Metallica
“No life ’til leather tour”
Special guests: Meshuggah
Nya Ullevi, Göteborg
2015-08-22
63.036 åskådare. Ett mycket imponerande publikrekord för en enskild hårdrockskonsert i Norden. Inte illa av ett band som när det såg dagens ljus sågs som högljudda utbölingar. Vem kunde då ha anat resan de skulle ta…
Lika bra att ta tjuren vid hornen och beta av det som var mindre bra:
Coverlåtarna. Varför envisas med att spela covers när det finns högvis av egna låtar som förtjänar att luftas? Låt gå för att James sjunger mer inlevelsefullt än någonsin i textmässigt vemodiga Turn the Page, men eget material smäller alltid högre.
Lars Ulrich. Jag brukar försvara dansken, men inte ens jag kunde missa det obefintliga dubbeltrampet i One plus småmissar lite här och där.
Låtlistan var i stort sett den förväntade – för den som har läst på vilka låtar de spelat tidigare i år – förutom den lilla skrällen att nya (nåja) Lords of Summer bytts ut mot allsångsfavoriten The Memory Remains. Inget ont om Lords of Summer, som lovar gott inför den kommande skivan, men i storkonsertsammanhang är alltid välkänt material att föredra för bibehållen stämning. Sedan kan man förstås undra över varför inte fler låtar från första skivan spelades, med tanke på turnénamnet…
The Frayed Ends of Sanity. Ofta visar det sig att det inte är bra att för stora förväntningar, så också i fallet med detta halvmeckiga thrashörhänge. Varken band eller publik fick någon riktig ordning på den innan det var för sent. Men det är fortfarande en kanonlåt!
Över till det som var bra:
Ljudet. Förutom det störande knastret i de akustiska delarna av The Unforgiven och ojämnheten i att Lars ibland hördes jättemycket och ibland jättelite, så var det fint tryck och jämn fördelning av det hela. Plus för att monsterbasisten Robert Trujillo hördes bra; så har inte alltid varit fallet.
Spelglädjen. Sällan har bandmedlemmarna och då i synnerhet James setts med så stora leenden.
Avslutningsvis det som var mycket bra, det vill säga absolut världsklass:
James röst. Ojojoj, så inlevelsefullt han sjöng och därtill hur tydligt som helst. Inte illa pinkat!
Kirks solospel. För ovanlighetens skull lät många solon nästan exakt som på skiva och inte lika ofokuserat som vi tidigare fått vänja oss vid.
Lars inspirerade/pigga spel. Fade to Black må ha varit lite svajig som helhet, men Lars höjde låten och imponerade stort (surprise, surprise) och då i synnerhet i slutfasens tempohöjning.
Sad But True. Har känts totalt sönderspelad i mina öron, men den här kvällen var den ett stort och blytungt positivt utropstecken.
Det är bara att konstatera att Metallica alltid levererar live och det är bara att vara tacksam så länge de orkar pallra sig över till våra breddgrader för att fixa den där underhållningen som vi älskar så mycket.
Kul också att vi som var på plats blev historiska, i och med publikrekordet.
Låt-för-låt-betyg:
~ 1. Fuel (2,5)
~ 2. For Whom the Bell Tolls (4)
~ 3. Battery (4)
~ 4. King Nothing (3)
~ 5. Disposable Heroes (4)
~ 6. The Day That Never Comes (5)
~ 7. The Memory Remains (3,5)
~ 8. The Unforgiven (3,5)
~ 9. Sad But True (5)
10. Turn the Page (2,5)
11. The Frayed Ends of Sanity (3,5)
12. One (3,5)
13. Master of Puppets (5)
14. Fade to Black (4)
15. Seek and Destroy (3,5)
Extranummer~
16. Whiskey in the Jar (1,5)
17. Nothing Else Matters (4)
18. Enter Sandman (3)
Text och foto: Magnus Bergström/hårdrock.com
Mer bilder…
