KissKruise 2 Miami – Cozumel Mexico #4

KissKruise 2 31/10-4/11 2012 Miami to Cozumel, Mexico

Del 4

Allt annat än KISS…

Eftersom detta var en “Rockbåt” med livemusik större delen av resan så pågick det spelningar av diverse band, på olika platser, scener och tidpunkter nästan hela dygnet runt. Hög kompetens och bra framförd rock´n´roll var den gemensamma nämnaren men med lite olika stilar inom nämnda genren.

Radiolucent – amerikansk sydstatsrock, Leogun – en trio med ett Zeppelinliknande sound, Ledfoot Messiah – rifforienterad hårdrock, Yacht Rock Revue – “surfsound” med lättare rock från slutet av 70, början av 80-talet och A Thousand Horses – skitig 70-tals garagerock.

Två band som förtjänar lite mer ingående analys är Skid Row och Adler.

Skid Row

Dagens sättning består av:

Johnny Solinger – Sång, Dave “Snake” Sabo – Gitarr, Scotti Hill – Gitarr, Rachel Bolan – Bas och Rob Hammersmith – Trummor.

Första gången jag såg detta band live var när de var förband till Mötley Crue på Dr Feelgoodturneen och andra gången, nåt år senare som förband till Guns and Roses på Use your Illusion-tour. Då var de jävligt intressanta, underdogs, pigga, hungriga och med genombrottshiten 18 and life nyligen utgiven(+några till), bra röj på scen och framförallt så hade de den karismatiska sångaren Sebastian Bach i bandet. Bach är sen länge borta ur bilden och dagens upplaga, som jag upplever som ett hyggligt välbevarat om än något väderbitet band, lever inte upp till det som de levererade i sina unga år. Okej det är inga som helst fel på sångaren Johnny Solingers insats men han är inte Sebastian tyvärr och vissa personer är riktigt svåra att ersätta, ta tex Joe lynn Turner när han fick platsen som sångare i Deep Purple efter att Gillan fått sparken för andra gången. Turner var bra i Rainbow men passade inte in i varumärket D-P, eller som när Bayley fick platsen efter Dickinson i Iron Maiden, ja Ni förstår poängen med mitt resonemang.Jag har sett Skid Row sex gånger på två år nu och det känns som det räcker för min del, Att se dagens upplaga av Skid Row är lite grann som att man vill ha coca-cola men får nöja sig med Cubacola istället – det funkar men det var inte riktigt det man ville ha.

Hursomhelst så kämpar bandet för allt vad de är värda och ger ändå ett gott intryck. Nyare låtar blandas med gamla efterfrågade rockdängor bla: New Generation, 18 & Life, Psycho Therapy, In a Darkened Room, Slave to Grind, Riot Act och I Remember You mfl. När de inte spelade så visade de upp sina bästa sidor genom att vara allmänt trevliga mot gästerna på båten, inga divalater här inte.

Enligt Managern Doc så diskuteras återigen en återförening av gamla Skid Row med Bach på sång, frågan är dock om det är möjligt med tanke på att Bach har problem med både alkohol och attityder mot sin omgivning. Jaja vi får väl se.

Steven Adler – Appetite for Destruction: Sex, droger och Guns´n´Roses

På flygresan till Miami, för att få lite mer inblick i ämnet, så läste jag Steven Adlers självbiografi – en bok om en av rockhistoriens mörkaste sidor och öden, om en förvirrad själ, med en förmodad (odiagnostiserad) ADHD-profil och ett drogsug liknande en förbannelse i kubik och kvadrat. Tyvärr så när boken skulle kunna bli riktigt intrikat så klipps kapitlen och de, gissningsvis skruvade interaktioner mellan Axl och övriga bandmedlemmar i Guns´n`Roses försvinner i intet, och om jag läser mellan raderna så kan det ha att göra med att Steven önskar inget högre än att återbilda Guns i originalsättningen.

Synd, för det hade kunnat gjort detta till en mycket spännande bok men tyvärr så griper det aldrig riktigt tag i läsaren trots alla hjärtinfarkter, självmordsförsök, strokes och överdoser mm som han varit med om. Iallafall så breddar boken ändå kunskapen kring ett världens största rockband samtidigt som en del av de allmängiltiga funderingarna förblir obesvarade.

Adler – Världspremiär!

Steven Adler som en gång i tiden var med och startade Guns´n´Roses, hade alldeles nyligen bildat ett nytt band igen, som kort och gott döpts till Alder och detta band hade sin jungfruspelning här på båten så här skrevs rockhistoria på hög nivå.

Adler består av: Steven Adler – Trummor, Jacob Bunton – Sång/gitarr(Lynam, Mars Electric), Lonny Paul – Gitarr(Adlers Appetite), Johnny Martin – Bas(Chelsea Smiles)

Premiärgiget öppnades med låten med den passande titeln “Back from the dead” från deras debut cd(ej ännu släppt vid detta tillfälle). Nya låtar mosades på hela tiden som: Waterfall, Just don´t ask, the one that you hated, Blown away, Your Diamonds, Habit, Another version of the truth mm.

Soundet var perfekt: Skitigare än Helge Näsmans gamla bilverkstad och samtidigt tightare än en tonårsmödis!! Bandet hade gjort det riskfyllda och samtidigt hedersvärda valet att inte rida på Guns-vågen utan körde nästan bara eget, nytt material. Och vet ni va, det här var så bra så det behövdes inga Guns-låtar. Så även om Sweet child o´Mine dök upp på slutet av setet, så höjde den sig inte över de andra låtarna.

5 Korta frågor till Adler.

Efter deras tredje gig så träffade jag bandet för en signering av min Paradise City-singel och fick samtidigt chansen att ställa några frågor. Grabbarna var på bra humör och de bläddrade flitigt i min svenska version av Stevens självbiografi, samtidigt som de pekade och bad mej översätta vissa delar, Steven undrade bla om ordet “fick” betyder “fuck” mm.

J: How will you rate your first gig with this band? A: It was a blast, we couldn´t ask for better.

J: What is the difference between Alders Appetite and Adler? A: Adlers Appetite was almost like a coverband and we were getting tired of it and we wanted to make new music as we are doing now.

J: Can you tell me something about the new cd? A: I´ve finally found the band with the perfect chemistry to make this record, this is the record I´ve wanting to make for years.

J: what is the next step for Adler? A: Do more gis and tours, our manager and touring-agency are talking about South America, Japan India and of course the States.

J: Any chance that you will come to Europe? A: We hope so, maybe next year.