Black Breath med Axis of Despair, This Gift is a Curse & Fredag den 13:e
En Arena, Stockholm
Datum: 3 juli 2016
Publik: Alldeles för få
Betyg Black Breath: 5 av 5 (förband ej betygsatta)
När andra väljer Coldplay i Friends Arena eller Frankrike – Island i burken samlas en grupp av de trognaste i En Arena i skuggan av Globen. Söndagsspelningar alltså. Ingen höjdare, folk går på tomgång och det tycks vara omöjligt att locka ordentligt med publik. Jäkligt synd då lineupen är rena godispåsen. Haket, en ganska trist historia som snarare känns som en konferenssal eller ett folkets hus än en tuff metal-lokal. Det svenska folkhemmet personifierat. Dock har de styrt än en ordentlig scen sedan sist jag var här, jo man tackar.
Först ut är Göteborgs Fredag den 13:e. Kvintetten spelar crustig d-takt strösslat med drag av Motörhead och medryckande rockmelodier. Inte helt olikt Skitsystem faktiskt. Det riktigt svänger och deras positiva attityd smittar. Bandet förtjänar en rejäl moshpit, men som sagt, det är söndag. Ser fram emot nästa möte i en mörk tajt hamnlokal packad av hungriga punkare.
This Gift is a Curse är ett intressant projekt från huvudstaden som inte tycks lämna något åt slumpen. Både estetik och musik är genomtänkt, och innan man börjar hänger vokalisten JJ upp tygstycken som marinerats i tjära. Lokalen fylls av den angenäma doften och ytterligare ett av mina sinnen får känna av bandets budskap. This Gift is a Curse har värvat en andra gitarrist och det är ett soniskt lyft för deras svärtade domedagsmetal. Blastbeats varvas med tyngre partier och ljudnivån är bedövande.
Gillar inlevelsen hos bandmedlemmarna, de verkligen är sin musik. När publiken är harig och halvmånar framför scenen tar JJ saken i egna händer och lyfter ner mickstativet på golvet och blir en av oss. Helt rätt, Skapar en intimitet och vi får känna deras raseri rakt upp i nyllet.
Sista förbandet är Axis of Despair från Örebro som faktiskt gör sitt debutgig. På trummor finner vi Anders Jakobson som en gång i tiden piskade skinn i legendariska Nasum. Bandet gör en helt okej spelning för att vara debuten. Helhetsintrycket blir lite tamt och det beror mycket på den ljumma responsen från publiken. Då ska vi inte glömma att det här är högklassig grindcore av herrar som vet vad de sysslar med. På återseende, ännu ett band som jag vill se igen, på ett annat ställ, med bättre publik.
Då så. Äntligen dags för huvudnumret Black Breath. Plötsligt vaknar hela lokalen, stämningen växlar upp till max och det som stundar är ett euforiskt vansinne. Jag går på mycket spelningar, men det här är det bästa jag sett på länge. Ett kärnkraftverk som kan liknas med ett live-formtoppat The Haunted.
Seattlekonstellationen, med vokalisten Neil McAdams i spetsen, krossar allt motstånd och nu blir det både mosh och allsång. Precis som under This Gift is a Curse är ljudet uppskruvat till tolv och ljudvågorna kör hela havet stormar i mina hörselgångar. Känner mig lomhörd trots öronproppar. Black Breaths musik har den perfekta mixen mellan rå dist och vassa melodier. Snacka om fingertoppskänsla. Addera deras härliga attityd. Glimten i ögat uppskattas och jag gillar hur McAdams gärna slänger käft med sina fans. Både Jesus, USA och samtidens korrumperade världsbild får en välförtjänt känga. Ja Jesus får både en känga, en näve grus och ett långfinger.
Kvällens set är väntat och helt magiskt. Pleasure Pain Disease, Slaves Beyond Death, Sentenced to Life, The Flame, I am Beyond och Arc of Violence för att nämna ett knippe låtar. Bäst är ändå Feast of the Damned och Home of the Grave. Gåshud och omedveten näve i luften. Jänkarna tar tillställningen till nästa nivå och det är inget snack om vilket band som folk är här för att se.
Black Breath är ett band som alltid levererar och borde vara en förebild för akter som presterar på skiva men såsar live. Se, hör och lär, eller ”Burn in hell for eternity” som McAdams säger när han tillägnar The Flame till sitt hemland. Amerikanarna må låta som tidiga Entombed och lånar både ett och annat från välkända kollegor i branschen. Men, framförallt är deras smutsiga crossover-dödsmetall brännmärkt med deras eget signum.
Black Breath är utan tvekan ett av metalvärldens bästa liveband. Det händer inte ofta, men full pott för den här spelningen trots den pinsamt fåhövdade publiken. Skäms Metallsverige, obligatorisk närvaro nästa gång.
Text & foto: Jesper Löfvenborg/hårdrock.com
