Alice Cooper
Gröna Lund, Stockholm 110704
Det var hela 36 år sedan Alice Cooper, farfar Rock n Roll stod på scenen på Gröna Lund. På den tiden var det ”Welcome To My Nightmare” som var det aktuella albumet, och passande nog så är det nya ”Welcome 2 My Nightmare” som är aktuellt när han återigen står här, men nu på No More Mr Nice Guy-turnén.
Alltså, Grönan i alla ära, men jag har alltid haft svårt för stället som konsertarena då det är så mycket annat folk än fans som är där. Det är jättetråkigt – jag hade ett par tjejer bredvid mig som bara tycker Cooper är ett gäng gamla gubbar men ville se de för att ”man ska” och hade ett gråtande diehard fan utanför portarna som inte fick komma in för det var fullt. Det där irriterar mig sjukt, och kommer aldrig att gilla Grönan som konsertarena.
Okej, tillbaka till Alice Cooper. Jag har sett han fyra gånger förut – två gånger under ”Psycho Drama” och två gånger under ”Theater Of Death”, och den sistnämnda älskade jag något fruktansvärt så det var med lite blandade känslor som man nu skulle ’möta’ No More Mr Nice Guy turnén. Jag vet att Alleysan i sig är en väldigt bra artist, så jag tvekade inte på hans sätt att kunna leverera, utan mer över låtvalet.
Det var dock intressant att studera de nya teatraliska elementen han hade tagit in, redan nu innan det ens hade startat såsom den galna-vetenskapmannen-saken. Skulle bli intressant och se vad den användes till!
Efter en mycket lång väntan… Så kom de. Och alltså, precisionen är slående. Bandet var på scen 19.58, och de första tonerna i ”Black Widow” hördes exakt 20.00. Alltså, stor creds till det! Riktig creds. Och öppningen…alltså. Under ”Theater Of Death” så har ju Alleysan öppnat med ”Schools Out”, och haft ”Black Widow” lite grann mitt i, men när de nu har kört in den stora trappan och öppnar med den… så kunde de knappast haft en bättre öppning. Så klockren, så mäktig.
Han fortsatte ganska fint med ”Brutal Planet” innan han tog fram kryckan för att framföra den klassiska ”I’m Eighteen”. Ja visst, det är samma sak man redan har sett ett par gånger, men det blir aldrig uttjatat, aldrig tråkigt. Det är något med han…
Efter att ”Im Eighteen” har brutit isen är det dags för en mindre hitkavalkad med låtar som ”Under My Wheels”, ”Billion Dollar Babies”, ”No More Mr Nice Guy”, ”Hey Stoopid” och ”Is it my body” och även ”Halo Of Flames” och ett solojam mellan bassist och trummis innan det var dags för en ny låt.
Han är så underhållande. Han hade sprungit ut, men kom tillbaka med en jacka det stod ”NEW SONG” på, enbart för att notifiera oss alla om att, japp, detta är en ny sång. Jag fann detta hysteriskt underhållande, jag kan inte helt förklara varför, jag bara gjorde det. Så klockrent. Låten heter i alla fall ”I’ll Bite Your Face Off” vilket bara gör det mer hysteriskt. Kan också tillägga att den vita skjorta han hade under jackan hade titeln skriven på ryggen. Alleysan, vilken man! Haha.
”Muscle Of Love” hann betas av innan det var dags för ett av mina tr favoritmoment. ”Only Women Bleed”. Alltså… Han lyckas alltid, alltid med den. Den är en av mina egna stora favoriter, och jag blir alltid helt… när jag hör den. Går inte ens att förklara. De blir så vackert när han gör det på något sätt. Jag saknar Calico, det gör jag, men den funkar även utan henne. Så vackert. Det är också underhållande hur hela stämningen byter ton när den följs upp av ”Cold Ethyl”. Jag tror att det är Alleysan som gör det mer underhållande än vad det egentligen ska vara, men jag kan nästan inte hålla mig för skratt. Jag förstår inte, hur lyckas han? Sjukt bra.
Direkt efter detta både omtumlande och hysterisk ögonblick, kommer nummer två av mina tre moment. ”Feed My Frankenstein”. Om jag inte minns galet ifrån Teather Of Death, så hade han något konstigt galet Fred Flinta typ av monster som var någon halvmeter högre än de andra i bandet. Låten är grym. Det är den. Och nu fick vi även reda på vad den galna-vetenskapsmans-manicken skulle användas till. Alleysan hade redan innan de började sjunga klätt på sig handskar, läkarrock och skyddsglasögon, och under gitarrsolot började han mecka och skruva på manicken, sätta en stackare i farozonen och trolla fram en gigantisk version av sig själv, två tre gånger så stor som resten av bandet. Något groteskare än den riktiga Alice var han med, och sjöng. Tråkigt nog ramlade munnen av när de sjöng…. Är inte hundra på om detta var meningen eller inte, men samtidigt…vem bryr sig. DET ÄR EN GIGANTISK ALICE COOPER HÄR. Och han är läskig.
Giganten lämnar oss för ett gitarrsolo, ger oss ”Clones” och fortsätter sedan tillbaka med den stora av de stora. Jublet på Gröna Lund nådde inga gränser när introt till ”Posion” löd. Eller. Vänta. Jublet nådde inga gränser bland fansen. Längst fram i mitten. Det är sådan här jag hatar, det här är varför jag hatar Grönan som konsertarena. Det kommer så mycket folk som egentligen inte har något intresse i Alice Cooper, eller vilket band som nu spelar alls, och nästpå FÖRSTÖR upplevelsen för fansen. Det är så fruktansvärt tragiskt, att han inte ens under en av sina största hits, kan få den respons han förtjänar för att de ska vara så fruktansvärt banala, de som inte tycker om han. Visa lite respekt, visa att ni njuter av showen! Och gör ni inte det, skulle ni ha gått för länge sedan.
Tillbaka till Alleysan. Utmärkt. Finemang. Och det gulgröna ljuset som hela tiden föll på honom under låten kompenserar för att han hade lämnat den gigantiska sprutan hemma i USA. Efter ”Poison” lämnade han scenen för att skaffa sig ett litet spjut och en polishatt. Dags för favoritmoment tre.
Alltså, lättnaden jag kände när jag hörde ackorden i ”Wicked Young Man” (som är min favoritlåt med Alleysan, by the way)… Obeskrivligt. Jag var rädd att de inte hade behållt den ifrån Theater Of Death, men det hade de. Och i samma tappning dessutom. Jag älskar att låten är så stark, att den berättar att skolmassakerna inte har med musiken, filmerna eller spelen att göra, utan hatet som bara finns i människan från förr… Nu spånar jag iväg igen. Sorry. Jag älskar varenda minut. Aggressionen hos Alleysan och hur han helt rått dödar paparazzin (japp, idag var det en paparazzi). Den är så stark, det är ett så starkt framträdande. Jag gillar vändningen den tar, när bödlarna kommer in och man till ”Killer” avrättar honom för det. In i giljotinen, av med huvud. Be gone!
Halva publiken (får jag väl säga) stämde in i ”I Love The Dead” medans bödeln sprang runt med det avhuggna huvudet innan han också lämnade scenen, medans de gammeldagsa skolklockorna tjöt och han kom ut i sin nitade kavaj. Jag hoppas att ni förstod att det var ”Schools Out” som gällde. Dock fick vi en liten fin överraskning. Ut på scenen, till ”Schools Out” kommer nämligen den gamle räven Ryan Roxie! Ryan är en Alice Coopers förra gitarrister, som spelade med honom av och till mellan 1996 och 2010. Mycket trevlig överraskning. Verkar dock som att den banala publiken hade för det första ingen aning om vem legenden var, och för det andra, kanske ännu mer tragiska, inte kände igen ”Schools Out”. Give me a break.
Låten följdes troget upp av ”Elected”, där Alleysan kommer ut i sin sedvanliga spegeluniform och svensk fotbolls tröja med svenska flaggan i handen. Något absurt och ironiskt, eftersom detta råkar utspela sig den fjärde juli (USAs självständighetsdag). Men som ni kanske vet behöver Alleysan inte längre be om att bli vald, eftersom han i år, äntligen(?!?!?!) valdes in i Rock n Roll Hall Of Fame. Hela konserten avrundades med ”Fire” innan bandet tackade för sig och lämnade oss.
Men inte besvikna. Tvärtom. Är det något band, eller någon musiker, som kan både underhålla och hålla en fruktansvärd klass på sina framträdanden, så är det Alice. Alltså, man blir verkligen ALDRIG besviken på honom. Trots att de bytt turné. Aldrig, aldrig. Alla borde se han, alla borde älska honom. Han är så klockren. Alltid bra. Det är synd, att Mr Frankenstein gick sönder, men det är inte.. alltså. Det positiva väger upp allt för mycket. Jag kommer heller aldrig glömma tjejerna jag hade bredvid mig som blev helt hysteriska över att de ”kanske” skulle avrätta honom och skrek att de inte skulle göra det. Jag älskar er tjejer, om ni läser det här. Ni vet vilka ni är.
Men. Den här spelningen tog slut för fort, och jag längtar personligen till nästa gång. Och jag hoppas, att han håller på många, många år framöver. Är det någon jag vill bevara för alltid, är det han. Ni som inte var där, ni missade något. Hoppas ni får se han när han kommer nästa gång.
Tack Alice, för att du gör ett så sjukt bra jobb som få klarar av. I alla fall bland de banden på din nivå. Och tack för Ryan, det var en vacker överraskning!
Betyget blir 4,5 (9/10). Det känns inte helt rätt att ge den full pott även om jag egentligen vill, den hade vart helt fulländad om Calico vart med. (Calico är för övrigt Alice Coopers dotter, som var/är scendansare, och var med under Psycho Drama turnén i Sverige)
Setlist:
Black Widow
Brutal Planet
I’m Eighteen
Under My Wheels
Billion Dollar Babies
No More Mr Nice Guy
Hey Stoopid
Is It My Body
Halo Of Flames
I’ll Bite Your Face Off
Muscle Of Love
Only Women Bleed
Cold Ethyl
Feed My Frankenstein
Clones (We are All)
Poison
Wicked Young Man
Killer – I Love The Dead
Schools Out
Elected
Fire
Text´/konsertfoto: Sara Köhler/hårdrock.com
