de senaste tre åren, och trots denna ”långa” tid så hör jag väldigt sällan talas om folk som gillar dem. Därför kan ni ju själva gissa hur glad jag blev att, redan en halvtimme innan öppning, se en ganska bastant kö utanför Klubben, och strax efter att jag och mitt sällskap anslutit oss till ett större sällskap så växte sig kön ännu större. Det gjorde mig verkligen glad.

Dagen till ära var det norska glambandet Hollywood Vampires och svenska hårdrocksbandet Badmouth förband. Jag har sett båda banden förut, och det var extra kul att få se dem igen! Hela arrangemanget hade verkat bli aningens försenat redan från insläppet, men jag tyckte trots det att Hollywood Vampires kom igång i relativt god tid, ingen direkt väntan för oss.

Sist jag såg det här bandet var 2006 och jag trodde helt ärligt att de inte existerade längre. Så fel man kan ha! Jag lyckades under spelningen konstatera hur synd det är om alla förband. Hollywood Vampires skötte sig fruktansvärt bra, levererade väl och är dessutom väldigt bra musikalist. De höll även mellansnack korta. Trots detta, var det bara en tjej i hela publiken (som jag kunde se, kanske jag ska tillägga) som brydde sig om dem. En enda. Jag menar, kom igen. Visst, man kanske inte tycker om banden, men man kan väl visa lite uppskattning? Inget illa menat, men det kan inte vara så kul, att som förband, inte få någon som helst respons.

Uppskattningsvis spelade de runt 20 minuter, och det började roddas för Badmouth. Senaste gången jag såg dem var under deras turné med Pretty Boy Floyd 2009, vilket just då var lite drygt ett år efter att deras första platta hade kommit ut. Det har gått mer än ett år sen dess, och nu i dagarna kommer deras andra platta, ”Heavy Metal Parking Lot” ut.

Det var skönt att se att Badmouth redan från början fick ett tio gånger bättre mottagande än Hollywood Vampires. De började med ”Radiator” och följde väldigt starkt upp med ”Cocaine Girl”.

De är en fröjd för ögat att se Badmouth spela. De verkar trivas så himla bra på scen. Ibland kan man se tendenser att en del band inte alltid stortrivs med det de gör, att de inte är taggade till 100%. Det gäller inte Badmouth. De bara utstrålar positiv energi!

Höjdpunkten under deras spelning måste jag ändå säga är de två sista låtarna, ”Tired” och ”Heavy Metal Parkinglot”. Speciellt den sistnämnda. Det var som om det bara exploderade. Bandet, publiken, allt. Jag ser ännu mer fram emot albumet nu – det måste vara allt annat än dåligt. Ett värdigt mottagande från publiken också!

Det var med en liten tår i ögat man såg bandet lämna scenen och se deras grejer roddas av, men tårarna torkades snabbt. Nu var det ju dags för Cinderella! Vid den här tidpunkten bestämde ändå jag och några ur sällskapet oss för att dra oss tillbaka från första rad, lite längre ut i publiken. Det hade börjat fyllas på ordentligt med folk, och det kändes när man var på väg ut att trycket blev hårdare. Väl ”ute” så började en halvlång väntan på Cinderella.

Kvällens huvudband var värd denna väntan. De öppnade väldigt strongt med ”Once Around The Ride” och följde upp ännu starkare med hiten ”Shake Me”. Att beskåda publiken från utsidan istället från tvärsom var en fröjd. Det hade nu verkligen fyllts upp totalt, både på nederplan där vi var och överplan där det satt en massa folk. ”Heartbreak Station” var tredje låten i setlistan, och mot mina egna förväntningar blev den fruktansvärt uppskattad.

Men…det var efter dessa tre, och ytterliggare två låtar (”Somebody Save Me” och övermysiga ”Nightsongs”) som den kom. Som det där som aldrig händer…hände. Okej, jag ska inte ljuga, jag hade passat på att titta på setlistan redan innan Cinderella gick på scen, så jag visste att den skulle komma här. På plats nummer sex. Jag var snarare förvånad över att den ens var med. ”The More Things Change”. Just den här låten…råkar vara min absoluta favorit av Cinderella. Den påminner om tiden när jag just hittat bandet och satt och lyssnade igenom alla skivorna och just denna, öppningsspåret på ”Heartbreak Station”, fastnade och etsade sig fast. De spelade den inte på Sweden Rock 2010, och jag brukar ha en tendens att ha duktig otur med mina favoritlåtar, så jag förväntade mig verkligen inte det här.

Men…där var den. Och det var så fruktansvärt magiskt. Det är alltid magiskt att se just SIN favoritlåt live, och att bli så ’ambushed’ med den var ännu bättre. Blev ju inte heller sämre av att jag bevisligen inte var den enda som tyckte om den, då minst halva publiken var helt med på noterna!

Efter detta gyllene ögonblick kastades vi in i den mysiga lilla ”Coming Home”, rycktes in i en energisk ”Second Wind” innan nästa gyllene stund skulle komma.

Det hela började med den otroligt fina ”Don’t Know What You Got (Til It’s Gone)” som gjorde stämningen, liksom, tryckt, men inte på ett dåligt sätt ni vet, utan mer… dämpad. Man kom i ett upplösningstillstånd, tårar i ögonen men inte riktigt så man började gråta. Men det fick man göra direkt efter. De hade på något fruktansvärt vackert sätt lyckats väva ihop ”Don’t Know What You Got” tillsammans med den vackraste och mest hjärtbrytande låten de, i min mening, har. ”Nobodys Fool”. Det var… alltså. Vackert. Fint. Okej, ärligt, det slår inte Sweden Rock, där låten spelades på bryggan utifrån scenen i solnedgång och duggregn, men det är fortfarande vackert.

Efter en så här uppbrytande stund är det svårt att ta sig samman – men om det är något band som ska lyckas så är det Cinderella själva, och det är självklart att låten för detta är ”Gypsy Road”. Stämningen lättades med ens upp i arenan. Mycket trevligt. ”Long Cold Winter” brändes av innan det var dags för den absolut sista låten för kvällen, ”Shelter Me”. En totalvärdig avslutning som lämnade oss fans att vilja ha mer. Och mer…

Cinderella är så trevliga att se på. De levererar på ett helt annat sätt än många andra. Det är inte en Michael Monroe typ av leverering, utan de har det mer kraftfullt i musiken på något sätt. Det är så svårt att beskriva. Det är väl så att man måste uppleva det själv för att förstå vad jag menar. De är liksom, helt i harmoni med musiken på något sätt. Tom Kiefer kan det här med att verkligen trollbinda publiken.

Hela konserten var fruktansvärt lyckad och just nu längtar jag bara tills jag får se dem igen. Tack Cinderella, Tack Badmouth, Tack Hollywood Vampires och Tack Chris LeMon för en sjukt lyckad och bra kväll! Ni äger allihop!

Bäst: The More Things Change.. slår Nobody’s Fool med en millimeter, enbart för att jag sett den utföras på ett extremt vackert sätt förut…

Setlist:

Once Around The Ride

Shake Me

Heartbreak Station

Somebody Save Me

Nightsongs

The More Things Change

Coming Home

Second Wind

Don’t Know What You Got (‘Til It’s Gone)

Nobodys Fool

Gypsy Road

Long Cold Winter

Shelter Me

Text/konsertfoto: Sara Köhler/hårdrock.com

1 Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>