SWEDEN ROCK FESTIVAL
Norje (Sölvesborg), Blekinge
Publik: 33 000/dag (slutsålt)
130605
BETYG 1
Stacie Collins
Man kan undra vem som tyckte att det var en bra idé att boka “Jill Johnson mixad med Carola” och låta countrytonerna flöda fritt…
Den pyttelilla Aerosmith-känslan när Stacie använde munspelet var det enda positiva.
Magnus Bergström
BETYG 2,5
Threshold
Efter en trevande start med teknikproblem (första låten fick startas om) kom bandet igång någotsånär. Min uppfattning är dock att Threshold gör sig bäst hemma i hörlurar.
Näst efter Doro var Damian Wilson (sång) gladast av årets artister och han hoppade flera gånger ner från scenen för att ”säga hej” till publiken. Till och med hela vägen ut till mixerbordet!
Magnus Bergström
The Scams
Hård rock á la The Hellacopters men med en viktig skillnad: The Scams har inte lika många medryckande refränger. Det ska dock sägas att det svänger gött om merparten av låtarna.
Att spela i dagsljus på en ganska stor scen är väl ärligt talat inte heller det rätta elementet för band av det här slaget.
Magnus Bergström
BETYG 3
Bullet
Alltid på vägarna, ja det verkar vara Bullets motto. En imponerande arbetsinsats. Men det gör också att genomsnittshårdrockaren ser bandet live flera gånger per år och då krävs mer variation från gång till gång för att det rätta lyftet ska infinna sig.
Plus delas ut för de glada minerna och de välplacerade bomberna och eldsflammorna.
Magnus Bergström
BETYG 4
Candlemass
Mitt enskilt starkaste låtminne från årets festival är Darkness in paradise, som gav rekordstor gåshud i nattkylan.
Uttrycket starkare än någonsin har aldrig passat bättre.
Leif Edling & co är proffs ut i fingerspetsarna och med Mats Levén på sång når bandet ständigt nya höjder.
Magnus Bergström
Sister Sin
Fyra jordnära musiker som tillsammans utgör den perfekta kombinationen av melodiös hårdrock och svängig metal. Jag säger bara Fight song – den är så rackarns bra!
Med tanke på det stora publiktrycket är det garanterat dags för en större scen nästa gång de sätter sina fötter på SRF.
Och bara så att ni vet: när det gäller hårdrock i allmänhet och Sister Sin i synnerhet är jag “In it for life”.
Magnus Bergström
130606
BETYG 2
Sonata Arctica
Lite för mycket nytt material för min smak. De hade dessutom svårt att fylla utrymmet på den största scenen inför en småseg tidig-eftermiddag-publik.
Tur då att det blixtrade till en aning när gamla favoriter luftades.
Magnus Bergström
BETYG 3
Devin Townsend Project
Plus: onaturligt duktiga musiker och galen humor.
Minus: onaturligt duktiga musiker och galen humor.
Slutsats: hur duktig man än är på att spela finns det en gräns för hur crazy man kan vara innan det blir buskis av det hela.
Magnus Bergström
Five Finger Death Punch
Att spela innan legendariska Kiss kan ge vem som helst prestationsångest, men 5FDP höll sina huvuden högt och framförde låtarna med stor självsäkerhet. Framträdandet var stabilt och bandet levererade.
Energin var utmärkt och den kaxiga attityden som man vanligtvis förknippar med dessa amerikaner balanserades med värme och humor.
Exempelvis tillät frontmannen Ivan Moody ett flertal barnfamiljer att komma upp på scenen för att hjälpa till att uppmana publiken till att starta moshpits. Bandet får därför ett gulligt plus i kanten för sin komik och interaktion med publiken. Vakterna håller säkert inte med om detta…
Sofia Bergström
Morgana Lefay
Det är glädjande att Morgana Lefay är i farten igen, för de är faktiskt ett av Sveriges bästa hårdrocksband genom tiderna.
Hyfsat tight framfört och med stark sång = en bra dag på jobbet. Synd bara att de inte spelade fler låtar från de två första helt suveräna skivorna.
Magnus Bergström
BETYG 3,5
Demon
Night of the Demon. Efter en sådan inledning var det bara att le och njuta av veteranernas låtskatt, för dagen iklätt bra ljud.
Inflytelserika som få och ett typiskt Sweden Rock Festival-band. Men att mitt på dagen få igång en gäspande dagen-efter-publik visade sig (än en gång) vara en ganska tuff uppgift…
Stort plus utdelas till sångaren Dave Hill, vars pipa fortfarande är mycket stark.
Magnus Bergström
Huntress
Amerikanerna bjöd på en exklusiv konsert: ungefär halva låtlistan bestod av låtar från den kommande skivan Starbound Beast, varav ingen hade framförts live tidigare. Av dessa var de starkaste korten titelspåret och I want to f**k you to death (text: Motörhead-Lemmy).
Sångerskan Jill Janus är ett kraftpaket som skickligt hanterar olika sångstilar, av vilka de elaka ”häxskriken” är vassast. Bakom sig har hon ett stabilt band som spelar klassisk heavy metal inspirerad av den europeiska stilen.
Magnus Bergström
BETYG 3,5
Amon Amarth
“Vikingabandet” öste som vanligt på med en jäkla show (bland annat med den fina båten som Johan Hegg glatt visade upp för oss). Deras setlist bestod av en bra mix av gammalt och nytt, saknade dock några spår från den grymma plattan Surtur rising, men med pärlor som Twilight of the Thunder God och Death in fire så är det svårt att vara besviken.
Det som ändå drar ner betyget, som personligen brukar ligga högre än detta, beror på att de inte kändes lika heta som de senaste gångerna man upplevt dem live. Dessutom tror jag att de flesta av oss saknade LG’s ljuva stämma på Guardians of Asgaard.
Alexander Bergström
Kiss
Stor och läcker show, javisst. Men bakom effekter och smink finns låtar som miljontals människor älskar. Sedan får vissa recensenter tycka vad de vill…
Att sångaren och gitarristen Paul Stanley har mycket stora röstproblem kan dock inte pratas bort. Men är man född 1950 och har pysslat med hårdrock sedan tidigt 70-tal så är det kanske inte så konstigt… Nej, då är det konstigare och näst intill dumt att bandet – enligt egen utsago – envisas med att inte använda sig av röstförbättrande hjälpeffekter. Äkta vara är förvisso alltid att föredra, men när det går att uppnå bättre njutning för konsertbesökarna så…
Sämsta låtarna var enligt mina öron uttjatade Shout it out loud och discodängan I was made for lovin’ you. De olika soloinslagen var inte heller så mycket att hänga i granen, trots hjälp av effekter av alla de slag.
Hur som helst: bra jobbat!
Magnus Bergström
130607
BETYG 3
Firewind
Gus G är inte bara gitarrist i Ozzy Osbournes band, han har ett eget band som numera kan betecknas som något av veteraner inom power metal.
Det obligatoriska gitarrsolot höll Gus lagom långt och därmed fullt njutbart, även för den som inte är ”gitarrgalning”. En annan sak som gladde var bandmedlemmarnas lekfulla uppträdande sins emellan, utan att det en enda gång gick ut över låtarna/publiken.
Magnus Bergström
BETYG 3,5
Newsted
Jason Newsted var tillbaka i Sverige med sitt nya projekt Newsted och tycktes vara gladare än någonsin. Sången var stundtals bristfällig, men det kompenserade Newsted med spelglädje som hette duga.
Utöver att framföra låtar från ep:n Metal, däribland Soldierhead och King of the underdogs, fick publiken även en förhandslyssning av ett flertal låtar från den kommande plattan.
Det går dock inte att förneka att lyckan var som allra störst när de plöjde av Whiplash. Då förenades publiken i allsång under den stekheta solen. Ytterligare pärlor ur Metallicas diskografi som han bjöd på var My friend of misery. Visserligen fick vi enbart ta del av basintrot, men det var tillräckligt för att få gåshud.
Sofia Bergström
Saxon
Wheels of steel, Denim and leather och Princess of the night. Den avslutande låttrippeln sammanfattar själva NWOBHM-essensen och tillsammans med Motörhead är något av det ultimata SRF-husbandet.
Visserligen har Saxon gjort bättre ifrån sig vid något av de tidigare SRF-besöken, men med en så imponerande hög lägstanivå kan ingen hårdrockare vara besviken. Och det är alltid lika barnsligt underhållande med den stora örnljusriggen.
Magnus Bergström
BETYG 4
At The Gates
Stark betygsfyra! At the Gates visade sin breda repertoar och körde en skön mix av gamla och nya låtar. Däribland Kingdom gone, Windows, Blinded by fear och World of lies.
Låtlistan var näst intill perfekt, och att de även körde Slayers Captor of sin för att hylla den nyligen avlidne gitarristen Jeff Hanneman förvärrade inte situationen.
Samtliga bandmedlemmar visade stort engagemang på scenen. Dessutom satt ljudet som ett smäck: gitarrslingorna kittlade hörselgångarna medan Tomas ”Tompa” Lindbergs growlande fick fötterna att lyfta från marken och hoppa i takt till musiken.
Sofia Bergström
Doro
Den tyska “hårdrocksmamman” var festivalens gladaste artist och sken lika starkt som solen.
Blundar man för de delar av låtmaterialet som utgörs av mallad standardhårdrock återfinns guldkorn som I rule the ruins, Burning the witches, All we are och den mäktiga allsången i Breaking the law (Judas Priest). Däremot hade den normalt fina balladen Für Immer svårt att lyfta. Troligtvis för att den kräver ett mer storslaget ackompanjemang än “bara” bandet för att komma till sin rätt.
Åskådarna framför den största scenen hade bara att njuta ikapp i solskenet (se inledande bilden i reportaget).
Magnus Bergström
Europe
De forna giganterna visade att de efter 30 år (!) är minst lika bra som någonsin. Och vilken läcker ljusshow!
Bäst: de gamla pärlorna In the future to come, Seven doors hotel och Wings of tomorrow.
Sämst: inledningen med tre nutida Europa-låtar var lite i segaste laget.
Vi får se vad Joey Tempest & co hittar på när det är dags för 40-årsjubileum på SRF 2023…
Magnus Bergström
130608
BETYG 3
Tankard
Tyskarna med öl som största (och enda?) intresse gjorde sin blott andra konsert i Sverige någonsin. Publikuppslutningen vad god och det var rejält tryck i allsången i gamla örhängen som Zombie attack, Chemical invasion och (Empty) Tankard.
De bjöd också på några smakprov från senaste skivan och dessa visade att de är att räkna med igen, efter några svaga skivor. Gerre (sång) visade ideligen sitt bästa (och enda) partytrick: dra t-shirten över huvudet och visa ölmagen. Inte det häfitgaste som skådats i Blekinge men lite lagom småcharmigt.
För övrigt är det värt att notera att Gerre fortfarande har ett imponerande hårsvall – kanske ett resultat av hans stora ölkonsumtion genom åren?
Magnus Bergström
Kreator
Thrashveteranerna visade även denna gång att ålder har ingen betydelse och var ett av få band att uppmana publiken till att starta moshpits, som Mille Petrozza även försökte göra till den största som festivalen skådat, vilket jag dock tvivlar på att den blev då det inte kändes som bandet fick liv i en tillträckligt stor skara för att bilda denna moshpit.
Man kan helt enkelt sammanfatta spelningen med att Kreator hade en vanlig dag på jobbet, ingen extraordinär konsert, men inte heller dålig på nåt sätt.
Alexander Bergström
Heathen
Death by hanging är en låt som förjänar en plats bland de alldra största pärlorna inom teknisk thrash metal. Men en låt gör inget band…
Det finns fler starka inslag i Heathens repertoar men det finns också en del som är lite för avancerat för sitt eget bästa och därmed svårt att ta till sig.
På SRF var framförandet kompetent, speciellt gitarrmässigt men kanske framför allt bakom trummorna där Jon Dette (ex-Testament, ex-Slayer med flera) glänste från början till slut. Sångaren David White kom dock in fel flera gånger om i de två-tre första låtarna, men hittade till slut rätt och sett till rösten som sådan lät det som det skulle.
Kuriosa: fyra fotografer i fotodiket och fem musiker på scenen – en ovanlig syn.
Magnus Bergström
Vomitory
Värmlänningarna med många år av ond bråd död på nacken tar i år farväl av sin publik och kommer att saknas av många.
Bristen på variation gör sig emellanåt påmind men övervägs av guldkorn som exempelvis Terrorize Brutalize Sodomize – brutalt mangel har aldrig varit vackrare.
Tack för allt, Vomitory!
Magnus Bergström
BETYG 4
Accept
Veterantyskarna kan det här med heavy metal och allsångsvänliga refränger.
Mest glädjande var att den suveräna låtlistan visade att de nya låtarna fungerar lika bra som de gamla godingarna.
Snacka om styrkebesked och helt klart en av festivalens bästa konserter.
Och vem saknar kultikonen Udo Dirkschneider när Mark Tornillo gör ett så bra jobb? Inte jag.
Magnus Bergström
Avantasia
Tobias Sammet. född 1977, har redan åstadkommit mer i sin karriär än vad de flesta kan drömma om. Han slog igenom med dunder och brak med sitt Edguy som fortfarande är aktiva men inte längre är lika stora.
Avantasia får numera anses som hans populäraste projekt och varför fick vi åtskilliga bevis för på Sweden Rock, en festival som passar teatralisk power metal som hand i handske.
Av flera finfina gästartister var det ingen tvekan om vem som fick publiken att vråla mest: Michael Kiske (ex-Helloween). Snacka om att vara populär!
Magnus Bergström
Paradise Lost
Finns bara ett sätt att beskriva ett av de sista gigen på årets festival: Paradise Lost + midnatt = perfekt. Ett band som levererat mörk musik i världsklass i över två decennier ska upplevas när det är mörkt, ett Paradise Lost i solljus är inte samma sak.
De flesta festivalbesökare kollade vid denna tidpunkt på Avantasia på en av de större scenerna, eller var i full fart att fly ifrån den kalla natten. Sistnämnda var något som sångaren Nick Holmes också noterade och flera gånger hade han några fina utvalda ord åt just dessa…
Alexander Bergström
BETYG 4,5
Rush
Musiker som är så duktiga att man tappar hakan. Normalt inget som brukar tilltala den breda massan men kanadensarna utgör det lysande undantaget.
En stråkorkester förstärkte powertrion under ett av konsertkapitlen (en Rush-konsert består av olika kapitel som introduceras av lysande filmsnuttar) och snacka om att lyfta låtmaterial till högre höjder. Eargasm!
Att det inte blir en betygsfemma beror uteslutande på att undertecknad i längden har svårt med den “gnälliga” sångstilen signerad Geddy Lee. Sorry…
Magnus Bergström
Foto: Magnus Bergström, Thomas Claesson, Ulf Lundell
Mer bilder i FOTOALBUMET.
