”Vi trivs bra på vägarna
med allt vad det innebär”
Det är lika bra att säga det direkt: För att läsa den här intervjun krävs det att man är ett fan av hårt rockande Sister Sin. Det är inget för mesar… In it for life är vad som gäller.
Med en intervjutid på omkring 100 minuter (!) blev allt som behövde sägas sagt backstage på Glada Ankan i Karlstad fredagen den 12 april 2013. Och glädjande nog för Hårdrock.com’s utsända så medverkade hela bandet: Liv Jagrell (sång), Jimmy Hiltula (gitarr), Strandh (bas), Dave Sundberg (trummor).
Eftersom Sister Sin är som en familj på samma våglängd publiceras svaren i form av gemensamma uttalanden, om inte annat anges eller frågan är direkt ställd till en namngiven person.
Hur är läget och är ni laddade för kvällens gig?
För f-n, det är bra med oss och vi är absolut laddade, visst.
Gick det bra för er här på Glada Ankan senast det begav sig och är det därför ni återvänder?
Njaenej, de bokade oss igen helt enkelt. Det var inte jättemycket folk senast men ett helt okej gig.
Hur hade ni det på den senaste turnésvängen i Europa?
Skitbra! Vi fick till exempel riktigt bra respons i England och då var det ändå bara vår andra turné där, förra gången var 2007 som förband till W.A.S.P. Och uppenbarligen har vi fått fler och fler fans där för det var bra ös på varje gig. Man kan också säga att det var ungefär likadant i Frankrike.
Före ovan nämnda turné var ni i USA igen; hur gick det?
Vi gjorde 20 gig och det var skitkul. Vi åkte med Doro så det var en perfect match. Andra turnéer har vi mestadels spelat ihop med metalcoreband och liknande, alltså inte samma bag som oss. Men nu kändes det direkt att det funkade perfekt soundmässigt. Doro har vi ju förresten gjort några festivalgig med tidigare och hon är ju med på vår Motörhead-cover Rock n Roll.
Hur kommer sig samarbetet med Doro?
Man kan väl säga att det har blivit av naturligt slumpartat, ja det har liksom bara blivit så. Hon har alltid varit trevlig mot oss och då har vi förstås varit trevliga tillbaka, haha. På den vägen är det. Och det märks att hon tycker att det är kul att hjälpa oss.
Doro har ju onekligen pondus i hårdrocksvärlden och gör sin sak, eller hur?
Ja, hon var ju en av de allra första brudarna inom hårdrocken, framför allt i sin genre. Det är ju lite vanligare med tjejer i mer moderna hårdrocksstilar med growl och sån’t.
Utöver Doro, har ni någon och i så fall vilken typ av relation till andra artister ni gjort covers på (live och/eller på skiva)?
Nej, inte direkt. Det har bara blivit så att gillar vi något så har vi spelat in det, så länge vi känner att vi kan göra något coolt av det. Men Doro har vi som sagt bra kontakt med. Dessutom har vi spelat 24-7 live med Igor (gitarr) och Fitty (bas) i U.D.O. och det var skitkul.
Tidigare har ni turnerat en hel del med metalcoreband i USA. Beror det på artistutbudet på ert skivbolag Victory Records?
Visst är det så. Och överlag i USA så håller trenden med metalcore i sig, efter sisådär 20-25 år. Victory har mycket hardcore och punk så det har ofta blivit så på grund av det. Vi var förresten ett av de första banden som signade med dom när de började bredda sig lite. De har också en del emo och sån’t, men vi är nog faktiskt fortfarande deras enda “vanliga” hårdrocksband.
Hur funkar samarbetet med Victory?
De har pushat oss som f-n och vi är skitnöjda med hur allt funkar. De är duktiga på promotion. Till exempel slog sig senaste plattan Now and Forever in på rocklistetoppen i Sverige och på 42:a plats på den nationella listan. Det är ju skitbra!
Skivförsäljningen har väl också hjälpts av att Now and Forever-recensionerna i princip rakt igenom varit mycket positiva?
Ja, absolut, så är det säkert. Och vi är jätteglada för för att så många, både fans och journalister, gillar plattan. Men så är det ju en jävligt bra platta också, haha.
Om man sätter senaste skivan i relation till de tidigare, på vilket sätt skiljer den sig?
Vi jobbade mycket mer dynamiken nu och soundet är mer av det vi gillar rakt igenom. Vi vill alltid ha en röd tråd på våra plattor så att det inte ska sväva ut för mycket liksom. Det ska alltid gå att höra att det är Sister Sin. Till exempel var förra plattan (True Sound of the Underground) mer rak metal/punk men nu gick vi in mer för vanlig hårdrock. Samtidigt experimenterade vi mer med tonarter, melodier och tempon. Ja, vi har till och med stråkar på plattan, så vi har nog blivit lite bögigare, haha.
Vi är väl mer trygga i oss själva och i vårt sound nu och spelar helt enkelt den typ av hårdrock som vi själva tycker om. Det är helt klart mer influenser utifrån på nya plattan, i och med att vi har tagit allt som vi lyssnar på och vävt ihop det till något eget.
Man kan väl också säga att på T.S.O.T.U. ville vi cementera soundet från från vår första skiva (Switchblade Serenades) så att det inte skulle kännas som att vi var ett nytt band. Det är inte heller så konstigt att vi numera inte låter som på S.S. i och med att den är som en samling av det vi gjorde under flera år fram tills dess.
Klicka här för att läsa mer…
Vad säger ni om producenten Cameron Webbs insats på N.A.F.?
Kanon! Vår reaktion på den första mixen vi fick från producenten Chris Snyder var “f-n kan vi verkligen släppa det här?” Det lät så illa att vi undrade om vi gjort något fel i studion. Men det var utan tvekan Chris fel… Det ska dock sägas att han gjorde ett bra jobb med själva inspelningen. Det vara bara det att när hans färdiga mix spelades upp så tvivlade vi på att låtarna var något att ha.
När vi fick det första smakprovet från Cameron blev vi jätteglada. Det lät som sagt kanon i stil med nya Accept och effekter och allt satt där det skulle.Det var jävligt roligt i och med att det efter Chris mix kändes som att vi var världens sämsta band.
När Cameron gjort den sista mixen skickade han ett långt mejl där han skrev att vi var skitbra och att det var en glädje att samarbeta med oss. Och att han skulle spela upp skivan för Motörhead-Lemmy! Men skivan blev på grund av mixstrulet mycket försenad; den skulle ha varit ute i maj men kom ut först i oktober.
Hur kom ni i kontakt med Cameron?
Victory skickade över namnförslag till oss. Några kände man direkt att det nog inte skulle funka, men Camerons namn kändes intressant. Och som tur var nappade han direkt efter att ha hört Chris mix.
Vem vet, han kanske till och med producerar er nästa skiva?
Det skulle vara hur grymt som helst så vi får verkligen hoppas på det.
När det gäller fullängdsdebuten så skrev väl Chris (bas) väldigt mycket på den. Hur gick ni vidare med låtskrivandet utan honom?
Jodå, han skrev ganska mycket på den. Men inte så mycket som han fick cred för, det var mer en juridisk detalj när vi gick skilda vägar. Han var hur som helst mycket engagerad i låtskrivandet, även om vi var tvungna att kompromissa en hel del för vi drog inte riktigt åt samma håll musikaliskt.
När Chris slutade var det bara för mig (Jimmy) och Dave att ta tag i det istället. Den andra skivan blev därför lite som ett experiment. Samarbetet kändes jättebra redan från början och till nya skivan helt naturligt. Vi är helt avslappnade när det gäller låtsnickeriet.
Hur går då låtskrivandet till i Sister Sin nuförtiden?
Inför N.A.F. flyttade jag (Jimmy) till Strandhs lägenhet när han flyttade ihop med sin tjej och så kom Dave dit och vi lyssnade på musik, drack och hade skitkul.
För första gången arbetade vi med Easy Drum, ett program för trumprogrammering, och det tar verkligen jättelång tid att greja med det. I och med att jag (Dave) är trummis vill man ju ha det så perfekt som möjligt. Jimmy och jag kunde för f-n sitta en hel dag och göra trummor till typ en halv låt, haha.
Men det gick i alla fall väldigt fort när vi skrev låtarna på N.A.F., typ 5-6 veckor och det är betydligt snabbare än normalt. Sedan lade vi grunderna i studion och när Jimmy lade gitarrerna satt jag (Dave) och skrev texter. Just den biten kändes lite konstig men uppenbarligen funkade det. Annars brukar vi ha i princip ha allt helt färdigt när vi går in i studion.
Är alla i bandet musikfans och lyssnar mycket på annan musik?
Ja, absolut! Vi försöker att lyssna på så mycket som möjligt. Speciellt när det är dags att skriva låtar, för att få inspiration. Alla i bandet är stora musikfans. Men okej, enstaka perioder är det skönt att stänga av och inte lyssna på musik alls.
När det gäller basister har ni haft det lite á la Spinal Tap och deras trummisar. Så känner du dig orolig Strandh, eller känns det som att du har hittat hem?
Det känns jättebra! För tusan, vi är som en familj och trivs att tjöta med varandra hela dagarna. Vi var inte polare innan jag gick med i bandet men blev det på direkten. Man har liksom hittat hem.
Hur kommer det sig egentligen att ni har bytt basist tre gånger?
Det låter värre än vad det är… Med de tidigare basisterna funkade det bara inte, speciellt när det gällde turnerandet. Strandh är den första basisten som är precis som oss. Bandrelationen har helt klart ändrats till det bättre. Det känns inte som att Strandh är den nye basisten, utan det känns som att han alltid har varit med i bandet. Och klarar man tre månader tillsammans på turné så klarar man allt. Eller åtminstone det mesta…
Åter till turnélivet. Har ni träffat några sköna människor från till exempel andra band?
Jag (Liv) träffade Gary Holt från Exodus på Sonisphere i Madrid och han visade sig vara en skön – och full, haha – snubbe. Att träffa Dave Holland (ex-Judas Priest) kändes coolt även om det var lite skumt att han umgicks med en otroligt ung tjej, ja med tanke på hans pedofilbakgrund alltså. Den där tjejen var mindre mogen än bananen i fruktskålen här på bordet (Jimmy).
Och så var det jävligt roligt att träffa en rejält packad Ron Jeremy (legendarisk porrskådespelare, reds. anm.). En annan gång i New York mötte vi en wrestlingstjärna som diggade oss skarpt och när vi gick med honom på sta’n så blev folk runt omkring helt galna. Det finns förstås många fler att räkna upp, men det är svårt att komma ihåg alla namn så här på direkten.
Vad har ni för knep för att orka med det hårda livet på vägarna?
Egentligen är det inget problem för oss för vi trivs bra på vägarna och det livet med allt vad det innebär. En del band vill bara spela in plattor och göra en handfull gig per år och det är väl okej, men det är inte vår stil. Men visst kan det vara jobbigt ibland, speciellt att åka runt i en van över hela USA… Men nu senast i USA med Doro så hade vi en buss och det kändes riktigt lyxigt.
I USA träffade vi förresten vi ett band som hade turnerat där i två år och bara varit lediga i sammanlagt en månad under hela den tiden. Snacka om stort land…
Vid det här laget vet vi att ni tycker om att turnera, men om det ändå blir tråkigt ibland: Hur fördriver ni tiden då det är segt på turné?
Vi sover! Haha, nej men datorer och telefoner med massa grejer i underlättar; tv-serier, ljudböcker och så vidare.
Jag skulle vilja säga att jag läser böcker men det blir f-n aldrig av (Dave). Jag försökte med en Metallica-pocket men den var så dålig att jag blev provocerad och slängde den (det var inte “Borta med vinden då”? flikar Strandh in med ett brett flin).
Vi hade tv-spel i vår van på en USA-turné men det använde vi bara en gång. Grejen är att vi har det så trevligt tillsammans och sitter och tjötar hela tiden. Att kunna ha det trivsamt i tre månader i en buss i USA är inget annat än helt fantastiskt. Det är liksom bara så att vi vill umgås.
Men om någon ändå har en liten svacka så är det givetvis helt okej att dra sig undan och sova. För då kan vi passa på att måla lite på honom/henne, haha.
Vad har ni för turnéplaner resten av året?
I vanlig ordning blir det en del festivaler. Och ytterligare en sväng i Europa som headline i till exempel England, Frankrike och Italien. Dessutom siktar vi in oss på någon mer USA-sväng, kanske både som förband och headline.
Ni är som sagt festivalaktiva i sommar. Är det någon eller några av dessa som ni ser fram emot extra mycket?
Nummi Rock för där är det alltid bra fans och bra röj. Summer Breeze och Sweden Rock känns också kul. Och att vi som ett av mycket få hårdrocksband är med på Peace & Love är intressant för att om inte annat se hur det funkar.
Och Skogsröjet förstås! Där slog vi publikrekord på scenen vi spelade på och allt var så mänskligt där med trevlig personal som gjorde allt för att alla skulle må gott. Det var inte lika hårt uppstyrt som på andra festivaler utan man gick mer på känsla. Där hade vi dessutom ett eget klassrum för ombyte och sån’t och det var kanon.
Om ni fick chansen att välja mellan att turnera i USA som förband eller headline – vad skulle ni välja?
Om vi fick chansen att vara förband till Motörhead så skulle vi säga ja direkt. En egen turné vore förstås inte heller några fel – om upplägget vore bra.
Det är förresten skitkul att vi i och med senaste skivan för första gången kan göra headlinespelningar världen över. Som nu senast i England och Frankrike där mottagandet som sagt var helt jävla otroligt med massor av folk som sjöng med i låtarna och så. Vi har helt klart byggt upp ett namn nu.
Ett resultat av jobbet vi lägger ner är att vi nyss har köpt en bandvan – det är stort för oss! Saken är den att vi kastade bort onödigt mycket pengar på bilhyror förra året. Och när man turnerar i Sverige funkar det skitbra med en van, det är hur smidigt som helst.
Ja, det känns som att man har fått frukt för allt slit, eller vad det nu är man säger, haha (Strandh).
Förutom i Sverige, vart har ni flest och bäst fans?
Finland är det första land man kommer att tänka på. Andra mycket bra ställen för oss är Arizona och New Mexico i USA för där går de bananas när vi lirar.
Vilken är höjdpunkten i bandets karriär (hittills)?
Att turnera med Motörhead i USA var stort. Det var slutsålt överallt och innan var vi nervösa för att vi skulle få skit av deras fans men det gick hur bra som helst. Men senast i London, ja England överhuvudtaget, var lika stort i och med att det gick så bra och var så kul. Och i Frankrike där alla sjöng med i låtarna och det var bra ös. Helt oväntat för oss var även Litauen en höjdare så dit åker vi gärna igen.
Liv, hur är det att vara ensam tjej i bandet?
Det är tufft, haha… Nej då, jag stänger bara av när de blir för jobbiga. Att jag oftast är nykter för att spara rösten gör inte saken bättre… Å andra sidan blir jag som dom när jag är med mina tjejpolare och när jag väl super tar jag igen det ordentligt och blir fräckare i käften än alla andra!
Liv, du har haft en del röstproblem, eller hur?
Jag hade rejäla svullnader utanpå stämbanden redan efter W.A.S.P.-gigen. Det sista giget med W.A.S.P. fick jag egentligen inte göra för min läkare men jag gjorde det ändå – det var ju W.A.S.P.!
Det var alltså inte knutor utan rejäla svullnader och det påverkade till slut sången. För ett tag sedan tog jag tag i det; käkade en massa mediciner och en läkare gick in och tog bort svullnaderna på ett ganska smidigt sätt. Hade det varit knutor hade de behövt skära ordentligt… Jag var rejält nervös efter ingreppet och de fyra dagarna jag var tvingad att vara helt tyst var lite läskiga. När jag sedan fick börja prata igen tog det f-n halva dagen innan jag vågade öppna munnen. Min röst är ju mitt verktyg så det gäller ju att den håller.
Nu efteråt har jag kunnat hålla halsen i bra skick trots att vi tunerar himla mycket. Jag dricker ingen alkohol före gig och inte efter om vi inte har en fri dag efter, vilar ordentligt, sjunger upp före gig och så vidare. Man ska också tänka på att det naturligt att rösten blir lite sliten ju äldre man blir och det gäller i synnerhet kvinnor eftersom vi har svagare stämband än män.
Kan ni leva på er musik?
Nej, vi försöker jobba så mycket som möjligt när vi är hemma. Men det blir bara svårare och svårare att få det att fungera ju mer man är ute och spelar. Det är inte lätt att hitta arbetsgivare där ett sån’t upplägg funkar. Annars hade vi nog vid det här laget kunnat ha ett drägligt leverne om vi hade haft koll på allt från början. Men det är så med musikbranschen att det först känns som att det är något som man själv inte kan ta på. Affärsdelen får någon annan sköta, vi spelar ju bara så annat folk får sköta just det. Men så märker man att man “ger bort” en massa pengar…. Och det är egentligen inte så jävla krångligt att sköta ett band. Det är så sjukt att det ska ta tio år innan man fattar det…
Alla är svinpälsar i den här branschen! Och så är man så jävla svensk; litar på folk, ifrågasätter ingenting och blir blåst. Det finns många självsäkra typer i branschen så det är lätt att när man får ett argt mejl om att x kronor måste sättas in senast x, ja då gör man det. All skit vi har gått igenom under de här åren hade nog krossat andra band. Det var bara synd att vi inte lärde oss av alla andra band som blivit blåsta. Vi kommer inte att använda oss av någon manager igen, den saken är klar. Det är bättre att lägga ner det jobbet själv än att exempelvis 20 procent av det vi drar in går till någon annan.
Nu har vi varit utan management i ungefär en månad och har som sagt köpt vårt första egna fordon. Det hade vi inte kunnat göra för ett år sedan, det fanns inte på kartan. Exempelvis gjorde vi 180 gig på ett år och 300 gig under en tvåårsperiod och nästan alla pengar försvann in i något litet rövhål… Vi såg inte till mer än någon enstaka tusenlapp för det, men jag (Strandh) kan berätta att då var man i alla fall glad och gick ut och firade med att köpa färdigskalade räkor och bearnaisesås. Eller nja, haha, kanske inte just den såsen till räkor…
Hur som helst; så länge man får leva med det här goa’ gänget så skiter jag (Jimmy) i om man bara får jobb i några timmar när man är hemma, musiken är utan tvekan nummer ett. Det får bli som det blir med det andra.
Med tanke på det ni nyss sagt bjuder vi här och nu på en affärsidé, att pyssla med när ni inte har några gig. Arrangera seminarium och informera om fällorna i musikbranschen (givetvis mot en entréavgift på några kronor).
Haha, ja det vore nog något det. Tack för tipset!
Om ni möter någon som aldrig har hört Sister Sin; hur skulle ni förklara vad ni spelar för slags musik och vilken låt skulle ni välja att spela upp för den personen?
Det var klurigt… Fight Song eller kanske Sound of the Underground. När det gäller beskrivningen av musiken spelar vi 80-talsinfluerad hårdrock, för det är så hårdrock ska låta enligt oss. Många blandar förresten ihop oss med glambanden från 80-talet men det stämmer inte alls, för det är ju mer Accept och tidiga Mötley Crüe över vårt sound.
Apropå föregående fråga kan jag (Magnus) berätta att när en kompis frågade vad ni spelar för musik så svarade jag “tänk dig U.D.O. á la 24-7 men med bättre sång”.
Tack, haha, det var ju klockrent det.
Om ni med hjälp av en tidsmaskin kunde kolla in vilket band som helst i musikhistorien, vilket hade ni valt?
Liv: Pantera då de spelade i Stockholm 1994, det hade varit en riktig höjdare. Det känns verkligen trist att jag aldrig kommer att få se dom live…
Jimmy: Vilket gig som helst med The Doors hade varit en dröm.
Strandh: Kiss på “Alive!”-turnén. Alternativt Iron Maiden runt 1980.
David: Göteborg på 80-talet innan glamgrejen kom, typ när W.A.S.P. var i Sverige för första gången (hösten 1984 reds. anm.).
Tusen tack för att ni ställde upp på intervjun, det här var en höjdare för oss.
Jaja, inga problem alls, det var skitkul att tjöta med er.
Frågvisa Hårdrock.com-skribenter: Jonas Andersson och Magnus Bergström.
p.s. För att visa den goa’ stämningen som råder i Sister Sin-familjen följer här en “bonuskonversation” med glimten i ögat, som utspelade sig lite vid sidan av intervjun:
Strandh: Jimmy har skaffat sig en crosstrainer.
Jimmy: Nej, det har jag inte alls, den är inte min.
Dave: Men du använder den och pratar gärna om att den är så bra.
Jimmy: Ja, men det är ju för att det är bra gitarrträning.
