The Poodles
Sunne 110611
Jakobs värsta turneminne är en konsert mitt ute i de värmländska skogarna, där det regnade och deras utrustning var strömförande. Nu är de tillbaka i skogen, eller mer exakt, Kolsnäsparken i Sunne. Och det regnar. Ordentligt. Men denna gång har de i alla fall tak över huvudet (publiken också för den delen). Dessutom är utrustningen säkrad.
Senaste gången jag såg The Poodles var under Sweet Trade-eran. Faktum är att jag vågar säga att det senaste giget jag såg var Henriks allra första på Sweden Rock 2008. De har under tiden lyckats anamma OCH avverka ”Clash Of The Elements”-eran på det, och nu är vi inne på Performocracy. På grund av min egna passivitet de senaste åren vad gäller The Poodles hade jag inga direkta förhoppningar eller förväntningar, utan var redo att bli överraskad. Jag är dock lite skeptisk till valet av ställe. Visst, själva Kolsnäsparken är väl bra… men frågan är hur mycket folk det kommer.
De hade en beräknad starttid till 22.30, och bara några minuter sena kom de upp på scenen, med lika mycket energi som jag minns dem, och började med den nya fräscha öppningslåten ”I Want It All”. Vi var ifrån början endast tre personer som väntade på killarna, men efter den här låten hade publiken vuxit sig något större. Något.
De fortsätter lika energiskt som tidigare med ”I Rule The Night” och ”Seven Seas”, ett par av de mer kända The Poodles-låtarna (men tydligen ganska okända för den här publiken) innan det är dags för ytterliggare en ny låt, ”I Believe In You” som faktiskt är skriven av Henrik och Pontus. Normalt sett är det Jakob som alltid är med och petar, men inte här. Det blir nästan en magisk stämning när låten framförs… men det kan inte alls jämföras mot den uppfyllande känsla som kan förklaras som en stor utlösning av serontonin som uppstod när de spelade, i min mening, den absolut bästa låten från ”Clash Of The Elements”. Jag pratar såklart om ”Live Like No Tomorrow”. Det helt klart bästa på hela kvällen. De hinner dra igenom ”Cuts Like A Knife” och den vackra ”As Time Is Passing By” innan Jake överlämnar scenen helt i Pontus, Henriks och Kickens händer varpå de levererar något utav av de grymmaste solon jag har hört på länge.
Jakob har bytt till en fruktansvärt fancy blå jacka (han hade en vit innan) som passar perfekt till deras framföranden av ”Flesh & Blood” och ”Metal Will Stand Tall”. Det är det som jag gillar med The Poodles – de har sin HELT egna stil, både musikmässigt och klädmässigt. Ingen annan ser ut som The Poodles.
De lämnar scenen men kommer snart tillbaka och spelar den sista låten – självklart ”Night Of Passion”. Det verkar nu som om den annars ganska fjortisbefolkade publiken faktiskt vet vad det här är för låt, och vissa kan den faktiskt. Helt otroligt. Eller.. Nä jag vet inte.
The Poodles skötte sig utomordentligt, om ni frågar mig. Jag har alltid tyckt att The Poodles är ett av dagens få band som faktiskt sköter sig jävligt bra och alltid levererar bra spelningar. Så även denna, trots att publiken var som den var (hell, det var till och med en kille som vände ryggen till hela tiden?! Varför?!) Det enda jag skulle kunna anmärka på var en lite kort och halvtråkig setlist, men i övrigt var det fläckfritt.
Bäst: Live Like No Tomorrow
Sämst: Låtlistan I helhet.
Setlist:
I Want It All
I Rule The Night
Seven Seas
I Believe In You
Live Like No Tomorrow
Cuts Like A Knife
As Time Is Passing By
-Solo
Flesh&Blood
Metal Will Stand Tall
—-
Night Of Passion
Text/konsertfoto: Sara Köhler
