Skogsröjet 2015
För en gångs skull visade sig inte vädret från sin allra bästa sida när vi anlände till Rejmyre, men trots hot om ganska mycket regn på fredagan klarade vi oss med bara några droppar. Bara sådär så kläderna blev blöta så man frös lite extra när solen gick ned. Lördagen bjöd dock på utmärkt väder, men en väldigt kylig kväll. I övrigt var allt precis lika trevligt och gemytligt som vanligt. Alla inblandade var serviceinriktade och hjälpsamma och barn stod i sina trädgårdar och sålde Piggelin och kakor. Att min yngsta dotter redan festivalens första dag frågade om vi skulle åka dit nästa år är väl ett betyg så gott som något.
Som sig bör på festival är bredden stor och de musikaliska höjdpunkterna och överraskningarna finns ofta bland de lite mindre banden tidigt på dagen. Personligen var Tyranex och Honeymoon Disease två av festivalens utropstecken, medan Saxon, det band som fick mig att upptäcka hårdrocken för bortemot 35 år sedan, inte riktigt levererade som förväntat.
Yngsta dotterns fråga då. Kommer vi tillbaka 2016. Självklart gör vi det. Är det någon festival jag inte vill missa så är det Skogsröjet. Att åka dit känns som att komma hem.
Fredag
Thundermother
Betyg: 3
Thundermother fortsätter att visa sin styrka som liveband. Det är ösigt, roligt och underhållande och de går hem bra hos publiken. En festival som Skogsröjet är helt rätt forum för dem. Publiken är förhållandevis stor med tanke på den tidiga speltiden festivalens första dag. Ett betyg så gott som något.
Clares röst fortsätter att imponera och spelglädjen hos bandet går inte att ta fel på. Filippa far omkring som vanligt och Giorgia ler konstant. Musikaliskt kan det dock bli lite enahanda, precis som hos det där australiensiska bandet som är den stora inspirationskällan, men nya singeln It’s just a tease sticker ut och pekar i lite annan riktning utan att på något sätt bryta mallen; lite tuffare, lite mognare, lite mer jävlar anamma än det tidigare materialet. Utveckling när den är som bäst.
Text och foto: Jonas Andersson
Crucified Barbara
Betyg: 4
Kontrasten till introlåten, Monty Pythons glättiga och humoristiska Sit on my Face, blir total i konsertens andra låt To Kill a Man där mörkret är totalt. Visst bjuder Crucified Barbara in till rockparty, men de har också något de vill säga till den relativt stora publiken som slutit upp.
Crucified Barbara är ett solitt liveband med så mycket rutin och starka låtar att de inte behöver ägna sig åt effektsökeri eller poserande. De kan lugnt låta musiken tala. Mia Coldhearts röst övertygar i såväl råare stycken som i skirare och känsligare partier som inledningen av My Heart is Black, som för övrigt är en av konsertens höjdpunkter tillsammans med förut nämnda To kill a Man och uppkäftigt sarkastiska I Sell my Kids for Rock’n’roll. De kan lugnt behålla sina ungar; Crucified Barbara behöver inte bevisa någon för någon. Allra minst för den som fortfarande tror att könet spelar någon roll när man spelar hårdrock. Som en sista känga till alla tvivlare dånar Edith Piafs Rien de rien med textraden Je ne regrette rien ur PA:t. Ingen ånger; jag gillar attityden.
Text och foto: Jonas Andersson
Electric Boys
Betyg: 3
Att PA:t lägger av under en av de första låtarna kanske bidrar till att jag upplever bandet som lite lojt och att konserten aldrig lyfter riktigt. Conny Blooms avspändhet, goda humör och charm är dock svår att motstå och vinner i längden trots ljudstrul.
Även om Electric Boys funkiga hårda rock aldrig tilltalat mig särskilt mycket så kan ingen komma ifrån att de var stilbildare och före sin tid. Sådant förtjänar alltid respekt oavsett personlig smak. Det är också de funkigaste ögonblicken som går hem bäst hos publiken. Personliga favoriter är Mary in the Mystery World (”En låt om en tjej som har en sån där konstig frisyr som står upp där framme. ”) och Electrified.
Text och foto: Jonas Andersson
Magnum
Betyg: 3
Jag måste erkänna att Magnum överträffar mina förväntningar. I stället för ett mjäkigt och polerat band så överraskar de med tyngd och ett dramatiskt anslag; låt vara ändå polerat, men det ligger ju i musikens natur. Bob Catleys röst är alldeles för lågt mixad och känns lite svajig till att börja med, men efter ett par låtar har han sjungit upp sig och ljudteknikern har fått bättre ordning på nivåerna. Tyvärr slarvas den givna höjdpunkten How far Jerusalem bort med alltför mycket halvtaskigt instrumentrunkande i mitten. I stället blir det låtar som Black Skies, All England’s Eyes, Kingdom of Madness och Sacred Hour som håller fanan högt.
Det visuella är inte riktigt Magnums grej och överlag känns de ändå lite trötta. Tony Clarkin står mest där och ser lite butter ut och Bob Catley ger ett litet lustigt intryck där han står och gestikulerar hej vilt för att accentuera låtarna, som Ronnie Dio på speed. Mark Stanway är ändå rätt underhållande där han kikar upp bakom sina keyboards likt Frödings gamla bergatroll. Musiken sköter snacket. Gott så!
Text och foto: Jonas Andersson
Hardcore Superstar
Betyg: 3,5
Konserten börjar som de flesta andra konserter. Bandet kommer ut och publiken jublar. Under de första låtarna så är det inget särskilt som händer, men när låten Last Call for Alcohol spelas så blir publiken som galna. Efter den låten så lugnar inte publiken ned sig, och inte bandet heller. Det känns som bandet blir mycket piggare och gladare när de får se en stark reaktion från publiken.
Spelningen ärar bra och publikens respons är också bra. Jag har tyvärr inte varit särskilt insatt i bandet, men de är mycket bättre live nu än för tre år sedan då jag såg dem senast. Bandet är tight och har verkligen roligt på scenen. De skämtar och skrattar. Det känns som om de riktigt hör hemma på Skogsröjet. De är omtyckta av publiken och kommer ständigt tillbaka till festivalen.
Text: Morris Ferneskog
Foto: Jonas Andersson
Skid Row
Betyg: 3
Skid Row må vara evigt förknippade med två låtar, men kvällens konsert visar att de är ett betydligt hårdare band än vad de två låtarna påskiner. Öppningen med Slave to the Grind visar var skåpet ska stå och låtar som Thick is the Skin och In a Darkened Room visar att det finns många starka låtar i deras katalog. Just därför kan det verka lite onödigt att slänga in en cover på Ramones Psycho Therapy med basisten och centralgestalten Rachel Bolan på sång, men vem kan egentligen argumentera mot det när den tillägnas alla avlidna Ramonesmedlemmar. Dessutom visar den var Skid Row har en del av sina rötter, för det finns en tydlig punknerv i deras musik.
Att sångaren Tony Harnell är ny i bandet märks inte mycket av. De känns som en stabil enhet trots att han bara gjort ett tiotal konserter som Skid Rows sångare. De där två låtarna då? Jo, visst får vi både 18 and Life och inte minst Youth Gone Wild, som avlutar konserten med den äran.
Text och foto: Jonas Andersson
Lördag
Honeymoon Disease
Betyg: 4
Ja, jag är en dålig människa! Ja, jag har hört talas om Honeymoon Disease. Nej, jag har inte ”hunnit” kolla upp dem! Ja, jag var därför för lat för att vara på plats i tid och missade början! Ja, jag har med böjt huvud och skrapande fot ursäktat mig inför bandet för allt ovanstående! Kontentan är ändå att det i slutändan bara drabbar mig, eftersom jag ignorerat ett grymt bra band.
Det finns många bra band som låtit sig influeras av det tunga och svängiga 70-talet, men Honeymoon Disease tillhör helt klart ett av de bättre. Personligen får deras framträdande mig att tänka på isländska Vintage Caravan och för mig finns betydligt sämre referenser. Det svänger duktigt och allt med bandet är helt rätt, från sound till instrument och kläder, utan att på något sätt kännas som en stil man anammat. Det känns helt enkelt genuint rakt igenom.
Eftersom många ligger och sover ruset av sig är publiken tämligen fåtalig, men de som letat sig dit belönas med en av Skogsröjets bästa konserter, och responsen från de närvarande är god. När Jenna Disease avslutar konserten med orden ”Vi är Honeymoon Disease från Göteborg. Vi ses snart igen!” kan svaret bara bli ett: Det kan ni ge er f-n på att vi gör…och då kommer jag i tid!
Text och foto: Jonas Andersson
Tyranex
Betyg: 5
En tidig speltid festivalens andra dag betyder att många potentiella åskådare desperat försöker kurera sin baksmälla. Synd då att inte fler inser att ett gig med Tyranex skulle blåsa bort alla rester av gårdagen i ett nafs. Skapligt många har ändå masat sig dit och en rad av jeansvästar fullbelamrade med tygmärken syns vid kravallstaketet.
Det som bjuds är 30 minuters total urladdning i form av gammal hederlig thrash. Tänk Tyskland 1985. Även om Tyranex är bra på skiva så blir det ändå snäppet vassare live. Thrash gör sig bäst när ett taggat band och en taggad publik står ansikte mot ansikte, och det blir inte mycket mer taggat än Linnea Landstedt. Hon hetsar hela tiden publiken och ser genuint lycklig ut där hon röjer järnet. Jag tror inte det finns någon annanstans hon hellre skulle vilja vara än på scenen och spela thrash.
Inför sista låten informerar Linnea oss om att det inte kommer att bli råare än så här för oss i dag, för att sedan släppa loss ett totalt speed metal-inferno i Tormentor. Naturligtvis har hon helt rätt. I min värld blir en konsert inte mycket bättre än så här och jag lullar mycket lycklig iväg i solskenet.
Text och foto: Jonas Andersson
Imber
Betyg: 4
Jag har haft det stora nöjet att se Imber live vid några tillfällen och har alltid blivit imponerad av dem som liveband. Även om Imber en stark frontfigur i My Andersson så har hela bandet en mycket stor scennärvaro. Att se Madde Ceders plågade minspel och Lisette Leskinens frenetiska headbangande medan de vräker ur sig betongkrossarriff förstärker onekligen musiken. Allt medan Lea Ceder på trummor levererar både tyngd och sväng.
Även om jag som sagt sett dem några gånger tidigare är det här första giget jag ser dem där de inte begränsas av löjligt korta speltider utan kan bre ut sig lite mer. Därför är det lite konstigt att de faktiskt inte riktigt fyller ut sina 45 minuter, men det finns säkert en naturlig förklaring.
Tydligen är det fler än jag som insett vilket bra liveband Imber är eftersom det fyller på ordentligt med publik, och jag tror inte någon går därifrån besviken. Bandet levererar sin mix av brutalriff, sväng och melodier lika bra som vanligt, och som vanligt kan jag för mitt liv inte kategorisera deras musik. Allt är som det ska med andra ord.
Text och foto: Jonas Andersson
Besserbitch
Betyg: 3
Besserbitch är ett punkband med trallvänliga melodier och refränger. De verkar vara influerade av Bad Religion, men inte en kopia av dem. Enligt mig så sticker Besserbitch inte direkt ut från genren. Jag tycker ärligt talat att de liknar Dia Psalma.
Spelningen är inte deras bästa. Det känns som om de trevar sig fram, och det drar aldrig riktigt igång. Det kan dock förklaras av att de hade både en stand-in gitarrist och bassist. Under spelningen så känns aldrig bandet helt 100, och publiken tycks också lägga märke till det.
Text: Morris Ferneskog
Foto: Jonas Andersson
U.D.O
Betyg: 4
Det tar nästan emot att säga det, men jag blir imponerad av gubben. Herr Dirkschneider har helt klart fått en nytändning med den senaste inkarnationen av bandet U.D.O. Det känns vitalt och han ser piggare och gladare ut än på år och dag. Dessutom låter hans röst bättre…med Udo-mått mätt, då.
De båda gitarristerna Andreij Smirnov och Kasperi Heikkinen tillsammans med basisten Fitti Weinhold bär en stor del av showen med sitt spexande och tillskottet av unge Sven Dirkschneider bakom trummorna har gett nytt liv i låtarna med rejält smattrande dubbelkaggar. Han är en synnerligen kompetent trummis och ingen kan säga att han fått jobbet bara för att han är son till far sin.
Även om låtar som Blitz of Lightning, Decadent, Black Widow och They Want War tas emot väl, så utbryter naturligtvis största jublet i de tre avslutande Acceptklassikerna Metal Heart, Fast as a Shark och Balls to the Wall. Allsången i den sistnämnda lär vara festivalens mäktigaste.
Text och foto: Jonas Andersson
Dream Theater
Betyg: 4
Efter några låtar verkar en viss mättnad infinna sig hos delar av publiken, som rör sig bort mot ölområdet. De spridda röster jag snappar upp talar om att det är väldigt bra, men blir lite tråkigt efter några låtar eftersom allt låter lika. Skulle jag fråga dem som står som i trance och ser helt saliga ut är nog mättnaden långt borta och jag tror inte att de skulle säga att allt låter lika.
Sanningen är den att det är en mycket bra konsert av ett band som i teorin kan verka helt malplacerade inför en festivalpublik, men som går hem riktigt, riktigt bra. Om man som jag däremot inte har stenkoll på repertoaren försvinner mycket riktigt många nyanser och gör att låtarna går in i varandra, men det beror ju på att man inte har gjort sin läxa mer än på Dream Theater.
Om man vill se musiker som röjer så är Dream Theater fel band. Här förlitar man sig på musiken. Sångaren James LaBrie vandrar i och för sig omkring en del och har publiken i sin hand, men gitarristen John Petrucci och framför allt basisten John Myung står stadigt förankrade. Desto mer underhållande är keyboardisten Jordan Rudess och trummisen Mike Magnini. I synnerhet den sistnämnde ser ut som ett barn på julafton när han går loss på sitt överdimensionerade trumset.
Låtmässigt tycker jag att de ösigare inslagen funkar bäst. Panic Attack och framför allt Constant Motion sitter som en smäck, men även smäktande Wither och mäktiga Metropolis pt. 1: The Miracle and the Sleeper funkar alldeles utmärkt denna kyliga kväll.
Text och foto: Jonas Andersson
Queensrÿche
Betyg: 4
Nightrider, Speak, The Whisper, En Force och The Needle Lies. Kvällens fem första låtar. Gåshud. Jet City Woman, Eyes of a Stranger, Empire, Queen of the Reich, Take Hold of the Flame. Kvällens fem sista låtar. Gåshud. Däremellan Arrow of Time, en låt från kommande plattan. Mycket lovande.
Det blir inte mycket bättre än så här i genren pompös och lätt pretentiös hårdrock. En genre där Queensryche är de obesegrade mästarna, och nästa gång någon gnyr något om att de saknar Geoff Tate på sång kan jag med gott samvete ge dem på truten. Todd LaTorre besitter en kraftfull stämma och gör de gamla låtarna fullständig rättvisa. Kör London nästa gång, så lovar jag att ge en klockren femma i betyg.
Text och foto: Jonas Andersson
Saxon
Betyg: 3
”Om du inte ger Saxon ett bra betyg så ligger Hårdrock.com dåligt till.” Orden uttalas av en man vid kravallstaketet när jag står i fotodiket alldeles innan konserten drar igång. Jag känner mig inte direkt orolig eftersom Saxon är ett stabilt liveband, men när jag konserten är över känner jag oron komma krypande, för kvällens konsert når inte upp till de nivåer bandet är kapabelt till.
Låtvalet består till största delen av klassiker, ljudet är bra, publiken är taggad, men bandet tänder aldrig till. Det märks en viss trötthet. Biff gör det han ska men Doug Scarrat och Paul Quinn känns träiga. Nibbs Carter far omkring som han brukar men till och med det känns forcerat. Först i konsertens sista tredjedel lossnar det lite mer. I 747 (Strangers in the Night) får bandet i en högre växel som håller i sig resten av konserten.
Kanske är jag märkt av den fullkomligt briljanta konsert Saxon gjorde på Metallsvenskan förra året. Kanske är mina förväntningar för högt ställda. Kanske kylan trubbat av mina sinnen. Trots allt är det nog bara så att även ett band med Saxons rutin måste tillåtas att ha en lite sämre dag på jobbet ibland. I deras fall är ändå en dålig dag rätt bra.
Text och foto: Jonas Andersson
