RUSH
Sweden Rock Festival 8/6/2013
I många år under den andra helgen i juni har jag bevistat Sweden Rock Festival.
Otaliga är de band som har passerat i revy. Med åren har man ställt allt högre
krav på de medverkande och det är inte alltid som de uppfylls. Det till synes
oändliga travandet mellan scenerna och ibland även utanför området (när man har
gått i andra tankar) har gjort att man blivit allt mer luttrad. Det är med detta
i åtanke extra glädjande att lördagens huvudaktör var ett litet band från Kanada
vid namn Rush.
Det högst magnifika avstampet med paradnumret ‘Subdivisions’ (‘Signals’ 1982)
kommer oväntat fast man inte gör annat än står och väntar. Geddy Lee briljerar
med sina ‘skräddarsydda’ keyboards: Roland, Minimoog och Oberheim samtidigt som
tenorrösten släpps fri och basen går sina egna vägar (inte dåligt av en man som
till vardags lyssnar på Marvin Gay).
Därefter utan andhämtning följer det bastanta rockeposet ‘The Big Money’ och
Alex Lifeson visar med eftertryck hur man hanterar en Fender Stratocaster som
ingen annan på festivalen hittills varit mäktig till. Han ser ut som en
börsmäklare som alltid köper och säljer aktier vid rätt tillfälle. Prydlig och
koncentrerad utför han sitt jobb med en fingertoppskänsla utav guds nåde.
Niel Peart – med ett ansikte som hugget i sten, helt uttryckslöst och fårat i
strimlor av svåra trauman – levererar ändå med sitt glänsande trumset precis
allt det som anstår en legitimerad professor med hatt. Två kortare trumsolon
utförda med en känsla och finess som är få förunnat passerade också som en
svepande rörelse av sofistikerad auktoritet samtidigt som cymbalerna från
Zildjian följsamt vibrerar. Lägg därtill titeln mästare i lyrik med texter som
ringlar sig i labyrinter på outgrundliga vägar.
Det har alltid förvånat mig hur tre män kan åstadkomma så mycket musik, men
kastar man ett getöga över scenkanten och skärskådar det uppdämda utbudet av
instrument och pedaler så blir bilden något lättare att förstå om än ändå inte
helt klar.
Scenen är framställd som ett rangerat drömlandskap med allehanda mätare och
attiraljer i enlighet med statut från ‘The Watchmakers Office’. Gigantiska
videoskärmar verifierar den viktorianska science fiction miljön där
bandmedlemmarna ibland framträder som gnomer ibland som dem själva.
Som en hyllning till det första kompletta konceptalbumet ‘Clockwork Angels’
(framröstad till 2012 års skiva av ‘Classic Rock’) beträder stråkensemblen
‘Clockwork Angel String Section’ scenen med sina sex fioler och två cellon. De
ambitiösa och krävande prog-rockarna lämnar för en stund sekvensstyrningar och
de aktiverade samplingarna därhän till förmån för klassiskt skolade musiker. Nu
öppnar sig ett nytt kapitel i Rushs historia som cementerar fast deras status en
gång för alla. Som smakprov lämnas allt från den kraftfulla manifestationen i
‘Caravan’ till den böljande skönheten ‘The Garden’. Det får plötsligt andra band
med progressiv inriktning och någorlunda självaktning att framstå som icke
flygfärdiga fågelungar sittandes på en pinne med gapande munnar kippandes efter
luft. Visst är det märkligt.
Jag tittade mig omkring och som bortsopade är alla de övervintrade lufttramparna
med den glasartade blicken. Kvar stod en andaktsfylld publik som i trans iakttog
ett skådespel som inte var av denna världen.
De patetiska fraserna som man hört till leda under festivalen fanns plötsligt
inte längre. Hur mår ni Sweden Rock? Jag kan inte höra er Sweden Rock?! Sjung
med mig Sweden Rock?! Eller när Joey Tempest hasplade ur sig ord som var
omöjliga att kalla tillbaka när de väl släppts fria: “Vi kommer med fred”. Var
vi mitt inne i ett krig eller? Missade jag något där? Usch, vad den sög (riktigt
illa till och med). Vid det tillfället sjönk jag ihop och begravde ansiktet i
händerna. Av allt detta hördes intet nu. Showen talade sitt tydliga språk
alldeles för sig själv.
Det grymma hattricket med att i tät följd spela de publikfriande ‘Red Sector A’,
‘YYZ’ och ‘Spirit Of The Radio’ slog till med full effekt utan pardon. Det finns
mig veterligt ingen hittills som har tackat nej till en trippel orgasm och så
var fallet nu också. Lägg därtill att ‘Tom Sawyer’ hängde i luften och var redo
att levereras några ögonblick bort.
Med en speltid på bara lite drygt 2 timmar finns det tyvärr ingen plats för
pärlor som ‘Red Barchetta’, ‘Freewill’ och ‘Closer To The Heart’ men å andra
sidan är 2112 i dess tre faser mer än väl en värdig avslutare, då den i alla
fall ger någon sorts frid.
Snart fyra decennier har passerat längs den vindpinade vägen, men Rush står
fortfarande stadigt på marken. De töjer på gränserna till bristningsgränsen och
kastar sig mellan de säkra klassiska korten och de nya förbluffande sångerna.
Det räckte mer än väl för en kväll som denna. En magisk kväll att minnas.
Text: Thomas Claesson Foto: Magnus Bergström
Bäst: Generellt/ att man var på rätt plats vid rätt tillfälle. Specifikt/ att
Geddy Lee emellanåt står och småpratar med Alex Lifeson och att de ser ut att ha
riktigt roligt ihop.
Sämst: Generellt/ Att inte konserten var en timme längre med en paus på 15
minuter för att hämta andan. Specifikt/ Ingenting nämnvärt tack vare att
Paradise Lost spelade på Sweden Stage som sista band och därmed kunde man
passera tre till fyra luftslussar och fundera på vad det var som egentligen
hände innan man gick ut i den stora tystnaden.
LÅTLISTA
1. Subdivisions
2. The big money
3. Grand designs
4. Limelight
5. The analog kid
6. Where’s my thing?
(with drum solo)
7. Far cry
8. Caravan
9. Clockwork angels
10. The anarchist
11. Carnies
12. Headlong flight
(with drum solo)
13. The garden
14. Red sector A
15. YYZ
16. Spirit of the radio
(Encore)
17. Tom Sawyer
18. 2112 Part I: Overture
19. 2112 Part II: The temples of Syrinx
20. 2112 Part VII: Grand finale
