Den lokala arrangören Golden Times har återigen lyckats med att boka en intressant artist till den lilla bruksorten Degerfors i Värmland. Paul Dianno, den forne Iron Maiden sångaren, hade redan sommaren 2012 pålyst att han pga av hälsoproblem tvingas ge upp sina livespelningar och ger sig således ut på sin avskedsturne och även om det här och var går att läsa att turnen kallas “the Beast is Back” så är detta slutet på hans över 30 år långa live-karriär.
Första gången jag såg Paul Dianno var när orginalsättningen av Iron Maiden var ute på sin första stora turne 1980, då som förband till KISS på Unmasked-tour. Omedelbart, trots att jag var ganska liten då, så fascinerades jag av den nya tunga ettriga och kompetenta musik som Iron Maiden mfl i NWOBH-vågen levererade. Ja jag tillhör dessutom den “die-hard”-skaran Maidenfans som tycker att de två första plattorna är det bästa de gjort, men jag förringar inte för ett ögonblick storverk som Number of the Beast, Piece of Mind, Powerslave mm. Men jag var med från början och det har satt stor prägel på min inställning till de första skivorna.
Jag vill passa på att ge tjejerna i Golden Times en eloge för att de har modet att våga satsa på att få till spännande arrangemang i en sån liten kommun som Degerfors och särskilt då vi befinner oss i “festivaldödens” tidsera där vi allför ofta påminns om Darwins tes att den starkaste överlever och de andra sorteras bort…
Paul Dianno – Folkets Hus i Degerfors 2013-10-19 Publik ca 500 Betyg 3
Ca kl 23.00, en halvtimme försenade äntrade Dianno scenen och öppnade konserten med Sanctuary och körde sen i stort sett bara Maidenlåtar såsom Wratchild (med kanske hårdrockvärldens smakfullaste bas-intro), Prowler, Killers, Purgatory osv samt nån enstaka låt från hans senare alster mer eller mindre som en transportsträcka innan de var tillbaka i Maiden-nostalgiträsket igen med Charlotte the Harlot, Iron Maiden, Murders in the Rue Morgue osv.
År av dekadent leverne (läs decennier) har dock satt stora spår på den numera väderbitne Dianno och med käpp så haltar han fram med sin överviktiga slitna kropp men det hindrar honom inte från att hälla i sig Jack Daniels mellan låtarna och i mellansnacket så hymlar han inte med kokainets helande krafter och trots att han efter en tid på varmare breddgrader nu dragit på sig en svensk, hederlig förkylning som höll ett fast stryptag om hans hals så sjöng han mycket bra (när han inte med flit babblade sönder delar av vissa låtar förstås).
En underbar och känsloladdad version av Remember Tomorrow tillägnade Dianno sin saknade vän och musikerkollega orginaltrummisen från Maiden: Clive Burr som dog den 13 mars i år, 56 år gammal.
Dr Jekyll can´t hide….
Diannos impulskontroll och sydländska humör sattes på hårda prov då han under den instrumentala låten Ides of March lämnade scenen och gick ut för att få lite luft. På väg tillbaka in så stoppades han av en vakt som måste ha fått någon form av blackout för han sa till Dianno att han inte fick gå in i lokalen med cigaretten tänd och även om vakten hade rätt i sak – rökförbud inne i lokalen, så var Dianno huvudakt här och mitt under sitt uppträdande dessutom.
Detta gjorde Dianno milt sagt rasande och jag såg bakom scenen när han gjorde en rörelse mot vakten i form av en horisontell dragen hand dvs jag skär halsen av dej! Väl uppe på scenen fick Dianno ett verbalt utbrott på vakten och hotade honom med stryk och att han var bög osv så till den grad att han försökte få med publiken i den irriterande stämningen mot vakten. Ja det är inte för intet som Dianno så många gånger hamnat i slagsmål och bråk under sin karriär.
Konserten avslutades med Ramones-covern Blitzkrieg-bop – varför kan man fråga sig då han har egna låtar som är betydligt bättre. Ja han gör lite som han vill bäste Dianno och på honom stämmer nog det som Christer Sjögren en gång sa om sig själv: Det bästa jag gjort har jag bakom mej. slut cit. (det är förövrigt enda gången någonsin som Christer Sjögren gjort/sagt något som jag håller med om).
Det totala intrycket var att det var en helt ok konsert och när jag kisade lite med ögonen under kvällens bästa låt Prowler så kunde jag under ett ögonblick transponera mej tillbaka till mitt magiska 14-årsland den där höstdagen 1980 när jag för första gången var på en riktig konsert dvs då Iron Maiden var ute med original-sättningen på sin första turne.
Johan Jansson/hårdrock.com
Trevlig återträff med gamla musikbekanta. Maiden och hårdrocken förenar.
Fler bilder från konserten…
