Ghost
Club 700, Örebro 131205
Torsdagskväll i ett stormblåstskakat Sven-Sverige där Närkes skyar bjuder på milt regnrusk och föga klass 3-galenskap. Ghost Skandinavienodyssé har nått Örebro och ett rökelsemarinerat Club 700 som osar mer Greatful Dead och hippiekultur än förförisk satansrock.
Jag har upplevt Ghost live ett antal gånger under Opus eponymous-perioden, men i kväll är det premiär för en ny era under Papa Emeritus II och hans namnlösa gastbesättning. En era nu även uppbackad av årsfärska, och kritikerrosade, Infestissumam. Ett mycket välkomnat batteri av låtar då tidigare framträdanden, baserat endast på debutalbumet, var bra, men ack så magra. Den spretigt genomtänkta Infestissumam är ett sant genidrag, tillika nödvändig tändvätska för Ghosts liveframträdande.
Linköpingskollegorna Night och Dead Soul värmer upp kvällens fullsatta Club 700. Judas Priestig påläggskalvshårdrock från de förra och kompetent elektrorockig blues från de senare. Bra?! Ja för fan, men självklart är folk här för Ghost.
Jocelyn Pooks suggestiva Masked ball öppnar sedvanligt kvällens sinnesmaxade högmässa. Gotikarkitektisk backdrop, en ny våg av rökelse och i en gloria av violett ljus äntrar de fem maskerade gastarna scenen till tonerna av preludiska Infestissumam.
Den teatraliska uppbyggnaden är total, publiken jublar hänfört och in stegar Papa Emeritus II. Ghost är och styrs av den karismatiska vokalisten vars röstresurser och finmotoriska gestikulerande får mig att gapa. Kaxig perfektionism och fullständig kontroll från första till sista ton. En antikatolsk rockstjärna smart framavlad för ett förebildsvilset och sekulariserat 2000-tal. Ghosts kalkylerade målmedvetenhet är total; en rakryggad marsch mot musikaliskt världsherravälde, och ett slugt diaboliskt hån mot det sakrala etablissemanget inlindat i förförisk rockmusik.
Kvällens setlist är en blandning av gruppens två fullängdare. Debuten Opus eponymous raka enkla hårdrock kompletteras väl med de nya låtarnas experimentlusta. Dessutom kastar man in två covers: The Beatles Here comes the sun och Roky Ericksons If you have ghosts. Den sistnämnda är definitivt i paritet med originalet. Vilken röst du har Herr Emeritus. Ghost har inte bara avancerat musikaliskt sedan sist, hela scenshowen är flera resor bättre.
Tidigare var det bara vokalisten som posade och gestikulerade. Nu är det full ös på hela manskapet, sänkta blickar och frusna steg är ett minne blott. Tänk ett regisserat hela havet stormar.
Högst jubel renderar utsvävade boggie-woggie-dängan Ghuleh/Zombie queen och mäktiga Year zero som fyller lokalen med en andäktig aura. Avslutande Monstrance clock måste också lyftas; ett rockmusikaliskt historiepussel som värdigt sätter signatur på kvällens framträdande.
Sexton låtar professionell underhållning, det blir inte mycket bättre just nu. Men det skulle inte förvåna mig om ett framtida Ghost har ännu en växel att peta in när de har kompletterat diskografin med ytterligare verk.
Text: Jesper Löfvenborg
Foto: Magnus Bergström
Ok. Ett par bilder till…
