”You don’t know, you don’t know nothing yet….”
Nej du. Inte fan visste jag då att jag hade hittat ännu ett band att lägga till i min lista, den jag valt att kalla ”Skitbra musik oavsett humör”.
Direkt när jag i vanlig ordning satt och sökte på olika band på Spotify och hörde de första sekunderna av ”House of sleep”, visste jag att det här var ett band vars låtar bokstavligt sjunger min melodi av musiksmak; Finsk metal. Och jag kan erkänna att jag inte lyssnat mer på dem än ett par månader, och jag kan utan skam berätta att jag blev blixtkär i deras senaste album, ”The beginning of times”. Att jag senare fick reda på att låtarna baseras på de finska hjältedikterna ”Kalevala” (Kan jämföras med mytologin i grekland, norden, rom osv.) fick mig att klappa i händerna av förtjusning. Jag kan visserligen inte ett piss om Kalevala, men allt relaterat med mytologi är intressant, eller hur?
Denna molniga fredags förmiddag innan de skulle gå på scen var det inte mycket folk vid Rock stage. Synen som jag mötte när jag kom rusandes med hjärtat i halsgropen gjorde mig en smula snopen, jag kunde på gott och ont välja ut precis vart jag ville stå. Det skulle dröja en bra bit inpå spelningen innan jag kunde vända mig om för att konstatera med ett litet leende att nu jäklar kan man börja snacka om en värdig samling åskådare!
Den lugna och ack så mysiga pianoinledningen av ”Battle for light” blir även inledningen av Amorphis konsert på Sweden Rock Festival. Den följs av ”Silver bride” och jag får en mindre chock när jag får se sångaren Tomi för första gången live; Längden på hans dreads skulle kunna användas, jag skojar inte, till allt möjligt. Lasso, tvättlina, vid hängning, you name it. Även hans mikrofon har en ytterst intressant design som jag inte kunde klara av att förstå vad det skulle föreställa. Påminde mig lite om…. Handtaget till ett flugfiskespö av korkek. Jag tog mig ett par minuter att stirra som ett fån på den eftersom dess utseende gjorde mig innerligt fascinerad.
Hur som helst, denna sorts utsökta deathmetal som är kryddad med sound av goth, folkmusik och doom fortsätter med raskt tempo. Det blir inte mycket till mellansnack utan mest en snabb presentation av nästa låt och sen pang på rödbetan. Setlistan var helt okej och en bra blandning från de tidigare albumen. Som med alla andra band och konserter finns det låtar jag skulle vilja höra mer respektive mindre av, men dagens rätt kunde helt klart ha varit bra mycket värre än vad som serverades.
Trots att regnet sakta men säkert droppar ner värmer det rejält i själen över att höra större delen av publiken sjunga med i ”House of sleep”, bandets mest kända låt. Och det här är även den sista låten på spelningen. Bandet bugar för applåderna och tackar för sig. Låten som spelas efter att samtliga medlemmar lämnat scenen misstänker jag är den låt som ”House of sleep” är baserad på, i alla fall ljudet. En lustig liten finsk visa, skulle vi kunna kalla det.
Amorphis är inte lustiga på det sättet, åh nä. Här är det bannemej stenseriöst från början till slut. Och är det bra? Klart det är! Jag längtar tills deras nästa spelning i Sverige, då har jag förhoppningsvis kunnat lära mig lite finska och pluggat på om Kalevala.
TEXT OCH BILD: Michelle Rudolfsson
