Sweden Rock Festival
Norje, Blekinge
150603-150606
Publik: 33.000 (slutsålt rekordtidigt)
Torsdag
Battle Beast
Publikfrieri i kvadrat i form av Helan går och Sommaren är kort blir det på när Battle Beast åter gästar Sverige, och det gillas av publiken. Trallvänlig heavy metal i Sabatontrakterna bjuds det på. Något som går hem på Sweden Rock Festival.
Jag låter mig imponeras av kraften i Nooras röst, och live märks inte frånvaron av gitarristen och låtskrivaren Anton Kabanen. Hur det påverkar bandet lär märkas till nästa skiva. Förutom Noora är det keyboardisten Janne Björkroth och basisten Eero Sipilä som tar utrymme på scenen. Intressant med ett metalband där gitarristerna intar en relativt anonym position. En bra konsert som inte direkt sticker ut åt något håll. En dag på jobbet.
Text: Jonas Andersson
Foto: Magnus Bergström
Exodus
En musikalisk käftsmäll är den bästa bästa beskrivningen av Exodus live, och även om Gary Holt är ute och spelar med ”that other thrash band”, som Zetro uttrycker det, så saknar jag honom inte annat än för nostalgin. Det är snortajt och låtlistan lämnar inte mycket övrigt att önska. Efter trion A Lesson in Violence, Bonded by Blood och War is my Shepherd känner jag en obetvinglig lust att slå någon på käften, men annars är jag mest glad över att favoriten The Last Act of Defiance luftas.
Att ha Steve ”Zetro” Souza tillbaka i bandet är definitivt ett lyft jämfört med gaphalsen som ersatte honom för ett par skivor. Han är ingen stor sångare, men han är Exodus sångare och han lyfter även låtarna från The Atrocity Exhibition: Exhbit A till en ny nivå. Punkt slut!
Text och foto: Jonas Andersson
Fredag
Alestorm
Avast, ye scurvy dogs, prepare to be boarded! Piratmetallens främsta förerträdare gör sällan någon besviken live. Det är lättsamt och medryckande, omöjligt att inte sjunga med i låtarna och man går därifrån med ett leende på läpparna, vilket inte är helt fel. Hårdrock ska ju vara kul. Inte ens lite instrumentstrul med basen tar ned stämningen. I stället tar Chris Bowes tillfället i akt att lära publiken hur man enklast blandar en romdrink.
Att utse en bästa låt är svårt eftersom alla är tacksamma att skråla med i, men allsången i Drink är svår att slå, och till och med den lätt enerverande och hysteriska Wooden Leg känns ganska rätt live. Annars tycker jag faktiskt att 1741 (The Battle of Carthagena), en lite allvarligare låt, tillhör konsertens höjdpunkter.
Text och foto: Jonas Andersson
Gloryhammer
Power metal med glimten i ögat är vad Gloryhammer bjuder på. Det är fullt ös ända från inledande The Unicorn Invasion of Dundee ända till slutet, och responsen från publiken är minst sagt entusiastisk. Den som hoppats på ett smakprov från kommande skivan Space 1992: Rise of the Chaos Wizards blir dock besviken. Låtarna är uteslutande hämtade från debutplattan, men det räcker gott och väl för att fylla speltiden med högklassig metal.
Musikaliskt imponerar Gloryhammer stort, förutsatt att man inte söker originalitet. I synnerhet sångaren Thomas Winkler är en stor tillgång med tonsäkerhet och kraft i rösten. Jämfört med sitt huvudband Alestorm intar Cristopher Bowes, hjärnan bakom bandet, en relativt anonym position bakom sin keyboard. I hans fall innebär dock relativ anonym absolut inte obemärkt, spelevink som han är.
Text och foto: Jonas Andersson
Lördag
Frantic Amber
Om Exodus var torsdagens käftsmäll, så är Frantic Amber lördagens dito. Bandet står nog ensamma för mer headbanging än alla andra band på festivalen tillsammans. Att se fyra personer stå på rad och köra en klassisk Tom Araya-helkopter är en mäktig upplevelse. Visuellt är Frantic Amber med andra ord en jäkla upplevelse.
Musikaliskt rör vi oss i Arch Enemy-land, och sämre influenser kan man ha. Det är dessutom mycket väl utfört och med riktigt starka låtar. Allra mest sticker Soar och Ghost ut med en perfekt balans mellan hårdhet och lättillgänglighet. Men hur Elisabeth Andrews lyckas sjunga så bra samtidigt som hon headbangar som en galning övergår mitt förstånd.
Frantic Amber är helt klart ett band att hålla ögonen på. Både musikaliskt och live är de extremt professionella och underhållande. Dessutom är Elisabeth Andrews röst en stor tillgång som andra band i genren bör vara mer än lovligt avundsjuka på.
Text och foto: Jonas Andersson
Exciter
Det som slår mig är att publiktillströmningen inte är större. Vi snackar ju om ett kultband av rang. Visst fyller det på bakåt, men den entusiastiska skaran längst fram är mindre än jag väntat mig. Det kanske säger något om hur dålig koll jag har på vad som är poppis, men för mig är Exciter en av årets toppbokningar.
Låtmaterialet är hämtat från de tre första plattorna, och vi får allt vi vill ha, till exempel Heavy Metal Maniac, Iron Dogs, Violence and Force, I am the Beast och Long Live the Loud. John Ricci far omkring som har han en iller nedstoppad i byxorna och Dan Beehlers röst är lika gäll som alltid. Ett imponerande framförande av tre inte helt unga snubbar. Det fullkomligt okritiska nostalgibetyget blir utan minsta tvekan en femma; recensentens kritiska något lägre.
Text och foto: Jonas Andersson
Jerusalem
Jerusalem är enligt mig en av festivalens intressantaste bokningar i år. De är ett sorgligt förbisett band, enbart på grund av sin kristna tro, vilket dagen till ära märks på den fåtaliga publiken. Hårdrockare kan vara fruktansvärt trångsynta. För oss som i stället ser till musikaliska kvaliteter bjuds en högtidsstund, och Ulf Christiansson besitter en röst som förmår att förmedla det han vill säga oavsett om det är med skirhet eller tordönsstämma. Imponerande!
Konserten inleds med episka Sodom, följd av en av mina personliga favoriter, In his Majesty’s Service. Även om vi får en radda kanonlåtar hade jag sett att Dancing on the Head of the Serpent-plattan hade givits mer utrymme. Det är en bortglömd pärla som bör finnas i varje skivback. Skäms till er som inte var på plats framför scenen, och skyll er själva.
Text och foto: Jonas Andersson
Refuge
Refuge är Rage, fast ändå inte. Efter diverse turer med splittringen av det nutida Rage har Peavey, som ju ÄR Rage, samlat ihop sättningen som gjorde de fem klassiska, och bästa, Rageplattorna för att turnera under namnet Refuge. Med andra ord får fansen en nostalgitripp och det är bara att blunda så är året 1993, när det sista av nämnda album släpptes.
En mer avspänd tillställning är den här konserten får man nog leta efter. Alla tre på scenen ler, och allra mest ler Peavey, som ständigt har ett flin på läpparna. Lite gitarrstrul i första låten lägger ingen sordin på tillställningen, och klassikerna avverkas på rad, från inledande Firestorm till avslutande Refuge. Störst jubel får naturligtvis odödliga Don’t fear the Winter. Framförandet är inget att klaga på, men lite märks det allt att det är ett hobbyprojekt. Skärpan kanske inte är hundraprocentig, men nostalgibetyget är liksom på Exciter en klockren femma.
Text och foto: Jonas Andersson/hårdrock.com
Chris Bowes med fans
Zenobia och Elisabeth Andrews
———————————————————————————-
Torsdag
AIRBOURNE
Tummen upp: Intensiteten och spelglädjen.
Tummen ner: Det blir lite väl mycket av samma (musik)vara.
BATTLE BEAST
Tummen upp: Melodisk power metal sprider glädje.
Tummen ner: Nog blev det emellanåt lite väl skojfriskt med drag av firmafest.
EXODUS
Tummen upp: Mycket bra ljud och en i det närmaste perfekt låtlista (Blood in, blood out krossade allt).
Tummen ner: Det hade ändå inte suttit fel med Scar spangled banner… Och ingen Gary Holt…
BLOODBATH
Tummen upp: Kul att se/höra Nick Holmes dödsgrowla igen.
Tummen ner: Smått grötigt ljud och en sångare med huvudfokus på låttexthäftet är aldrig kul.
GHOST
Tummen upp: Ljudet! Ljuset! Year zero!
Tummen ner: Inte ens Papa III och hans namnlösa gastar förmådde besegra den stämningssänkande blekingska nattkylan och att framföra osläppta låtar på ett festivalgig är vanskligt.
Fredag
MOLLY HATCHET
Tummen upp: Sydstatsrock blir (nästan) inte bättre än så här. Extra plus för glada musiker!
Tummen ner: Någon gång kan de väl ändå spela Hide your heart live…
HATEBREED
Tummen upp: Hardcore som svänger och får fart på en bakfull publik är aldrig fel. Stilpoäng för Slayer-covern Ghosts of war.
Tummen ner: Som vanligt en klen mosh pit på SRF.
ROCK GODDESS
Tummen upp: Gitarrspelet!
Tummen ner: Bristen på variation i låtmaterialet visar varför bandet aldrig slog igenom på allvar när det begav sig.
DOKKEN
Tummen upp: In my dreams och It’s not love är bara två exempel från låtlistans många tidlösa melodiösa hårdrocksklassiker. Allsången var inte att leka med.
Tummen ner: Don Dokken har inte riktigt stämbanden i behåll, vilket tyvärr blev extra märkbart i In my dreams och efterföljande låtar.
OPETH
Tummen upp: Mikael Åkerfeldts avspända mellansnack med glimten i ögat. Deliverance är sååååå mäktig!
Tummen ner: Opeth på en (för) stor scen i dagsljus är inte optimalt.
MÖTLEY CRÜE
Tummen upp: Väl avvägd låtlista + pyro i massor = partystämning. Och bara en sådan sak som att se Mick Mars le.
Tummen ner: “En dag på jobbet”-känslan var då och då väl påtaglig, och det går inte att förneka att det numera inte är så mycket kvar av Vince Neils röst.
Lördag
FRANTIC AMBER
Tummen upp: Klockrena låtar, klockrent framfört, klockrent ljud – och klockrena Elizabeth Andrews bakom mikrofonen. Wow!
Tummen ner: De 45 minuterna gick alldeles för snabbt…
THE SIRENS
Tummen upp: Tre skönsjungande kvinnor är aldrig fel.
Tummen ner: För spretigt låtmaterial, från för många olika källor.
EXCITER
Tummen upp: Hög kultfaktor och ett sammansvetsat band.
Tummen ner: Många av refrängerna är lite väl tjatiga.
ACE FREHLEY
Tummen upp: Det är glädjande att se/höra en nykter Ace, som inte mellansnackssluddrar. Rip it out kunde ha varit alla tiders bästa Kiss-låt, nu är den “bara” Ace Frehleys vassaste ess.
Tummen ner: Varför inte fler Frehley’s Comet-låtar?
NUCLEAR ASSAULT
Tummen upp: Kungarna av höghastighetsthrash levererade – med besked. Critical mass!
Tummen ner: Ljudet var inte helt klockrent och saknaden efter höjdarlåten Something wicked stor.
FIVE FINGER DEATH PUNCH
Tummen upp: Bandmedlemmarna må ha fler tatueringar än de flesta och se mer eller mindre arga ut, men de har charm i massor (fråga bara barnen som bjöds upp på scenen).
Tummen ner: 90 minuter amerikansk macho metal är farligt nära överdosering.
GOJIRA
Tummen upp: Det borde inte vara möjligt att spela trummor så snabbt och så precist som Mario Duplantier. Ja hela bandets spelskicklighet imponerar, liksom att de spelar med och inte mot varandra.
Tummen ner: För den som liksom undertecknad inte har full koll på Gojiras låtar, kan känslan av “en vägg av musik” ibland bli för mycket.
JUDAS PRIEST
Tummen upp: Beyond the realms of death är alla tiders bästa heavy metal ballad.
Tummen ner: Det finns en anledning till att Love bites sällan luftas nuförtiden – den är seeeeeg…
BEHEMOTH
Tummen upp: Nattmörker och kyla, upp- och nedvända brinnande kors och black metal i ljuv symbios.
Tummen ner: SRF är inte rätt forum för Nergal & co, men de lyckades säkert ändå omvända en och annan till den mörka sidan.
Text och foto: Magnus Bergström/hårdrock.com
Fler bilder MÖTLEY CRÜE
