Årets upplaga av Metallsvenskan bjöd på strålande väder och en radda intressanta band. Som vanligt tar arrangörerna ut svängarna och blandar friskt från hela metallspektrumet. Att Ghost var det stora och givna dragplåstret råder det ingen som helst tvekan om. Det är bara att jämföra trängseln framför scenerna de båda dagarna. Även om deras konsert var oväntat kort var nog ändå de flesta besökare både nöjda och imponerade av dem. I övrigt var allt lika gemytligt som vanligt, så vi på Hårdrock.com har redan börjat se fram mot nästa år och börjat spekulera i vilka band som kan tänkas dyka upp. Intressant lär det bli som alltid.
Fredag 3 juni
Deals Death
Betyg: 3
Lite jävla mangel utlovar Deals Death inför fjärde låten Flatline. Jo då, lite jävla mangel får vi, men bandet bjuder även på lite heavy metal-vibbar i Eradicated, ett lite mer dramatisk anslag i The Separation och avslutar med en malande Fortify. Med andra ord bjuds vi på en relativt bra bredd inom de melodiska dödsmetallramarna där Deals Death huserar.
Deals Death är smarta nog att inte krångla till det musikaliskt och med ett habilt musikaliskt hantverk och ett stabilt framförande inleder de lördagen med en bra konsert, men tyvärr är låtmaterialet och framförandet inte tillräckligt starkt för att ge något bestående intryck. Ställt mot efterföljande The Haunted märks det tyvärr att de inte riktigt befinner sig i toppdivisionen.
The Haunted
Betyg: 4
The Haunted är inget band jag lyssnar på ofta hemma på kammaren, men som live sällan gör mig besviken och som oftast knockar mig rejält. Dagens konsert på Metallsvenskan är inget undantag. Det är ljuvt brutalt. Lite som att blir sparkad i ansiktet med en rosa Doctor Martens-känga. Alla som råkat ut för det förstår vad jag menar.
Energiknippet Marco Aro som frontman är en enorm tillgång. Utan andra jämförelser kommer jag att tänka på Tom Araya i Slayer när det gäller förmågan att avhandla brutaliteter med ett leende på läpparna i låtar som Time Will nor Heal, Bury your Dead och My Enemy. Den sistnämnda tillägnad alla tjejer i publiken. ”Den är på en minut. Ungefär lika länge som när vi gökar. ” Självdistans och humor ger pluspoäng i min bok och The Haunted levererar.
Havok
Betyg: 4
Man kan dela in band och frontfigurer i två huvudkategorier: De som (nästan) inte säger något mellan låtarna och de som säger väldigt mycket. Sistnämnda kategorin kan i sin tur delas in i dem som mest babblar dynga om att dricka öl och partaja och dem som har något vettigt att säga. David Sanchez i Coloradobördiga Havok tillhör definitivt den sistnämnda kategorin.
Vikten av att tänka självständigt och frihet att uttrycka sina åsikter är ett genomgående tema i låttexter och mellansnack, vilket Sanchez illustrerar med friheten att ropa Visa pattarna. Jag antar att även en förkämpe för yttrandefrihet måste få skämta till det ibland. Allvaret är desto större i påföljande Give me Liberty or Give me Death eller i helt nya låten Claiming Certainty.
Havoks tekniska thrash är trots komplexiteten väldigt lättlyssnad och den tekniska briljansen hos musikerna, inte minst basisten Nick Schendzielos, tillåts aldrig dominera på bekostnad av själva låtarna. I mitt tycke en av festivalens intressantaste och modigaste bokningar, så tack kära arrangörer.
Tribulation
Betyg: 4
Värmländska death metal-stoltheten Tribulation bör helst upplevas i en mörk intim lokal, eller runt midnatt i månsken. På det asfalterade Pappersbruksområdet är klockan 20.30 när bandet kliver på och junikvällen bjuder på värme och sol – inte optimala förutsättningar alltså. Men yttre omständigheter tycks inte rå på den unga kvartetten som sedan släppet av den senaste plattan Children of the Night vuxit flera storlekar i självförtroende och rutin. Setlistan bjuder inte på några överraskningar och vi serveras dängor som Strange Gateways Beckon, Melancholia, Rånda och When the Sky is Black With Devils. Jag är verkligen imponerad av killarna och det osar professionalitet. Dock kanske man skulle valt ett lite hårdare set med ett antal äldre rivigare sånger denna afton. För när låttiden passerar femminutersstrecket börjar folk skruva på sig och en stor del av publiken försvinner redan i halvtid till öltältet. Måste även nämna bandets visuella aspekter och teatraliska trumfkort. Snacka om att posera och bjuda på sig själv. Värst är de båda gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén som måste ha övat många timmar framför spegeln, älskar’t. Å glöm inte bort deras hellre-än-bra-sminkning och vampyrgotiska outfits. Tribulation är definitivt ett av Sveriges bästa liveband för tillfället både vad det gäller låtmaterial och scenframträdande.
Snowy Shaw
Betyg: 1
Trots att Snowy Shaw har ett ganska digert förflutet i hårdrocksvärden med sin medverkan i Sabaton, King Diamond, Merceful Fate, Dream Evil m fl så fick vi en show som gav ett trist intryck. Det hjälpte inte ens att han körde några King Diamond-låtar.
En förvirrad setlista med låtar på svenska blandat med engelska, dålig humor i mellansnacket och svartklädda medmusikanter med bla en lie fastskruvad på basen. Vanligtvis så gillar jag när man bjuder på en teatralisk show men detta var bara löjligt tyvärr. I rest my case.
Dark Funeral
Betyg:4
Stockholmsbandet släpper samma dag som detta Örebrogig sin första platta på sju år, Where Shadows Forever Reign. Dessutom framträder man utan vokalisten Emperor Magus Caligula som frontade i bandet i en hel evighet.
Nya sångaren Heljarmadr (bland annat Grá) är dock en solid ersättare och kvällens insats är en fullträff. Den ständige bandhövdingen Lord Ahriman har varit noggrann med sin casting. Tyvärr så misslyckas ljudkillen med sin insats så rösten är stundtals knappt hörbar.
Det är tjugo år sedan man släppte mästerverket The Secrets of the Black Arts så självklart bjuds vi på det maffiga titelspåret från plattan. Merparten av setet hämtas dock från senaste albumet där både As I Ascend och Nail Them to the Cross tillhör mina favoriter och vävs snyggt ihop med den tidigare delen av Dark Funerals diskografi. Kvällens höjdpunkt är ändå Hail Murder där symbiosen mellan band och publik är på topp. Vilket kaotiskt klimax toppat med trummisen Dominators omänskliga blast beats. Den mannen tycks komma från en annan planet.
Dark Funeral är ett av Sveriges mäktigaste black metal-band, med en historia som få andra akter bräcker. Jag gillar det teatraliska med eld, corpse paint, inverterade kors och Necrolords fantastiska backdrop, det hör liksom till genren. Dock oroar det mig, när det blir för mycket mellansnack och man uppmanar publiken till handklapp och ”hey, hey, hey”. Kära Dark Funeral, ni passar bäst i det dunkla med svärtad image. Publikflört kan Danko Jones, Ghost och Snowy Shaw syssla med.
Ghost
Betyg: 3
Har inte sett Ghost på flera år och mina flesta möten med Linköpingsbandet var under turnerandet med förstlingsverket Opus Eponymous. Mycket har hänt sedan dess och jag kan inte annat än imponeras av Papa Emeritus och hans Nameless Ghouls utveckling. Festivalens huvudakt samlar naturligtvis kvällens största publik och plötsligt blir allt större, snyggare och dyrare.
”The Ghosts Show” är noga uträknad och ingenting tycks lämnas åt slumpen. Varenda rörelse och musikalisk effekt andas perfektionism – Ghost vet vad de vill och hur deras signatur ska se ut. Egentligen finns inget att klaga på, men när jag hör massornas allsång till radiohiten He is väcks min independent-själ där mainstream och storproduktion är den uttalade fienden.
Ghost har blivit lite svennigt och deras vandring mot toppen och världsdominans tycks vara på god väg. När jag såg dem sist hade de precis lämnade källaren och nu befinner de sig i ett basläger högt över syre-komfortzonen. Hörde jag professionalitet, smart marknadsföring och diabolisk kapitalism?! Förövrigt är Papa Emeritus en underhållande retoriker, tidiga låtar som Rituals och Prime Mover har blivit riktigt svulstiga, och Year Zero och avslutande Monstrance Clock är kvällens bästa låtar.
Ghost gör sin grej och de gör det smart. Att lura massorna till blasfemisk allsång och bockfotspuls kräver mystik, klass och kvalitet. Just detta besitter konstellationen och även om dagens Ghost inte känns jättespännande för mig som konsertbesökare så känns deras nästa kapitel i karriären högintressant. Vad ska hända härnäst liksom…
Lördag 4 juni
Månegarm
Betyg: 3
Folkmusikinfluerad metal balanserar oftast på den hårfina gränsen till att bli buskis, men Månegarm håller sig på rätt sida av den. Folkmusiken är oftast klädsamt invävd i metallen och dominerar aldrig utan kompletterar snarare låtarna. Det hela känns stringent, vilket även avspeglar sig i medlemmarnas diskret enhetliga klädsel.
Ljudet är sådär och mixen lyfter inte direkt fram nyanserna i musiken, men publikresponsen är god, inte minst från ett gäng grönsminkade individer som bildar världens troligen snällaste circle pit. Merparten av låtarna är svenskspråkiga, men även om jag uppskattar texter på andra språk än engelska så är det Hordes of Hel som i dagens set lyfter sig ett snäpp över resten med sin trallvänliga refräng.
Några Månegarmfans råkade ställa sig framför kameralinsen.
Sparzanza
Betyg: 3
Värmländska bandet Sparzanza intog Nemis-scenen på lördagseftermiddagen och bjöd på en skitig, rak och skramlig hårdrock.
Problemet för dem är att det finns en uppsjö med band som har ett liknande sound och bättre låtar så nåt bestående intryck får jag inte. Dessutom är det lite bonnigt töntigt att uppträda med väst med ryggemblem med en näve som visar långfingret som sångaren valde att ha på sig denna gång.
Operation Mindrime
Betyg: 5
Jag började lyssna på Queensryche redan tidigt 80-tal när deras första ep kom ut och jag tycker fortfarande att deras 80-tals album hör till de bästa.
Musiken är proggressiv och genomtänkt, likadant är det med Geoff Tates band Operation Mindcrime för den som gillar det gamla soundet med hans karaktärisktiska sång bör inte bli besviken på de nya låtarna för de skulle lika gärna platsa på ett nytt Queensryche-album.
En spännande konsert som bjöd på gamla och nya låtar, vissa inte ens utgivna än, gjorde detta till kanske festivalens bästa akt.
Cut-Up
Betyg: 3
Helgens brutalaste mangel, trots Napalm Deaths närvaro, står Värmlands stoltheter Cut-Up för. De gör det bra, men en liten känsla av en dag på jobbet infinner sig. Troligen beror det till stor del på att ljudet är sisådär, vilket innebär att de nyanser som finns i deras old school-döds försvinner. Resultatet blir en lite väl kompakt ljudvägg.
Örebropubliken verkar dock bortse från sådana petitesser och publiktillströmningen är större än jag förväntat mig. Örebroarna förefaller uppskatta brutalmangel av klass, vilket hedrar dem. De belönas med åtta bitar rått kött från debutplattan Forensic Nightmares, och även om alla håller hög klass tycker jag att avslutande Stab and Stab again sätter sig som en yxa i pannbenet.
Bombus
Betyg: 3
Trejde gången (nästan) gillt får jag säga vad gäller Bombus. Jag såg dem första gången 2013 på Metaltown i Göteborg och blev mycket imponerad. Jag köpte därför The Poet and the Parrot och blev inte alls imponerad av det som kom ut ur mina högtalare. Nästa gång jag såg dem live var senast de spelade på Metallsvenskan och tyckte ärligt talat att de var rätt tråkiga.
I dag däremot är jag rätt nöjd med det jag hör. Den positiva överraskningen grundar sig antagligen i att de nya låtarna känns mer dynamiska och varierade. Lägg därtill ett band vars som känns piggare än senast det begav sig och som har en bra scennärvaro. Det kanske är dags för mig att kolla upp senaste skivan.
Paradise Lost
Betyg: 3
”It says dead emo here. Maybe wishful thinking. This is Dead Emotion.” Västra Yorkshires dystraste kvintett har det lite motigt på ljudfronten, men har uppenbarligen den svarta humorn i behåll ändå. Gitarrerna hörs nästan inte i början, men trummorna desto mer. Sångaren Nick Holmes mikrofon strular så han får en ny till Rapture, med resultatet att han inte hörs alls. Den funkar dock instrumentalt också. Vilket band som helst påverkas så klart av sådant, men Nick Holmes hanterar det med stoiskt lugn och gitarristen Aaron Aedy är idel leenden. Greg Mackintosh ler desto mindre, men det är som det brukar.
Ljudstrul till trots gör Paradise Lost en bra spelning även om Nick Holmes har svårt att läsa setlistan med solglasögonen på. Vissa röster i publiken efterlyste efteråt lite fler låtar från senare skivor, men jag tycker urvalet med fokus på lite äldre material är klockrent.
Dead Emotion och Rapture har enligt uppgift inte spelats live sedan 1992 innan de dammades av till Roadburnfestvalen i våras. För mig inträffar nog ändå den musikaliska höjdpunkten redan i andra låten Pity the Sadness. Jag hade även hoppats på As I Die, men får klara mig utan den.
Saffire
Betyg: 4
Göteborgsbandet Saffire var helt nytt för mej men jag fastnade direkt för deras smakfulla power-metal snyggt kryddad med Hammondorgel-sound. Mycket bra helt enkelt.
För de som gillar tung melodiös hårdrock så finns två album att kolla upp ”From ashes to fire” 2013 och ”For the greater good” 2015.
Napalm Death
Betyg: 4
”Where did all the photographers go? Three songs aren’t enough so come back inside. We don’t fuckin’ mind.” Barneys uttalande kommer när vakterna föst ut fotograferna ur fotodiket efter de sedvanliga tre låtarna och sammanfattar på något vis Napalm Deaths anarkistiska inställning till världen. Regler som bara krånglar till och begränsar i stället för att skydda kan kvitta och regler över huvud taget skulle inte behövas om all bara följde Barneys mantra och tog hand om och brydde sig om varandra. Respekt!
Efter alla år och trots sina framgångar lever Napalm Death som de lär på alla plan och håller fast vid sina rötter. Inget lyxigt turnerande i en nightliner utan man kör fortfarande en van så att pengarna ska gå till att betala räkningar och investeras i musiken, och är dessutom engagerade i såväl allehanda välgörande ändamål som den musikaliska undergrounden. Respekt!
Musikaliskt då? Napalm Death live är en uppvisning i musikaliskt vansinne. Ostrukturerat bröl för den ointresserade, men välspelat och nyanserat för den som verkligen lyssnar. Att bandet har en vikarie för Mitch Harris på gitarr märks inte utan kvällens konsert är fullkomligt lysande, och Barneys interagerande med publiken är en njutning i sig; alltid artig på bästa brittiska manér och ständigt uppmananade till självständigt tänkande och att kämpa mot det som är fel i världen. Respekt!
Favoritlåtar är svåra att peka ut i deras låtskatt, men att de nyare titlarna står sig så väl mot klassikerna visar att Napalm Death fortfarande är ett relevant band. Blytunga Dear Slum Landlord hör ändå till en av kvällens höjdpunkter tillsammans med Smash a Single Digit och Scum. Dessutom får vi naturligtvis världens kortaste låt, You Suffer, och hela två covers. Dels den sedvanliga Nazi Punks Fuck off, men också Conform av Siege. Napalm Death vet att hylla sina hjältar. Respekt!
Bildreportaget sammanställt av Jonas Andersson, Johan Jansson, Magnus Bergström och Jesper Löfvenborg.
