Melodiösa hårdrockgruppen Europe har sålt över 20 miljoner album och det gör dem till Sveriges största rockgrupp genom tiderna när det kommer till internationella framgångar – och ett av de mest säljande rockbanden överhuvudtaget under 1980-talet. Få svenska akter vid sidan av Abba har inom sin genre erövrat världen med sådan musikalisk säkerhet, precision och sinne för starka melodier. Med låten ”The Final Countdown” från plattan med samma namn från 1986 har Europe också skapat en tidlös klassiker som spelas runtom i världen dagligen. Det är få band förunnat att göra ett sådant avtryck, när allt kommer till kritan.
Vad har varit framgångsreceptet? Bandmedlemmar med musikaliska kvaliteter och doser av karisma utöver det vanliga är en ingrediens. En genuin och enorm kärlek till sin egen genre är också en tydlig del. Få europeiska band har också på ett så formidabelt drivet sätt lyckats kombinera en europeisk melodiös 70-talshårdrocktradion med catchy radioorienterad amerikansk AOR-hårdrock. Det kunde i slutändan inte utmynna i annat än en världsomfattande erövring.
Här presenteras några utvalda specifika exempel som förtydligar gruppen Europes fingertoppskänsla och stilsäkerhet, för var och en att själva närstudera . Man brukar säga att amatörer plagierar och mästare stjäl. Europe är ett exempel på det sistnämnda:
”Dance the Night Away”: Europes gitarrist John Norum har varit tydlig med att redogöra för sina influenser från bl.a. Thin Lizzy och detta hörs i Norums melodiösa gitarrsound. I låten ”Dance the Night Away” som är en av de snabbare sångerna från plattan Wings of Tomorrw (1984) har Norum tagit inte bara soundet utan också hela riffet från Thin Lizzys ”Cold Sweat” på plattan Thunder and Lightning (1983) och gjort det till sitt eget. Thunder and Lightning, som är Thin Lizzy:s sista studioalbum, är inte typisk för Lizzy:s sound då Phil Lynott rekryterade nya unga gitarrlejonet John Sykes för att säkerställa ett mera samtida heavy metal-sound på gitarrerna än vad som varit fallet på tidigare skivor med Thin Lizzy. Norum har ofta omtalat den nyligen bortgångne irländske gitarristen Gary Moore – som periodvis var medlem av Thin Lizzy och bl.a. spelade på gruppens klassiska album Black Rose (1979) – som en stor influens och man kan tydligt finna avtryck av denne i Norums melodiösa och själfulla spel. Men samtidigt finns det en påtaglig metal-tendens hos Norum som sådan stundtals faktiskt också påminner mycket om John Sykes sätt att spela. Även om John Norums weapon of choice under Europes storhetstid framförallt var en Fender Stratocaster med sin typiska framträdande ljusa, klara diskantton och John Sykes i regel trakterat en svart Gibson Les Paul som har en tjockare utgångston.
”The Final Countdown”: Det Europe förstås är mest kända för idag är låten ”The final Countdown och dess hook – den typiska synthfanfaren som fungerar som intro och även återkommer som ledmotiv i refrängerna. Klaviaturer har förstås alltid använts inom hårdrocken och inte minst under 70-talet var det en stående ingrediens, det är svårt att t.ex. tänka sig flera av Deep Purples mest klassiska låtar utan Jon Lords orglar. Även inom den amerikanska mer radioinriktade hårdrocken var klaviaturer ett självklar del. Men runt ingången av 1980-talet var keyboards på väg ut inom hårdrocken, framförallt inom den nya våg inom heavy metal-genren som skulle komma att kallas The New Wave of British Heavy Metal (NWOBHM). Klaviaturer ansågs inte särskilt coolt inom hårdrock längre. Det var dock som av ödets ironi den amerikanska gitarrdrivna hårdrockgruppen Van Halen som ritade om kartan här igen. Gitarristen Eddie Van Halen som kommit att revolutionera rockgitarren med sitt progressiva tekniska spel i slutet av 70-talet, var även skolad pianist och började experimentera med keyboards till Van Halens låtar. 1984 knockade Van Halen världen med låten ”Jump” och dess maffiga keyboardriff. Det var i svallvågorna av detta som ”The Final Countdown” tog plats och förstås kom helt rätt i tiden, även om dess synthtrudelutt möjligtvis hade legat och skvalpat tidigare än så i Joey Tempests huvud. Trudelutten i sig är magnifik i sin uppbyggnad och för tankarna lite till något inom den klassiska barockgenren. Man kan lätt tänka sig detta lilla självlysande stycke som något som JS Bach skulle ha kunnat basera ett helt symfoniskt orgelverk på. Själva titeln – ”The Final Countdown” – skall ev. ha lånats av den lite udda amerikanska science fiction-filmen från 1980 med samma originalnamn, på svenska hette den Timmen Noll. (Europe har även tidigare influerats av filmer. Den bland de mer inbitna fansen populära låten ”Seven Doors Hotel” från debutalbumet Europe (1983) är direkt inspirerad av kultskräckfilmen Beyond (1981) av italienska regissören Lucio Fulci.)”Cherokee”: Gitarriffet (och keyboardriffet) i ”Cherokee” från The Final Countdown, som fungerar som intro som såväl en hook som refrängen är uppbyggd på, är inget annat än en slags lätt omkastad inverterad variant av riffet i hårdrockgruppen Rainbows hitlåt ”Since You Been gone” med Graham Bonnet på sång från plattan Down To Earth från 1979. Detta är mycket snyggt och skickligt utfört av Europe och kontentan blir att man tycker sig höra något nytt och eget, men ändå väl så bekant. Detta ger faktiskt också en viss fingervisning om att Europe vid den här tiden rör sig inom liknande territorium som det som Rainbows ledare och gitarrist Richie Blackmore hade som ambition att lägga under sig med sitt band anno 1979. Blackmore hade efter den första mer heavy metal- och proggbetonade upplagan av Rainbow – med Ronnie James Dio på sång – en trängtan efter radiohitar, ett mer mainstream sound och större kommersiell framgång. I klartexten kan man säga att den gamle avhoppade Deep Purple-gitarristen Blackmore ville ta ett steg närmare pop. Blackmore spelade därför målmedvetet in låtskrivaren Russ Ballards alster ”Since You Been Gone” och fick med denna låt sedan också en topp-tio-hit i England (Ballard är för övrigt även låtskrivaren bakom Rainbows andra stora radiohit ”I Surrender” med Joe Lynn Turner på sång från plattan Difficult To Cure, 1981).
”Carrie”: Balladen ”Carrie”, från Final Countdown-plattan, blev en stor hit inte minst i USA (nummer 3 på Billboard) och har ett karaktäriskt keyboard-sound och ett klaviaturintro som i princip har samma struktur samt låter närmast identiskt med ljudet och introt på Foreigners ballad ”Break It Up” från succéplattan 4 från 1981. Trademark för Foreigner var deras för sin tid extremt välproducerad och slicka sound som siktade mot amerikansk radio och en av huvudarkitekterna bakom detta var producenten Robert ”Mutt” Lange – en av de mest framgångsrika producenterna i historien – som även kommit att producera gigantiska skivklassiker och multimiljonsäljare som AC/DC:s Back In Black (1980) och Def Leppards Hysteria (1987). Intressant nog fanns det även ett spänningsfält i Foreigner som påminner en del om relationen mellan Joey Tempest och John Norum i Europe – där Tempest stod för balladerna och Norum för det mer hårdrockiga. I Foreigners fall var det sångaren Lou Gramm ville ha mera straighta snabba och råa rocklåtar medan gitarristen Mick Jones stod för balladerna, det senare kom sedan att krönas med att Jones skrev powerballadernas ballad inom AOR-genren: den gospelfärgade ”I Wanna Know What Love Is” från plattan Agent Provocateur (1984).
”Superstitious”: Som sagt, förutom europiska hårdrockinfluenser stod Europe med foten stadigt i en amerikansk populärmusikalisk tradition och uppföljningen till den enorma framgången med The Final Countdown kom att byggas kring låten “Superstitious” som var första singeln från plattan Out of this World (1988) – och en låt som på vissa sätt var ett rent rip off av amerikansk gruppen Kansas största ögonblick, den pampiga och anthem-likande ”Carry On Wayward Son” från albumet Leftoverture (1976). A capella-kören och orgeln på inledningen till ”Carry On” har omtransponerats till en Europe-version som blivit låtesset ”Superstitious” – en låt som i grunden inte är helt karaktäristisk för Europe med sin starka amerikanska doft av bl.a. gospel och inslag av orgel som sticker ut en del i det svenska bandets sångkatalog. Men låten är också ännu ett exempel hur utsökt och hantverksskickligt Joey Tempest och mannarna använder sig av sina inspirationskällor och influenser.
Den som överhuvudtaget vill ha en ingång till och förståelse för sångaren Joey Tempest distinkta sångröst, timbre och allmänna tonkvalitet kan lyssna på sångaren Joe Perry från det vid det här laget enormt stilbildande amerikanska AOR-bandet Journey och förslagsvis t.ex. låten ”Wheel In the Sky” från Infinity (1978). Frågan är om inte Tempest, om man klämmer honom riktigt på pulsen, alltid velat låta som Perry och alltid velat utveckla Europe till en slags svensk version av Journey? Symptomatiskt nog var det också Kevin Elson – som även producerade Journeys mest klassiska album Escape (1981) – som blev valet av producent för Europes stora flaggskepp The Final Countdown-albumet.
Hårdrock är gitarrbaserad musik och därmed är det logiskt att här ge lite extra utrymme till Europes gitarrist John Norum. En viktig dynamik och spänningsfält i Europe som band var alltid kombination sångaren Joey Tempest flamboyanta melodiösa sida och gitarristen John Norums energiska testosteronstinna hårdrockvirtuositet. Inom dessa poler föddes något extraordinärt av närmast sublim karaktär. Förutom Europe har Norum spelat i bandkonstellationer med legendarer och profiler inom hårdrocken som bl.a. Don Dokken och Glenn Hughes. Norum har listat framförallt europeiska stilinfluenser som t.ex. nämnda Gary Moore och Michael Schenker och band som Thin Lizzy och UFO. Norum förvaltar också samma kvaliteter som sina prominenta förebilder d.v.s. en kombination av teknik och känsla som är få gitarrister besitter. John Norum hoppade på grund av diverse anledningar av den internationella cirkusen när Europe fick sin enorma framgång med The Final Countdown och blev ersatt av Kee Marcello för att sedan återkomma i sättningen i och med bandets comeback-platta Start From the Dark (2004). På senare år har bluesen fått en mer framträdande roll i Norums repertoar, särskilt på hans egna soloplattor.
Det hör till historiken att Norum var missnöjd med produktionen och mixningen av The Final Countdown-albumet. Enligt Norum satt producenten Kevin Elson gitarrerna för lågt i ljudbilden och det blev för keyboarddominerat. Lyssnar man på plattan så går det dock knappast att påstå att Norum inte får utrymme att glänsa. Tvärtom, oavsett omständigheterna är albumet på många sätt kanske Norums största stund med briljanta kompgitarrer och knivskarpa magiska gitarrsolon rakt igenom plattan som lyfter låtarna till en högre nivå. Lyssna bara på det minnesvärda solot till låten ”The Final Countdown”, det är kort och gott genialiskt och fulländat till form och innehåll. Det sound och den stil som Norum började utveckla på plattorna Europe (1983) och Wings of Tomorrow (1984) kulminerar här på ett lysande sätt. Norums förebild Gary Moore har i sura stunder påstått att Norum kopierat dennes stil, men här uppvisar Norum ett uttryckt och ett sound som är eget och mycket typiskt för Norums personlighet som musikant – en aggressivitet och attack kombinerade med en melodikänsla i en närmast nordisk lyrisk stil. Faktum är att man på The Final Countdown hittar några av de absolut finaste gitarrspåren som presterades inom den melodiösa hårdrocken på 80-talet. Norum levererar här i otvekbar internationell mästarklass. Det är på tiden att detta fastslås till fullo.
Henric Ahlgren/hårdrock.com
