Hardcore Superstar
+Ammotrack, Avatar
Nöjesfabriken, Karlstad 2011-11-11
Hardcore Superstar firar i år tio år som albumartister och gör så med en samlingsplatta och en turné som sträcker sig över Sverige och en liten del i Finland. Bandet har varit i Karlstad på tidigare turnéer, och denna turné var inget undantag. Med sig hade de Avatar och Ammotrack.
Jag och mitt sällskap anlände till Nöjes(fabriken) strax efter nio på kvällen, och med tanke på den popularitet jag har upplevt att Hardcore Superstar ska ha, trodde jag att det nu skulle vara helt smockat. Märk då min förvåning, när vi kommer dit och det är näst på folktomt! Lite folk runtom, men inga framme vid scenen.
Nåväl, deras förlust. Ganska snart efter att vi anlänt började första bandet, som idag var Ammotrack, att spela.
Jag har personligen inte hört Ammotrack tidigare, men jag måste säga att det är ett väldigt bra band som kommer in på scenen, levererar superbra och energin är på topp trots de ringa krigarna som samlats för att se de. Ja, det tillkom faktiskt ungefär tio personer när de började.
Jag har inte så mycket mer att säga om de, än att de var riktigt bra, och efter att de lämnat scenen var det bara för oss att invänta nästa band, vilket var Avatar… och det tog…. helt utav.
Först och främst reagerade jag på musiken. Missförstå mig inte – Det är absolut inte dåligt, men det här är inte något jag alls hade tänkt mig vara förband till Hardcore Superstar! En Youtube användare ger de genren ”Modern Melodisk Dödsmetall” och tillsvidare, innan någon lär mig rätt, tänker jag använda det uttrycket. Men ja – den genren, blandad med Hardcore Superstar? Det var nytt. Men som jag sa, absolut inte dåligt. Inte någonstans.
Det andra jag lade märke till var deras sångare, Johannes. Till en början kom han in, och hela han bokstavligen, var täckt av diverse kläder men att han redan till andra låten ”klädde av sig”, drack ur en bensindunk och lyckades även trolla fram en käpp som han frenetiskt stod och slog i en högtalare. Oavbrutet. Och detta avrundar han med ett ”Cirkusen har kommit till stan!”
Detta gjorde att jag ganska snabbt fick… vad ska man kalla det, respekt kanske? Ni vet den där känslan när någon bara överväldigar er, kanske nästan lite skrämmer er, såpass mycket att ni bara stannar upp och ryggar till lite, för att sedan buga er för de? Lite den känslan fick jag av honom.
Och detta är inte negativt. Det är få band som kommer åt mig på det sättet i dagsläget, så all heder åt er, Avatar!
En sak som jag dock lade märke till, eller ja, som har mer musikmässigt att göra, är att man inte hörde när han sjöng. Dock hörde man honom mycket väl när han pratade, eller i lite mer lugna partier i låtar. Jag funderar lite på om det är meningen? Detta är första gången jag ser Avatar och hör någon av deras musik, så såvitt jag vet, kanske det är meningen att det ska vara så? Att han inte hörs? Någon som vet får gärna kommentera! Jag älskade bandet glöd, mycket bra spelning måste jag säga! Jag blev helt överväldigad.
Under Avatar hade dock publikmassan växt sig lite större, eller, ganska mycket större. Jag har inga försäljningssiffror på giget, men det såg nästan ut som om det skulle kunnat vart slutsålt, en såhär 45 minuter innan de skulle börja. Eller…?
En aning försena (på grund av uppenbara tekniska problem) gick Hardcore Superstar äntligen på scenen och öppnade med ”Kick On The Upperclass” och följde upp med ”Medicate Me” till ja… publikens jubel. Dessa följs upp av två nyare låtar (Sadistic Girls, Guestlist) och… ja.
Det flyter på, hela konserten, det finns inte alldeles för mycket att säga om det. Det är ett relativt piggt band vi träffar på, men jag vet också att jag har sett de mer energiska. Konserten flyter på bra, med en ganska stabil setlist – den är inte jättevågad, och därför kan jag tycka att den är lite halvtråkig, och rent personligen hade jag hoppats på lite andra låtar, men det får stå helt för min egna räkning och inte på det stora hela. Men lite bättre hade de nog kunnat.
En liten kul grej var Jockes trumsolo i slutet på ”No Resistance”. En annan kul grej var den lilla mindfucken som uppstod när de spelade ”We Don’t Celebrate Sundays” tidigare i setet, och inte som sista låt, och istället avslutar med ”Moonshine”. På tal om ”Moonshine”… Första gången jag vart med om att bandet spelar – publiken sjunger. Jocke blev akut sjuk mitt under låten och fick lämna scenen, men istället för att vänta in han spelade bandet klart låten med oss som vokalister. Fan så coolt, har alltid önskat att band ska göra något sådant (läs: Önskar att Sabaton skulle göra detta, fast med ‘Primo Victoria’)
En sak som jag dock reagerade på…. eller… saknade…
”We Don’t Need A Cure”.
Vart tusan var den? Som jag sa tidigare – det finns låtar jag saknade personligen i setlisten, men låt gå – men ”We Don’t Need”? Jag, liksom många andra HCSS fans trodde denna var given live. Den perfekta livelåten för den perfekta allsången. INTE PÅ SETLISTEN.
Hur är det ens möjligt? En nära vän till mig som är stort HCSS fan upplyste mig om att de har fått lite hård kritik för den… men ändå. Inte okej alltså. Inte någonstans. Det hade inte spelat någon roll alls vart i setlisten de hade petat in den – bara de hade gjort det. Det här kommer jag reta mig på ett tag känner jag…
Men ja. På det stora hela, var det en helt okej spelning. Klart godkänd, men hoppas på en lite roligare setlist i framtiden.
Bäst: Avatar!
– : Setlisten… Och avsaknaden av We Dont Need….
Text/foto: Sara Köhler/hårdrock.com
