150211 – Hovet, Stockholm
Längd: 95 minuter. Publik: 7.643
KING 810
En lite väl tunn ljudbild som inte återgav alla nyanser i ljudmattan och med sångaren David Gunn (vilken röstpersonlighet!) “under the weather” var inte förutsättningarna de bästa denna gång.
Men är man lika tuff som sitt rykte som invånare i Flint, Michigan går man upp på scenen och levererar och ingen kan klaga på arbetsinsatsen som King 810 stod för denna kväll.
Med bara en skiva innanför västen är det ändå inte enkelt att övertyga live; det finns ju inte så mycket att välja på för att sätta ihop en spännande låtlista. Killem all och Fat around the heart satt dock lika gott som en februarisemla.
King 810 kommer att låta sin musik tala mer och mer allt eftersom, men just nu är bristen på rutin en mer omfattande låtkatalog till deras nackdel.
Stilpoäng till x (bas) som för dagen var iförd en Niklas Lidström-tröja (Detroit) med nummer fem på ryggen.
SLIPKNOT
1988 var året då Kiss tog undertecknads Hovet-oskuld. 2008 blev jag ett Slipknot-fan då jag varken före eller efter varit med om en sådan överkörning, på det bästa av sätt. Men alltså, banne mig om inte den här Hovet-konserten nu är ohotad på tronen som det häftigaste jag upplevt på en arenakonsert i Sverige.
Scenen var djup och välfylld med allehanda attiraljer som kan förknippas med hårdrock i allmänhet och Slipknot i synnerhet. Ljuset var ögongodis och välplanerat med till exempel små lampor istället för stora uppe i taket, vilket gav intrycket av en stjärnhimmel. Ljudet var (oftast) exemplariskt och hatten av för ljudteknikern, som inte har det lättaste av jobb då nio personer ska samsas om utrymmet.
Bakom mikrofonen stod Corey Taylor, som vanligt numera, för en kanoninsats sångmässigt och som uppeldande ringledare. Men hans mellansnack är dessvärre något av det plattare i branschen, vilket är synd när han i övrigt har “det” som en frontman behöver.
Extranummerstrippeln med (sic), People = shit och Surfacing var så rackarns klockren att det så här i efterhand känns som det bästa något hårdrocksband bjudit på. Någonsin.
Men de nya låtarna flåsar klassikerna i nacken och i synnerhet inledningskäftsmällen Sarcastrophe, smått magiska The negative one och adrenalinstinna Custer. Vi var många som sjöng “cut, cut, cut me up and fuck, fuck, fuck me up” för full hals i den sistnämnda.
Utan tvekan har livesetet fått en vitamininjektion av de nya låtarna, som samtliga känns förvånansvärt självklara i sällskap med klassikerna.
Som vanligt har var och en i publiken, inklusive undertecknad, personliga låtfavoriter som kunde ha spelats istället för vissa. Så kommer det alltid att vara och det är bara att skaka av sig och gilla läget.
Till sist vill jag hylla människorna bakom kulisserna: the road crew. Att få den här livecirkusen att fungera kväll efter kväll är makalöst bra gjort. Till den här skaran räknar jag Clowns assistent, som inte är någon av grovjobbarna, som så tydligt brinner för hela grejen när han med stor inlevelse sjunger med i låt efter låt. Hans beteende symboliserar hela grejen med niomannabandet från Des Moines, Iowa: vi är en familj som gör det här tillsammans och låter absolut inget stoppa oss. Och tur är väl det!
Magnus Bergström
SLIPKNOT-låtlistan:
Intro: XIX
Sarcastrophe
The heretic anthem
My plague
The devil in I
Psychosocial
The negative one
Three nil
Eyeless
Vermilion
Before I forget
Duality
Wait and bleed
Spit it out
Custer
Extranummer:
(sic)
People = shit
Surfacing