Sister Sin
Sticky Fingers, Göteborg 2013-11-22
Ingen blir profet i sitt eget hemland sägs det, men nog älskar göteborgarna sitt Sister Sin. Stämningen är på topp på Sticky Fingers, och publiktillströmningen är godkänd, även om en del potentiella besökare kanske rest till Sveriges rövh… baksida för att beskåda Black(ish) Sabbath. Ett felval i mitt tycke, och ja, jag är grinig och tycker att Bill Wards frånvaro gör dem mindre svarta. Grey Sabbath, kanske?!
Om stämningen är på topp på Sticky Fingers, så gäller det inte desto mindre medlemmarna i Sister Sin. Det märks att de är på hemmaplan och de är ständigt omsvärmade av vänner och fans som vill ha lite av deras tid. Det skrattas och kramas så fort bandmedlemmarna visar sig i lokalen.
Ljudmässigt är kvällens spelning okej. Sången låter lite vass till att börja med, men det fixar ljudkillen till. Däremot känns det nästan som att bandet är lite övertaggat, vilket är förståeligt med tanke på alla entusiastiska polare på plats, och att adrenalinet gör att det inte är klockrent spelmässigt och sångmässigt.
Låtmässigt ser det ut som det brukar, alltså ett bra urval från samtliga plattor med lite övervikt för Now and Forever. Personligen är jag glad att Shades of Black numera verkar vara ett standardinslag i setet, tillsammans med The Morning After.
Den förstnämnda är en personlig favorit med sitt dramatiska, lite episka anslag, och den sistnämnda går verkligen hem hos publiken som en andningspaus i rock’n’rollröjet. Ska jag klaga på något vad gäller låtar så saknar jag In it for Life, en av mina personliga favoriter med sitt punkröj. För min del skulle de gärna få köra den i stället för Motörheadcovern Make mot Day.
Sammantaget gör bandet en bra spelning där spelglädjen och adrenalinet just den här kvällen lite tar överhanden över det tekniska, men ärligt talat: Handlar hårdrock om att varenda ton ska sitta som på studioinspelningen eller handlar det om energi, hjärta och jävlar anamma? Just det, och Sister Sin har energi, hjärta och jävlar anamma för en hel armé och dessutom en lägstanivå som de flesta band inte når upp till ens i sina bästa stunder. Sister Sin ÄR hårdrock.
Text och foto: Jonas Andersson/hårdrock.com
