Folkets Park, Trollhättan 2014-07-12
Första gången jag besökte Trollhättan var förra året för att bevista en spelning med Sister Sin på Backstage. I år föranleds besöket av Vicious Rock Festival i Folkets park, en mycket trevlig plats för en festival. Sällan har jag känt mig så välkommen och blivit så väl bemött som på Vicious Rock Festival. Det märks att det är en festival som drivs av musikintresserade människor, och även om jag upplevde publiktillströmningen som lite tunn hoppas jag verkligen att festivalen återkommer nästa år.
Musikaliskt levererade inga av banden några toppkonserter, men jag tror inte heller att någon besökare gick besviken därifrån. Själv gjorde jag det inte, utan återvänder gärna nästa år om tillfälle ges.
Skitarg
Betyg: 3
Sveriges fånigaste band från Stockholm enligt presentationen. Blod, pippilotter och löskukar skulle väl kunna vara en annan sammanfattning av Skitarg, ett band som jag undvikit just för att jag tyckt att de är fåniga. Ärligt talat så står väl den bedömningen kvar, men min bild av dem kompletteras numera av ordet underhållande. Lite som Onkel Kånkel goes metal.
Musikaliskt måste jag också säga att jag är lite mer förlåtande efter att ha gett dem chansen, men utan sin image hade de ärligt talat bara varit ett band i mängden.
Detsamma kan nog å andra sidan sägas om ganska många betydligt större band, och i slutändan handlar det ju om att synas, inte nödvändigtvis vem som är den bästa musikern.
Publikresponsen är smått fanatisk och, i mitt tycke, välförtjänt. Det är total inlevelse hos bandet från början till slut, och när det går upp för mig att Jag bryter nacken av din häst faktiskt är ett inlägg i debatten om sociala medier går min respekt för bandet upp ett snäpp till. Döm aldrig en bok efter omslaget är väl läxan jag får ta med mig från Skitargs spelning.
Ravaged
Betyg: 3
Ravaged är en helt ny bekantskap för undertecknad, och en mycket trevlig sådan. När de drar igång är första tanken tidiga Mötley Crüe, men den tanken överges direkt för något som jag slutligen betecknar som amerikansk metal från senare delen av 80-talet.
Det är relativt tungt och ösigt med bra refränger men lyckas ändå hålla sig från att bli alltför sleazigt eller smörigt. När de spelar Manowars Brothers of Metal utan att jag först reagerar faller bitarna på plats även om de absolut inte låter som Manowar, men de har samma kombination av tyngd och lättillgänglighet.
Det som sticker ut är bas och sång. I synnerhet i sångaren har Ravaged ett starkt kort. Ett band som spelar den här typen av musik utan en bra sångare är körda, så där har Ravaged en bra grund att bygga vidare på.
Lillasyster
Betyg: 2,5
Lätt försenade på grund av teknikstrul kör så Lillasyster igång en något kaotisk spelning. Här finns inget koreograferat eller utstuderat. Mellansnacket är spontant, och vill man ta upp folk ur publiken på scenen så gör man det. Det känns befriande, men nackdelen blir att flytet i konserten inte infinner sig.
De medlemmar från Skitarg som springer ut och in på scenen för att vara med och hoppa och skrika lite bidrar tyvärr inte positivt musikaliskt. Ljudet på sången är dessutom inte så bra, så det är svårt att uppfatta texterna.
Eftersom publikontakten är så god blir också publikresponsen välförtjänt god. Det finns en härlig kommunikation mellan band och publik, även om det som sagt blir för mycket ibland. Bäst mottagande får min favorit Hårdrock och Lok står när dom andra faller. Den sistnämnda blir ett magnifikt stycke betongkross.
Egonaut
Betyg: 4
Egonaut har jag sett live en gång tidigare och blev imponerad redan då, och för mig var de en av höjdpunkterna på Vicious Rock Festival. Visst kan man höra Black Sabbath där i bakgrunden, och orgeln ger 70-talsvibbar, men Egonaut känns modernare än många så kallade retroband.
Soundet är lite luftigare och lättare. Missförstå mig nu inte, de har både tyngden och svänget, men det blir aldrig murrigt.
Vi får låtar både från Electric och Mount Egonaut och även ett par låtar som jag uppfattar som nya alster. Den personliga favoriten för kvällen är nog The Fight, men inledande Crawl är ju en riktig käftsmäll som visar var skåpet ska stå. Ett band att hålla ögonen på.
Sister Sin
Betyg: 3
Motörhead beskrevs en gång som ”a bunch of roadhogs”. Sister Sin är nog vår svenska motsvarighet när det gäller att kuska runt på vägarna och spela överallt. I år har det dock varit sparsamt med gigen på grund av låtskrivande och skivinspelning.
Kvällens konsert är typ den tredje i år och det märks att det är lite ringrostigt. Toppa det sedan med en krasslig bandmedlem som går på Alvedon, så blir det några spelfel och någon körsång som försvinner, men inget som verkar störa publiken. Det är ändå tajt och ösigt på ett sätt som inte många band kan toppa, och publikresponsen är god.
Förhoppningarna fanns om att kanske få höra någon ny låt i dag, men i stället får vi sista setet enligt gammalt mönster. Tyvärr något förkortat på grund av förskjutningar tidigare under kvällen och en strikt deadline för festivalen.
Personligen hade jag gärna sett att de skippat Make my Day eller 24/7 till förmån för någon egen låt. Två covers av nio låtar känns lite onödigt med tre plattor i bagaget och så starka egna låtar.
Pretty Maids
Betyg: 3,5
Om Skitargs och Lillasysters spelningar är lätt kaotiska och inte känns det minsta uppstyrda så är Pretty Maids festivalens motsats. Allt är proffsigt och det finns inte så mycket utrymem för spontanitet. Vilket man föredrar är en smaksak, men ett mellanting är väl kanske det bästa.
Precis som förra gången jag såg dem kan jag inte låta bli att imponeras över att Ronnie Atkins har rösten i så bra behåll. Det är power helt enkelt. Spelmässigt finns inte mycket att anmärka på. Alla gör det de ska, och Ken Hammer verkar ha genuint kul på scenen.
Själv föredrar jag det tidiga materialet och, verkar det som, många med mig. Det är avslutande Back to Back och Future World som får bäst respons tillsammans med Red Hot and Heavy, Rodeo och Yellow Rain.
Sedan måste jag säga att Mother of All Lies är en fantastisk låt, men jag vet inte om det är en optimal öppningslåt. Utropstecknet för mig var nog annars My Soul to Take som imponerade stort live.
Jonas Andersson/hårdrock.com
