Om The Haunted:
Vart kommer namnet The Haunted ifrån?
– Om jag inte minns fel så var det Adrian Erlandsson som kom på det någon gång, cirka 1997.
Hur beskriver du er musik?
– Tung melankolisk metal.
I vilket land har ni flest fans?
– Om man ska gå efter sålda skivor säger jag USA.
Hur ser ett typiskt The Haunted-fan ut?
– Tror runt 25 år, kille. Ung och arg, men med en känslig sida.
Ni får mycket cred av andra musiker – både i Sverige och internationellt. Hur känns det?
Det känns ju bra såklart, alltid kul att bli uppskattad som musiker och låtskrivare.
Vad är dyrast på er rider?
En flaska Jack Daniels.
Vad är billigast på er rider?
En gul lök.
Vilka är bandets inkomstkällor?
– Konserter är nummer ett och ganska långt efter kommer merchandise. Sedan egentligen ingenting…
Om “varumärket” The Haunted vore en person, vad skulle det stå på gravstenen?
Denna grav hemsöks varje dag mellan 8-17…
Om nya skivan “Unseen” (som blev titulerad ”veckans album” här på hårdrock.com):
Skivan visar upp en imponerande bredd. Hur bestämdes låtordningen?
– Ja du, det var inte lätt den här gången… Vi provlyssnade på 3-4 olika varianter och efter det valde vi den som vi tyckte kändes bäst. Och vi beslutade så som vi alltid gör i det här bandet, det vill säga demokratiskt. Om inte alla får chansen att säga sitt så skulle det ju liksom inte vara ett band.
Är de olika inriktningarna på skivan något ni bestämde på förhand?
– Nej, så fungerar det inte i The Haunted. När vi gick in i studion hade vi ett 50-tal låtidéer och valde allt eftersom ut de vi tyckte bäst om.
I recensioner världen över är det vanligt att musiken på “Unseen” jämförs med band som Mastodon och Tool. Vad säger du om det?
– Jag förstår det och håller med till viss del, speciellt när det gäller Tool (i en del av låtarna). Men vi låter ju självklart fortfarande som The Haunted.
Apropå recensioner så kan jag berätta att skivan fick betyget 0 av 10 i den amerikanska musiktidningen Decibel… Men det har överlag varit väldig blandad respons, med övervikt åt det positiva hållet.
Vad skulle ditt 18-åriga jag tycka om skivan?
– Jag hade gillat den, för det är ju min egen musik och alltså sådant som jag tycker om. En för många felaktig bild av oss i The Haunted är att vi bara tycker om hård musik, men det gör vi inte med automatik bara för att vi (oftast) spelar det. För min egen del kan jag säga att jag hade varierad musiksmak redan som tonåring, jag har till exempel lyssnat på progressiv 60- och 70-talsrock så länge jag kan minnas. Men de influenserna vågade jag inte ta in i musiken då. Och när man var yngre hade man ju mer aggressivitet i sig, vilket förmedlades genom musiken.
Om musiklivet på och bredvid scenen:
Senast ni spelade i Göteborg så hördes delar av publiken ropa “spela thrash” när ni spelade de lugnaste “Unseen”-låtarna. Hör ni sådana kommentarer när ni står på scenen, och i så fall hur reagerar ni?
– Ibland hör man någon enstaka kommentar, men vi kör på som vanligt. Vi spelar helt enkelt det vi vill spela. Vi har heller inte släppt en thrashskiva på många år, “One Kill Wonder” (2003) är den senaste.
Vilket är ditt bästa/sämsta konsertminne som artist?
– Slayer förra sommaren och att turnera med Exodus var två riktiga höjdare. Även några av Ozzfest-gigen var kul.
Sämsta minnet är helt klart när vi spelade med Nile någonstans i Tyskland 2001. Då var det så lite publik, typ 20 personer, och dålig stämning att Per gick av scenen för att han inte hade lust att spela.
Hur var det att vara en del av det gigantiska maskineriet Ozzfest?
– Jag kan säga som så att Sharon Osbourne vet hur man tjänar pengar… Vi var tio band som alla betalade 250.000 kronor för att spela 20 minuter på den lilla scenen, mycket tidigt på dagen.
På den turnén fick vi förresten vara med om en annorlunda grej i och med att orkanen Katrina drog fram som värst då. Vi tvingades ta en omväg i utkanten av orkanen – trots att vi var vid Little Rock cirka 100 mil från orkanens centrum.
Det var hur som helst en bra satsning att vara med på den turnén för vår skivförsäljning i USA ökade ganska rejält efteråt.
Vilket är ditt bästa/sämsta konsertminne som publik?
– Bästa är nog att jag äntligen fick uppleva Autopsy live på Neurotic Deathfest i Holland förra året.
Sämsta kan jag inte komma på…
Smått och gott:
Med tanke på den illegala nedladdningen så undrar jag hur du ser på framtiden för skivförsäljningen?
– Jag tror att skivförsäljningen mer eller mindre upphör om fem eller maximalt 10 år. Och det beror helt och hållet på den illegala nedladdningen. Att spela in musik kommer att bli mer av en hobbygrej, och de som då trots läget spelar in skivor gör det enbart för att det är roligt och inte som business. Det märks redan nu att banden får en minimal budget när det är dags för skivinspelning. Vi som spelar i The Haunted har alla olika prylar vid sidan av för att dra in pengar.
Dina fem favoritskivor som 18-åring?
– Slayer “Raining Blood”, Metallica “Master of Puppets”, Black Sabbath “Vol. 4”, Thin Lizzy “Black Rose” och första Rainbow-skivan.
Dina fem favoritskivor idag?
– King Crimson “Red”, Deep Purple “Fireball”, Black Sabbath “Vol. 4”, Thin Lizzy “Black Rose” och första Rainbow-skivan.
Lyssnar du något på ny musik?
– Graveyard och Black Country Communion gillar jag.
Ni har släppt den utmärkta turnédokumentären “Road kill”. Så hur betygsätter du följande musikfilmer/dokumentärer?
Almost Famous: 3/5. Helt okej.
Anvil: 5/5. Mycket bra porträtt av misslyckade musiker som aldrig slutar att drömma.
Bad News: 5/5. Hur rolig som helst.
Lemmy: Den har jag inte sett än.
Some Kind of Monster: 4/5. Mycket bra. Men man får nästan veta lite för mycket…
Spinal Tap: 5/5. Det är en klockren mockumentär.
Finns det någon eller några musikrelaterade favorithemsidor som du regelbundet kollar in?
Nej, kollar inte så mycket på nätet.
Text och foto: Magnus Bergström/hårdrock.com
Fotnot: Rider är en sorts “önskelista” på vad som ska finnas i bandets loge före/efter konsert.
Glöm nu bara inte kolla in ”veckans album” där det också finns inkluderat en Unseen-låt-för-låt enligt Jonas Björler…
Bandets hemsida: http://www.the-haunted.com/site/
