METALTOWN
Göteborg Galopp
Torsdag 130704
Thundermother
Thundermother inleder festivalen och bjuder på hårdrock utan krusiduller och AC/DC-influenserna är uppenbara utan att bli övertydliga. Att de nyligen har genomgått stora förändringar i sättningen med både ny rytmsektion och ny sångerska märks inte alls. De är tajta, har bra scennärvaro och verkar ha genuint roligt. Filippa är en lysande sologitarrist för alla som uppskattar rykande rock’n’rollsolon där det viktigaste är känslan och inte att varenda ton ska sitta klockrent.
Bland låtarna får vi bland annat höra Thunderous, Rock’n’roll Disaster och Shoot to Kill. Låtmässigt har de samma problem att tampas med som AC/DC och Airbourne, nämligen att det är underbart i små doser, men lätt blir lite enformigt i längden. Nya sångerskan Clare Cunningham skulle också behöva tona ned sin sexighet lite för att passa in rent visuellt i detta jeans- och t-shirtgäng.
Sammantaget bjuds vi på en riktigt rolig och ösig konsert, men jag tror att de gör sig ännu bättre i ett lite mindre sammanhang, så ta chansen att masa dig iväg när de spelar nära dig, det kommer att vara värt det.
Jonas Andersson
Bombus
Det här var mitt första möte med Bombus och redan halvvägs in i första låten tänkte jag “det här bandet måste jag kolla upp”. Men att beskriva hur de låter är sannerligen inte det lättaste…
Bombus har nämligen lyckats med något som jag inte trodde var möjligt i dagens värld som är full av kopior: de har ta mig tusan skapat något helt eget.
Rötterna finns i 70-talets mullrande rock och blandas smakfullt med moderna influenser lite här och där. Dessutom ger instrumentala partier de duktiga musikerna chansen att visa vad de går för.
Berömmet till trots är jag helt övertygad om att en mindre scen hade varit en fördel, då avståndet till publiken var påtagligt på stora Blood Stage.
Magnus Bergström
Turbonegro
Turbonegro är ett kultband av rang, men det hjälper inte. Deras homoerotiska image känns tämligen daterad och musikaliskt har de ärligt talat alltid varit rätt tråkiga.
Så även denna kväll. Framförandet är tajt och habilt men känns aldrig spännande eller roligt, bara trött.
Thundermother som spelat på samma scen tre timmar tidigare känns tusen gånger mer rock’n’roll och visar betydligt mer stake än vad Turbonegro gör denna kväll.
Jonas Andersson
Sister Sin
Att bra hårdrock ska kännas direkt i skrevet utan att passera hjärtat vet Sister Sin, ett av Sveriges bästa liveband, om inte det allra bästa. Alla som letat sig till Campingscenen får valuta för besväret i form av en rejäl käftsmäll av hårdrock redan från start och publikresponsen är välförtjänt bra. Synd bara att Metaltown placerat bandet på den minsta scenen som ligger utanför själva området och kräver en aktiv insats genom att lämna huvudområdet för att besöka.
Låtmässigt ser det ut ungefär som det brukar med den inledande, suveräna trion End of the Line, Fight Song och Hearts of Cold. Motörheadcovern Rock’n’roll tillägnas denna kväll så klart Lemmy, med tillönskan om ett skyndsamt tillfrisknande. Livs röst är härligt rå, i positiv bemärkelse, och det som gör Sister Sin till ett så bra liveband upplever jag är att de suger åt sig publikens energi och blir så taggade av den att de ligger på gränsen sång- och spelmässigt. Precis som rock’n’roll ska vara; ett utbyte av energi mellan publik och artist som resulterar i ett stort, svettigt, kärleksfullt hårdrockskaos.
Att Sister Sin spelar på Campingscenen är en skandal och jag förutsätter att Metaltown kompenserar bandet för vad som uppenbarligen är en hjärnblödning hos den ansvarige genom att nästa år låta dem spela på en av de stora scenerna, så att fler ges chansen att upptäcka Sveriges bästa band.
Jonas Andersson
Fredag 130705
Asking Alexandria
För den typ av musik Asking Alexandria och likartade band spelar finns det en uppsjö av olika corebeteckningar som slår knut på sig själva i att vara originella, och som misslyckas totalt.
Själv nöjer jag mig att definiera Asking Alexandria som någon form av publikfriande metalcore, eller halstatueringsband som jag kallar dem. Ni känner till typen; spattiga breakdowns, växling mellan ren sång och finstämda partier och skrik eller growl och avgrundsmangel. Totalt schizofrent, och som du redan kanske gissat inte helt och hållet min grej.
Asking Alexandria ger först ett lite trött intryck och känns lite nonchalanta, men jobbar på bra och mjuknar lite i attityden. Ett missat intro på trummor en bit in i konserten skrattas bort och bandet ger genast ett mer avspänt intryck. Fansen älskar dock bandet från första sekunden och kanske är det det som gör att bandet piggnar till allt eftersom. Det blir en arbetsseger även om låtarna i mitt tycke känns lite enformiga trots breakdowns och tempoväxlingar. Ljudet är lite sisådär, kanske beroende på blåsten som sveper bort de finare nyanserna.
Jonas Andersson
All That Remains
Metaltown-publiken tycker om All That Remains och kärleken är besvarad. Utan tvekan har dock bandet varit vassare vid tidigare besök.
Känslan av rutin var påtaglig och det är aldrig bra i den uttrycksfulla konstformen hårdrock.
Att bandet är det allra vassaste i genren modern hård metal med melodier, growl/ren sång och vissa thrashinslag står dock givetvis ändå utom allt tvivel.
Magnus Bergström
Soilwork
Björn Stridh och hans manskap är ledarna inom svensk melodiös death metal (tänk In Flames ett par plattor tillbaka i tiden) och det är lätt att förstå varför.
Gammalt och nytt blandades med stor pondus och growlsången som ljöd ur Björns strupe var enormt imponerande och i den absoluta världstoppen.
Synd bara att ljudet var lite väl otydligt vilket drabbade de melodiska inslagen.
Höjdpunkt: Late for the kill, Early for the slaughter. Inte bara en av av alla tiders coolaste låttitlar utan också bandets glänsande kronjuvel.
Magnus Bergström
Carcass
Festivalens bästa sväng står nog Carcass för trots Danzig och alla 70-talsband. Hur man får något så brutalt att svänga så in i bomben vet jag inte, men jag bugar för Jeff Walker och Bill Steer som lyckas.
Bandet är avspänt på scenen och Jeff Walker som är en lätt sarkastisk mysfarbror som mellan låtarna berättar anekdoter från deras Sverigevistelser i början av 90-talet förvandlas i låtarna till ett veritabelt monster.
Nye gitarristen Ben Ash är en värdig ersättare för Michael Amott och passar in bra både spelmässigt och visuellt. Spelningen är en orgie i gamla godingar där inledande Buried Dreams tillsammans med Corporal Jigsore Quandary, Carnal Forge, No Love Lost och avslutande Heartwork ändå sticker ut lite extra. För min personliga del hade de gärna fått spela något från Swansong också, till exempel excellenta Keep on Rotting in the Free World.
Jonas Andersson
Ghost
Av alla de band som anammat den rådande trenden med 70-talsinfluerad hårdrock är Ghost kungar.
Det är smått genialiskt att blanda mullrande basgångar, melodiösa gitarrslingor, mässande sång inklusive bombastiska körer och på toppen av detta ett smakfullt keyboardanvändande. Och texter om Satan förstås.
Jag behöver knappast tillägga att publiken var salig och sjöng med som om de var på en gospelmässa i den djupaste södern i USA.
Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att de är lite väl hajpade…
Magnus Bergström
Sabaton
Alla som sett Sabaton live vet att det är stora leenden och fullt ös från inledande Ghost Division ända till avslutande Metal Crüe som gäller och kvällens spelning är inget undantag. Fokus ligger mycket på Carolus Rex, vilket är naturligt med tanke på försäljningssuccén, och publiken misstycker inte.
Jockes röst känns dock bitvis lite rå på ett svajigt sätt, men det får kanske ursäktas med tanke på hur han far omkring som en skållad råtta.
Eld och pyro i mängder hör till när man sjunger om krig och eldkaskaderna värmer skönt i den kyliga sommarkvällen. Den stora frågan är vem som vinner eldkriget av Sabaton och Slipknot, men sjutton vet om inte Sabaton tar hem den kampen även om konserten i sig känns som en dag på jobbet för denna väloljade maskin.
Jonas Andersson
Slipknot
Ren magi och antagligen det bästa festivalgiget brödraskapet någonsin presterat på en svensk festivalscen.
Det handlar som alla vet mycket om stor show när Slipknot är i farten och det är imponerande att trots att nästan allt som händer troligtvis är inrepat in i minsta detalj ser det ändå så där härligt busigt ut.
Kostymerna och några av maskerna var nya sedan förra Sverigebesöket och även låtlistan vilket sammantaget gav ett fräscht intryck.
Ja, egentligen räcker det att räkna upp extranumren för att motivera det höga betyget: (sic), People = Bullshit, Surfacing. Wow!
Magnus Bergström
Lördag 130706
Entombed
Guldlåtlista med en ursinnig Living dead som öppning och det var bara att ge sig hän…
De första årens fartfyllda death metal blandades framgångsrikt med den rockigare men alltjämnt hårda perioden i diskografin.
L-G Petrov lufsade runt och spottade och snorade och allt var alltså precis som det brukar vara med en av Sveriges främsta dödsorkestrar.
Ljudet var dessutom riktigt bra och fylligt, vilket gör det svårt att förstå att bandet i flera år använde sig av endast en livegitarrist.
In alles en imponerande uppvisning!
Magnus Bergström
Imber
Imber är helt klart ett av festivalens utropstecken för undertecknad. Fredrik Olsson i Misconduct brukar tala väl om dem, och det jag har hört inspelat har varit bra, men live är de helt enkelt suveräna.
De har grym scennärvaro, röjer bra och ser tuffa ut utan att på något sätt kännas överspända. Helt enkelt ett grymt liveband.
Förutom framförandet är låtmaterialet i sig starkt och publiken är helt med på noterna från början till slut. Att bandet har en stark fanskara är tydligt och med en så bra spelning borde de ha fått ett stort antal nya fans. Personligen har jag redan bokat in nästa spelning med dem, se till att göra det du också.
Jonas Andersson
The Resistance
På pluskontot: Ilska levererad i form av hård metal mestadels i nackknäckande fart.
På minuskontot: Brist på låtvariation, Marco Aros variationsfattiga röst, stor scen i dagsljus.
Summering: Som synes ovan inte den bästa av kombinationer men The Resistance gjorde det ändå klart godkänt, mycket tack vare Jesper Strömblads (ex-In Flames) feta riff.
Magnus Bergström
Amaranthe
Det här var ju poppigt, nej vänta, hårt, nej, melodiöst var det ju, eller… Om jag tycker Asking Alexandria känns schizofrena kan detsamma sägas i ännu högre grad om Amaranthe.
Jag skönjer en nästan desperat önskan att fånga upp fans från olika genrer genom att ha tre sångare som täcker in allt från sopran till skrik och growl. Uppenbarligen fungerar det väl utstuderade konceptet också.
Kanske är jag elak när jag ger Amaranthe ett lågt betyg eftersom framförandet är professionellt, musikaliteten är bra och allt sitter klockrent, men det är just därför. Det blir tråkigt när vartenda leende och varenda vinkning känns koreograferade in i minsta detalj. Men vad behöver Amaranthe bry sig om en surmagad recensent som undertecknad, de kan lugnt skratta hela vägen till banken.
Jonas Andersson
Napalm Death
Där är ADHD-mannen säger min kollega och pekar på Barney Greenway, sångare i Napalm Death när bandet kliver på scenen, och jag fattar precis vad han menar. Barneys spattiga kroppsspråk när han sjunger är underhållning i sig. Den riktiga underhållningen är dock musiken, och när det gäller Napalm Death snackar vi en urladdning utöver det vanliga.
Vi får mycket gammalt, och en del lite ovanligt, material denna dag, och med tanke på att låtarna ofta är korta hinns en hel del med i form av till exempel Pride Assassin, From Enslavement to Obliteration, Suffer the Children, Lowpoint och Siege of Power. Därtill ett par kortisar i form av Deceiver och The Kill, och naturligtvis ensekundslåten You Suffer.
Barney slösar inte tid på onödigt mellansnack, bara nödvändigt, för här är ett band som vill säga något. Napalm Death är antitesen till Amaranthe: inget koreograferat poserande och ingen önskan att få största möjliga antal fans, bara en önskan att göra relevant musik efter sitt eget hjärta och att dessutom säga vad man tycker om världens tillstånd. Respekt!
Jonas Andersson
The Devin Townsend Project
Andra festivalkonserten i Sverige denna sommar för musikgeniet med de galna minerna. Det blev dock inte en repris rakt av från junikonserten eftersom Devin var ensam gitarrist på grund av familjeskäl.
När det gäller TDTP spelar dock en man mindre i laguppställningen mindre roll än för de flesta andra, i och med att det redan i vanliga fall förekommer förinspelat material. Denna gång var det “bara” att lägga till en gitarr i programvaran.
Låtlistan kändes igen från tidigare konserter men var på grund av begränsad speltid aningens nedbantad, vilket säkert irriterade fanatikerna. Enligt undertecknad innebar det helt enkelt en lagom dos überskicklighet.
Magnus Bergström
Naglfar
Säga vad man vill, men Naglfar låter som de ser ut, med andra ord hårt och elakt. De rör sig obehindrat i gränslandet mellan death och black metal och levererar ett knippe snärtiga och lättillgängliga låtar som sitter som ett basebollträ i bakhuvudet.
Trots att bandet har en ganska lång och brokig historia är de en relativt ny bekantskap för undertecknad, och en mycket trevlig sådan.
De är ett bra liveband och låtarna som framförs är varierade nog för att det ska kännas fräscht hela vägen in i mål.
Jonas Andersson
Meshuggah
Här har vi bandet som är det ultimata beviset för att avancerad musik skapad av snuskigt skickliga musiker inte behöver vara svårlyssnat. Eller okej, för “standardhårdrockaren” är de för mycket att smälta. Vi andra med öppet sinne tackar och tar emot.
Det äldre materialet passade finfint ihop med det nyare och sångaren Jens Kidman underhöll den hypnotiserade publiken med sina patenterade gester och allt annat än gulliga ansiktsuttryck.
Just den här konserten var ändå inte riktigt i klass med den fantastiska kvällen på Cirkus i våras, vilket helt och hållet kan tillskrivas skillnaden i akustik inomhus vs utomhus.
Magnus Bergström
Danzig
Evil Elvis är i stan och det börjar inte bra med tanke på förväntningarna. Totalt fotoförbud på sant rockstjärnemanér och rösten är dessutom vek och rent av lite småfalsk bitvis och Danzig själv ger ett lätt frånvarande intryck. Bakgrundssången har mer styrka. Tack och lov sjunger han upp sig och efter några låtar är kraften i rösten tillbaka. Överlag verkar han också vara på gott humör även om vi får se prov på hans berömda temperament när hans monitorer krånglar.
Riktig fart på tillställningen blir det dock först när gamle Misfitsgitarristen Doyle von Frankenstein intar scenen, och intar är rätt ord, både med tanke på kroppshyddan och hur han far omkring. En radda Misfitsklassiker som Death Comes Ripping, Vampira, I Turned into a Martian och Astro Zombies avverkas innan det omtalade, och allt för korta, Misfitssetet avslutas med den av Metallica odödliggjorda Last Caress. Doyles närvaro lyfter bandet till nya höjder och helt plötsligt känns det som att alla har roligt på scenen.
Hela konserten avrundas sedan så klart med Mother, och sammantaget måste sägas att utan Doyles närvaro och Misfitslåtarna hade betyget slutat på en tvåa, men tack vare den spelglädje som han uppenbarligen förde med sig åker det upp ett snäpp.
Jonas Andersson
Korn
Jonathan Davis i fin fysisk form inklusive en förvånansvärt mäktig growlröst kombinerat med att karismatiske gitarristen “Head” är tillbaka i gänget betydde förstås att manegen var krattad för succé.
Men i och med en för en headlinekonsert futtig speltid på knappa 70 minuter saknades några låtgodbitar för att den förväntade succén skulle infrias. Men det var inte långt ifrån…
Personligen kändes det hur stort som helst att för första gången live, med båda mittenfingrarna utsträckta, njuta av alternativ metal när den är som bäst: Y’all want a single. Fuck yeah!
Magnus Bergström
Pentagram
Ärligt talat spelar det ingen större roll vilka musiker Bobby Liebling omger sig med, det är han som ÄR Pentagram. Hans utspel är så teatraliskt att det egentligen borde vara skrattretande, men aldrig blir det när man känner till hans och bandets historia. Dessutom är det inget tillgjort, det är hans scenpersonlighet.
Trots att han ser ut som ugglan Helge i Från A till Ö är det omöjligt att känna något annat än djup respekt för att han aldrig gett upp. Historien om Anvil är småpotatis i sammanhanget. Symptomatisk för Pentagrams tillvaro är väl att endast tre (!) fotografer befinner sig i fotodiket när de drar igång. En enda av dem stannar de tre tillåtna låtarna. Gissa vem?!
Bandet gör sitt jobb och Bobby har rösten i behåll, och tillsammans med låtar som inledande Forever my Queen, Everything Turns to Night, Relentless och underbara Wheel of Fortune går det inte att misslyckas. Alla ni som inte var där gjorde er själva en otjänst. Ni missade ett stycke hårdrockshistoria och chansen att se en stor legend i fin form. Gör inte om samma misstag nästa gång.
Jonas Andersson
Fotnot: Recensionerna ligger i datum- och speltidsordning.
Några bilder till:
