Metallsvenskan 2013 — Bilder under redigering (vi hänvisar till fotoalbumet så länge) —
Örnsro IP, Örebro
Ja, du läste rätt: mysigt är ett ord som passar bra för att beskriva hårdrocksfesten som inledde festivalsommaren.
Rena rama sommarvädret och trevlig personal = nöjda besökare. Storleken på festivalen är alldeles lagom och detta ”mellanstora” format är här för att stanna.
Givetvis var livemusiken i fokus, men det bjöds också på en traditionsenlig fotbollsturnering med glimten i ögat som viktigaste ingrediens. Det kan låta som ett udda koncept och så är det – och det funkar jättebra!
Så här sammanfattar Janne Larsson/Nikija Event årets festival i tre punkter:
– Regnet upphörde så snart scenerna stod klara och kom tillbaka när scenerna började rivas. Vi verkar vara välsignade med bra väder år efter år.
– Det var en del köproblem vid bajamajorna på fredagen men vi styrde upp det på lördagen. Köerna till barerna var stundtals alltför långa även de. Vi jobbar dock redan nu med logistikförbättringar inför nästa år, till exempel att ha toaletter även inom serveringsområdena.
– I år hade vi över 10.000 besökare från hela världen och det känns förbannat kul! Vi är taggade inför nästa år och då kommer festivalen att bli ännu galnare, roligare och bättre. Det är vi säkra på!
Och så här sammanfattar Hårdrock.com’s utsända musikernas insatser:
Fredag 2013-05-24
2
RETURN
Om man blundar och lyssnar så låter det väldigt bra om sången. Sedan öppnar man ögonen och ser…
Glada medelålders män i vardagliga kläder. De norska AOR-hårdrockarna Return utstrålar inte direkt stjärnglans.
Tur då att det inte är det viktigaste och att de i Bye bye Johnny har en hitlåt modell större i bagaget. Sammantaget en nostalgisk tillbakablick men inte direkt något man vill vara med om igen.
3
CORRODED
Corroded spelar den typ av metal som inte tilltalar mig så värst mycket, men jag måste erkänna att de gör en bra insats.
Basisten ser ungefär så testoreronstint överspänd ut som man kan förvänta sig, men sångaren är avväpnande avspänd och visar prov på både humor och självdistans, något som i min bok alltid talar till ett bands fördel.
Framförandet är tajt och habilt, och publikresponsen är välförtjänt positiv. För egen del kommer jag till och med på mig med att stå och digga, men så här i efterhand kan jag tyvärr inte nynna på en enda låt.
HARDCORE SUPERSTAR
En bra men inte fantastisk dag på jobbet. Då är ändå HS något av det perfekta festivalbandet med potential att tilltala både de som föredrar melodi före tyngd och vice versa.
Men det funkade inte riktigt till 100 procent denna gång… Varför är svårt att sätta fingret på, men största boven i dramat var nog den lite sega publiken (undantaget entusiasterna längst fram).
Den stora behållningen var Jocke Berg, energiknippet till sångare och Martin Sandvik, coolheten själv som hanterar de fyra strängarna med pondus.
4
THE KRISTET UTSEENDE
Toalettborstarna i luften och låttexterna i skrevhöjd – The Kristet Utseende är i stan.
King Diamond i all ära, men när det gäller hängiven publik och allsång är nog TKU vinnarna.
Om man försöker se förbi de pubertala texterna, varför man nu skulle vilja göra det, så levererar bandet en dos tajt, punkig metal för de frälsta, och vi får godbitar som Moffegreven, En manlig brud till Satan och Pang på pungen i Portugal.
AT THE GATES
Säg den hårdrockare med minsta intresse för det hårdare stuket som inte har hört talas om Slaughter of the Soul. Ingen? Tänkte väl det, för det är obligatorisk kunskap.
ATG är kanske inte legender men de har en status runt om i metalvärlden som gör att det inte är långt ifrån sanningen.
Det finfina ljudet och ljuset kombinerat med en grym låtlista satt som en klockren träff på hakspetsen. Slaughter of the Soul, Nausea och Kingdom Gone är tre av de finaste stunderna i skolboken för melodiös death metal.
Fullpoängaren är inte långt borta, men i och med en ganska loj publik uteblev klimax.
Lördag 2013-05-25
2
GRAVEYARD
Kombinationen kritiker- och publikfavoriter är inte alltid en ekvation som går att lösa. Graveyard sitter uppenbarligen inne med facit.
Men som festivalband på en utomhusscen har de inte alls lika lätt att övertyga som i klubbmiljö. Det svänger men känslan av att de spelar mer för sin egen skull än publikens är svår att skaka av sig.
3
W.E.T.
Jeff Scott Soto är inne på sitt 47:e levnadsår och rösten låter som den alltid gjort. Inte illa!
W.E.T. har fått positiva recensioner för skivorna med deras version av AOR, det vill säga med aningens tuffare gitarrspel än genomsnittet i genren. De har dock inte gjort mycket väsen av sig som liveband. Hittills…
På scenen kretsar det mesta runt Jeff och bandets musikaliske motor Erik Mårtensson (känd från Eclipse). Det ska dock sägas att det handlar om ett välspelande band rakt igenom, inget snack om den saken.
Mest jubel fick den i Sverige megastora Talisman-hitlåten I’ll Be Waiting, som tillägnades Marcel Jacob (1964-2009).
ADEPT
Ilska. Det fullkomligen sprutar adrenalin av bandmedlemmarna och vore det en tävling i högsta och snyggaste hopp så skulle de vinna med hästlängder. Men nu handlar det om musiken…
Silence the World heter den senaste plattan och den har genomgående fått bra kritik. Live är det dock inte det lättaste att få till soundet fullt ut (vilket kan ha att göra med tidigare nämna hopp).
På ren och skär energi gör de ändå en bra insats och åskådarna verkar onekligen nöjda med det de får höra.
BULLET
Stora leenden på strängbändarna, sångaren Dag Hofer som ser full i f-n ut och formationer i takt med musiken á la Accept. Och mycket pyro. Ja, och så hitlåten Bite the Bullet förstås – biljetten till framgång.
Det låter precis som förväntat och det är både en styrka och en svaghet.
De redan frälsta stampar glatt takten och sjunger med, men några nya fans blir det knappast.
4
F.K.Ü.
Som jag skrev tidigare gillar jag band med självdistans, och till dem kan man helt klart räkna F.K.Ü. Old school thrash av amerikanskt snitt med humoristiskt skräcktema är vad som gäller, och det är kusligt väl genomfört.
Humorn blir dock aldrig på bekostnad av musikaliteten, och älskar man amerikanska thrashband med skivomslag av Ed Repka älskar man F.K.Ü.
Att plocka ut favoriter bland godbitarna i bandets snortajta set är svårt, men Agent Amy Steel är grymt medryckande och en så klockren hyllning till Agent Steel att året skulle kunna vara 1986 och det var amerikanerna som stod är, och Dead Coroner är käftsmäll i 180 knyck. Lite vibbar av S.O.D. får vi också i form av 13 sekunder korta Almost Metal.
PRIMORDIAL
Tungt, ödesmättat, passionerat och teatraliskt är det när Primordial framför sex låtar på 45 minuter.
Sångaren A.A. Nemtheanga griper likt döden efter åskådarna, men döden är inte vacker, det är ett pestsmittat lik klätt i trasor som jag med glädje låter omfamna mig. Primordial live är mäktiga och blir för mig festivalens utropstecken.
Det är omöjligt att värja sig för den intensitet de bygger upp och man sugs in i musiken. Det som på skiva är mäktigt blir episkt live.
Av de sex låtarna är det nog Coffin Ships som är allra mest suggestiv, även om Bloodied yet Unbowed, Rome Burns och inledande No Grave Deep enough alla är riktiga guldkorn.
Betyget blir en fyra, gränsande till en femma.
VOMITORY
Det är över 20 år sedan jag såg Vomitory första gången och tyvärr kommer jag inte att få många fler chanser eftersom de tackar för sig 2013. Tack och lov har inte mycket ändrats sedan början av 90-talet. Vi snackar old school death metal av högsta klass. I en föränderlig värld är det skönt med något som är konstant.
Framförandet är charmigt opolerat och fritt från inövade poser, precis som när jag såg dem i början av karriären, och bland låtarna märks Terrorize Brutalize Sodomize, The Corpsegrinder Experience och Regorge in the Morgue. Tyvärr ligger sången bitvis lite lågt i mixen, vilket drar ned intrycket lite till en svag fyra.
För er som inte fattat hur bra Vomitory faktiskt är kan jag nämna att både L-G Petrov och Tompa Lindberg stod bredvid scenen, diggade järnet, spelade luftgitarr och lufttrummor och log som barn på julafton.
5
KING DIAMOND
Min ursprungliga tanke var att den här recensionen bara skulle bestå av orden King Diamond följda av tre utropstecken, för vad finns egentligen mer att säga?!
Alla som kan sin hårdrock vet att King Diamond innebär perfektionism på alla plan och att inget utom en total kollaps eller ett tekniskt haveri skulle kunna dra ned betyget.
Scenbygget och ljuset är imponerande, men scenshowen och skådespeleriet tillåts aldrig stjäla fokus från musiken. Framförandet är klanderfritt och sången näst intill perfekt. De små skavanker man eventuellt kan höra ligger inom felmarginalen med tanke på tonerna som ska prickas.
Låtmässigt då? Inte mycket att orda om, med den låtskatt King Diamond har att ösa ur, men för mig som avgudar Mercyful Fate är det Come to the Sabbath och Evil som jag kommer att leva länge på.
Text och foto: Jonas Andersson, Alexander Bergström, Magnus Bergström, Sofia Bergström, Johan Jansson (alla hårdrock.com)
Massor av bilder blev det. Klicka på länkarna nedan för att se mer …
Ännu mer bilder…
