Första framträdandet på scen under onsdagen bestod som så ofta av TV profilen Ronny Svensson iklädd en av de otaliga hawaiiskjortorna som har blivit hans signum samt radarparet Melker Becker och Mattias Lindeblad som jag aldrig har lärt mig se skillnaden på.
De tjänstgjorde som konferencierer under festivalen och det gav stadga och kändes tryggt att allting var som det alltid varit.
Mina bundsförvanter Magnus Bergström och Lars Söderberg utför rituella hårdrockstecken inte långt från baslägret vid Mörrumsån. En årligt återkommande tradition inför SRF som sägs blidka metal gudarna, men ingen vet riktigt säkert vad det för med sig.
Stacie Collins
Betyg 4
På torsdagen gällde det att vara uppe i ottan. Redan kl. 11.30 drog Stacie Collins igång med en sådan energi att man fick hålla hårt i hatten. Jag hade länge varit tveksam till det här framträdandet då jag med förfäran minns för något är sen då hon hade drabbats av den otäcka countrybacillen. Ack vad jag bedrog mig nu. Lars hade en längre tid försökt övertyga mig om att det här kommer at bli en av festivalens höjdpunkter och tänk så rätt han hade. Där var det nära att jag fick tugga i mig min gamla stråhatt.
Stacie trollband publiken med munspelet, den charmerande sången, den bländande utstrålningen och det massiva kompet under de futtiga 45 minuter det varade. Det var bara att hissa vit flagg och kapitulera för här gällde det att ta vara på varenda minut. Det var den enda sydstatsrock som det bjöds på under SRF i år. Ett större klavertramp är svårt att tänka sig.
När kroppen började vagga i takt med den suggestiva Blood Moon i sitt klart indianinspirerade tema trevade handen efter fredspipan och benen strävade mot totempålen, men ingenting sådant fanns att tillgå och sedan var det plötsligt över.
Svartanatt
Betyg 3,5
Jahni Lehtinen och Felix Gåsste är stommen i detta femmannaband från Stockholm. Musiken ligger i skuggan av tidigt 70-talet med psykedeliska inslag i en gjuten hårdrock agenda. En musikform som har skänkt mänskligheten så mycket tillfredsställelse. Lehtinens raspiga röst fångar upp den tidstypiskt mörka klangbilden på ett förträffligt sätt.
’Dead Mans Alley’, ’Filled Up With Darkness’ och ’Demon’ visar att det dunkla och gåtfulla arvet finns där. Ett namnbyte till ett mer internationellt gångbart namn är allt som krävs för att det här bandet kan gå hur lång som helst. Varför inte göra det enkelt och bara översätta rakt av?
Fates Warning
Betyg 3,5
Roy Adler drog med hög stämma igång ’From The Rooftops’. Ett bra utgångsläge i en värld av progressiv metal. Även om bandet är relativt stillastående på scen så strömmar stora mängder energi ut på fältet. Jag fick känslan av att de låter hårdare live än på skiva. Kanske p.g.a. att det fladdrade lite i byxbenen.
Även om tyngdpunkten låg på senaste utgåvan – Theories Of Flight – så blandades och gavs det friskt i den gamla katalogen som sträcker sig ända tillbaks till 1984. Kan man tänka sig. Från det av många uppskattade ’A Pleasant Shade Of Grey’ – konceptet lossgjordes del III och XI. Det tillfredsställde de behoven för stunden.
’Seven Stars’ lyste starkast under som det kändes den korta timmen de spelade. Besvikelsen över att ’The Light And Shade Of Things’ inte var med kunde de som förstod utläsa av mitt kroppsspråk. Jag gick raka vägen till en bekvämlighetsinrättning som faktiskt kändes bekant från ett annat år då Kiss spelade. Där ser man.
VA ROCKS
Betyg 4
Det var ovanligt många bra band i rocktältet i år. Powertrion VA ROCKS från Malmö var de som övertygade allra starkast. Ida Wollmer sång / gitarr, Klara Wedding bas och Frida Rosen trummor gav publiken en fartfylld underhållning.
De tog nästan luften ur mig med sin sammansvetsade hårdrock full av attityd. Idas sång är så stark att tankarna vandrar iväg till Ann Wilson i Heart minsann. Det säger en hel del och det var ta mig tusan på tiden. Att hon sedan plötsligt befinner sig liggande på rygg mitt i ett gitarrsolo ger stående ovationer. Det har jag inte sett sedan Pete Townshends glansdagar och det var sannerligen inte igår.
Play it Like An Animal, ’Rattlesnake’ och ’I Wanne Be Your Captain’ (hoppsan) tog mig på en åktur jag sent skall glömma. Med ’Miami High Heels’ och ’Bluesman’ var det plattan i botten och ingen återvändo.
Wishbone Ash
Betyg 5
På fredagen när solen stod i zenit inledde Andy Powel och den nya gitarristen Mark Abrahams med en av sina otaliga gitarrdueller. När Gibson Les Paul möter Gibson Flying V uppstår en helig allians som har varit mycket uppskattad ända sen 50-talet. Abrahams ersatte den finska 2:e gitarristen Ben Granfelt alldeles nyligen och det är imponerande att han har kommit in i Wishbone Ash’ hela kartotek så snabbt och med en sådan ackuratess. Att han kom från Yorkshire rådde ingen tvekan. Det gick om inte annat att avläsa på valet av skjorta.
Andy Powel ser fundersam ut över den femte strängen på Bob Skeats basgitarr. Det borde han inte göra för Musicman Stingray 5 levereras alltid med fem strängar.
Wishbone Ash bjöd på en fulländad spelning där ingenting saknades. En fyrklöver med låtar från deras mest respekterade album – Argus – levererades utan krusiduller. Eller vad sägs om öppningen med ’The King Will Come’ och avslutningen med ’Blowing Free’. Behövs det sägas något mer? Egentligen inte, men någonstans där i mellan hördes ’Throw Down The Sword’ och ’Warrior’ för säkerhets skull. Att sedan Phoenix från självbetitlade debutalbumet presenterades i så vitt jag kunde höra originalutförande gjorde att detta blev ett tillfälle att minnas för evigt.
The Dead Daises
Betyg 4
Doug Aldrish – the golden boy – från soliga Kalifornien hade de rätta handlagen och öppnade otroligt starkt med ’Long Way To Go’. Och vad passade väl bättre än att han riktigt fick briljera i ’Last Time I Saw The Sun’. Den som inte fick igång högerbenet då hade uppenbara problem med motoriken.
Marco Mendoza känd från många sammanhang tog stor plats på scenen och fick ordentlig snurr på ’Make Some Noise’.
The Dead Daises var ett av de band som jag hade hoppas skulle överraska positivt och på den punkten blev jag inte besviken. Fantastisk livekänsla full av energi. Den egna arsenalen bet bra, men sen var det också fri skjutning med covers och då blev det riktigt skarpladdat.
’Fortunate Son’, ’Helter Skelter’ och ’Highway Star’ talar sitt tydliga språk men så var det här med ’Midnight Moses’…
Jag hade förmånen att se The Sensational Alex Harvey Band vid mitt första besök på SRF 2006 och jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att elva år senare få höra ett av deras paradnummer.
Panoramabild över 4Sound Stage där jag haft många fantastiska musikupplevelser. Åskådarna framför scenen kallas med ett gemensamt namn för Sweden Rock. Bra att veta.
Efter att fotot blev taget satte jag mig i allsköns ro lugnt tillbakalutad i campingstolen bland björkarna i slänten bara för att efter 4 takter av ’Midnight Moses’ befinna mig en och en halv meter ovanför densamma. Jag såg inte när den kom, men kroppen reagerade instinktivt. Reaktionen från övriga var inte så stark. Klungorna hos Mörbylånga, Lomma och Tranås var helt oförstående och jag saknade supportteamet från Glasgow något alldeles otroligt, men min glädje, ja den gick inte att ta miste på.
Lucifers Friend
Betyg 2
John Lawton och Peter Hesslein såg ut att ha roligt på scen, men det hade inte publiken. Det var ingen bra dag på jobbet för bandet med ett av rockhistoriens tuffaste namn. På samma plats för två år sedan om än något senare på kvällen var det ett rent nöje att se dem.
Nu saknades det inspiration och entusiasm och det utformades som ett beställningsjobb som bara skulle bli överstökat. Är det tidens tand som börjar nafsa Lawton i nacken? Jag är rädd för det. Jokers & Fools och ’When Children Cry’ från senaste albumet To Late To Hate kunde kanske ha vänt den sjunkande skutan på rätt köl. Det ska inte vara nödvändigt att ha fullgjort studier på musikakademin i Brighton för att förstå det.
På lördag eftermiddag återkom Lawton till Festival Stage och Sweden Rock Symphony Orchestra. Det mynnade ut i ett misslyckat försök med ’July Morning’. Denna klenod skall avnjutas sparsmakad och inte bli pålagd tonvis med stråkar. Jag hoppas att Mick Box och grabbarna i Uriah Heep aldrig får reda på vad som hände.
Electric Boys
Betyg 2
Conny Bloom med sitt manskap öppnade lördagen storstilat med ’Groovus Maximus’ och allt tycktes upplagt för en bra show, men skenet bedrog. Efter den 60-tals inspirerade ’Mary In The Mystery World’ som kom ut som god fyra vände spiralen oväntat neråt.
Förmodligen blev spänningsfallet för stort när både ’Electrified’ och ’All Lips N’ Hips’ uteblev. Det hjälpte inte att Bloom, till synes väl bevarad, utförde sina ålägganden förtjänstfullt eller att en doakör gjorde allt de kunde för att charma Sweden Rock.
Amorphis
Betyg 4,0
Det har kommit många bra metalband fån våran granne i öster och Amorphis är inget undantag. I den fashionabla subgenren melodisk dödsmetal härskar detta band och det är ingenting man kan vifta bort hur lätt som helst.
Under det böljande hårsvallet döljer sig Tomi Joutsen komplett utrustad med tamburin och stilbildande mikrofon av egen tillverkning, kort och gott en makalös manick. Vad mer kan man begära? Jo, lite lagom growl kanske och det fanns minsann det också.
I ’Bad Blood’ varvas de utmanande urladdningar med euforiska sinnesrörelser och ’Death Of A King’ med sina orientaliska anslag cementerade intrycken komplett. De alternerande gitarrerna insvepta i keyboardets lindningar är ett vinnande koncept. Den uttrycksfulla sången svävar som ett eget väsen i en ultimat ljudmassa och utsöndrar ömsom brutalitet, ömsom barmhärtighet. Mycket effektfullt.
Thunder
Betyg 4
Luke Morleys vänsterhänta gitarrspel är lika solitt som hans låtskrivande och den karismatiska silverräven Danny Bowes sång är helt förträfflig. Lägg därtill Ben Matthews som framstår som Thunders hemliga vapen med sitt ständiga skiftande mellan gitarr och keyboard.
Att ingenting spelades från Laughing on Judgement Day med titlar som ’Low Life In High Places’, ’Empty City’ och ’A Better Man’ skulle varit omöjligt för några år sedan. Men sedan återföreningen 2015 har bandet fått en formidabel nytändning och producerat många fina sånger. Inledande ’Wonder Days’ kändes helt rätt och ’Resurrection Day’ lite senare gjorde att man inte grävde ner sig i gamla minnen.
När ’Higher Ground’ gick av stapelbädden ansträngde sig Bowes med aerobics rörelser och verbal ordkonst för att få igång Sweden Rock på allsång, med vad hjälpte väl det när knappast någon kunde texten. Det hade fungerat alldeles utmärkt i Donington Park men där var de inte nu, i alla fall inte kroppsligt.
Rob Tognoni
Betyg 4
Utsänd som en djävul ända från Tasmanien avslutade Rob Tognoni lördagskvällen i rocktältet. En för många okänd artist bjöd på sprudlande bluesrock. Alla kända bluestricks förevisades med stor inlevelse. Uppackad av bas och trummor och tillsammans lika tajta som en latexhandske var det riktigt trevligt att stå som åhörare. Det är under sådana här omständigheter jag trivs allra bäst. ’Jim Beam Blues’ öppnade upp och ’Drink Jack Boggie’ samt min favorit ’Dirty Occupation’ fyllde på programenligt. Jag är övertygad om att många fler vet vem Tognoni är efter den här uppvisningen. Skam vore det annars.
Topp 5 alla kategorier
- Wishbone Ash – Phoenix Är kanske rentav modern till progressiv rock. Lika övertygande nu som 1970.
- Aerosmith – ’Dream On’ Det går inte att förbise att magin fortfarande finns där. Lättsjungen också, skolad röst inte nödvändigt.
- Thunder – ’Resurrection Day’ På bara två år har den både mognat och fått en djupare karaktär. Ungefär som en åldrande Chianti från Toscana.
- Helix – ’Animal House’ Utstrålar djurisk urkraft på ett fängslande sätt. Tribut till gitarristen Chris Julke som ägde scenen och sångaren Brian Volmers hatt som jag kastade lystna blickar på. (Bilder finns i Magnus krönika här intill)
- VA ROCKS – ’Bluesman’ Med tusentals titlar som snurrar i huvudet och aldrig ger någon ro är det befriande med något nytt och fräscht. VA ROCKS har gåvan. Det visar de här.
Bubblare: The Dead Daises – ’Midnight Moses’ Det fanns många covers på SRF men ingen stack ut som denna. Milt uttryckt.
Det har varit en sann ära att få vara tillsammans med Magnus och Lars under 2017 års festival. Båda med ett lika stort musikintresse som undertecknad och tillika experter på thrash metal respektive 80-tals hårdrock. Nu är det bara lite drygt 300 dagar kvar till SRF 2018 och vem vet kanske denna spelevink dyker upp då. Detta är ingen mindre än Gary ’Moses Mo’ Moore från Mother’s Finest och han blev fångad på bild 2015. Man kan inte annat än bli glad och börja längta när man ser honom, inte sant?
Thomas Claesson
