Lördag 121027
På grund av en kraftig missbedömning av trafiken anlände undertecknad betydligt senare än tänkt och missade därmed början av Coldworker. Väl på plats lade jag genast märke till hur relativt få hårdrockare och musikentusiaster som fanns på plats på Kulturhuset – precis som min kollega noterade i del 1. Merparten av den glesa publiken satt eller stod bekvämt i det inhägnade barområdet en bra bit från scenen och avnjöt en kall öl eller två. Goda drycker i all ära, men livemusik bör avnjutas på nära håll – det är åtminstone min åsikt.
Energiska och glada – precis som vanligt
Entombed
När L-G Petrov och hans vapendragare i Entombed intog scenen började området nära scenen sakta men säkert fyllas av förväntansfulla fans. Redan under de första minuterna märkte man att det inte stod rätt till med ljudet: bastrumman fick allt för mycket uppmärksamhet av lokalens högtalare och det var svårt att urskilja både L-G:s stämma och låtarnas sköna och svängiga melodier. Men den bristande tekniken kompenserade bandmedlemmarna med energi och oklanderlig publikkontakt, i sann Entombed-anda.
Efter ett par låtar fixades ljudet och allt var till synes frid och fröjd, såväl uppe på scenen som i publikhavet som vid det här laget hade växt sig till en skapligt stor skara. När To ride, shoot straight and speak the truth – en av de mest medryckande verken i bandets imponerande diskografi – ekade i lokalen var circlepiten ett faktum och publiken hade svårt att stå still. Utöver ovannämnda titel bjöds publiken på klassiker som Like this with the devil, Chief rebel angel och Wolverine blues.
Och L-G Petrov lufsade runt på scenen och verkade genuint glad över att vara på plats i Örebro – precis som vanligt. Då jag har sett Entombed live ett flertal gånger vid det här laget bjöds jag därmed inte på några större överraskningar (inte för att överraskningar nödvändigtvis behöver betyda något bra). Men i lördags visade Entombed återigen prov på att de är ett band att räkna med live.
Under pausen passade jag på att utbyta några ord med Amon Amarths skäggprydde frontman Johan Hegg, som kvällen till ära agerade dj i barområdet. Såvitt jag kan bedöma gjorde även han ett bra jobb, men jag måste medge att jag hade förväntat mig ett gästinhopp av denne under Entombeds spelning. Det är i stort sett det enda som gjorde mig besviken – utöver att fler inte fanns på plats.
Stämningsfull rock inför gles skara
Witchcraft
När det var dags för Witchcraft att underhålla i Kulturhuset hade merparten av publiken lämnat lokalen, alternativt sökt tillflykt i baren. Det rådde ingen tvekan om att det var Entombed som många hade kommit för att se.
Jag hade inga större förväntningar på Witchcrafts spelning eftersom jag aldrig hade sett dem live tidigare. Men redan under de inledande låtarna hade jag svårt att smälta kontrasten mellan deras stämningsfulla doom/stoner-rock och den föregående energiska akten signerat Entombed.
Dessutom kunde jag inte låta bli att höja ögonbrynen åt sångaren Magnus Perlanders dansanta rörelser på scenen. Perlander ska visserligen ha eloge för inlevelsen, men inför en publik vars röjtörst nyligen släckts av Entombed kändes det ytterst opassande. Många lämnade troligtvis lokalen enbart därför.
Ljudet var bra – det finns absolut inga tekniska brister att klanka ned på. Dock räckte inte bandets prestationer till för att imponera på undertecknad. Men jag ska vara ärlig och medge att deras musik inte riktigt är min kopp te. För att använda en välkänd klyscha: smaken är som baken. Och tur är väl det, annars skulle vi leva i en riktigt tråkig värld.
Text & foto: Sofia Bergström/hårdrock.com
Fler bilder från konserten (Entombed):
