– ett samtal med Mikkey Dee november 2010
De firade imponerande 35 år i fjol. Batterisektionen har en viss svensk, verklig virtuos på området, hanterat i snart 20.
Jag ringer upp denne efter att ha avtalat tid med skivbolaget, men han visar sig vara en aning upptagen, Mikkey Dee.
– Jag är uppe på ett tak i London. Vi skall göra ett videoshoot. Men du får gärna återkomma!”
Jag testar en sen eftermiddag ett par dagar senare. Motörhead är i Glasgow och skall just upp på scen och soundchecka. Mikkey ber att få ringa upp om en timme för ett som han säger “snabbt snack”.
Han ringer som utlovat, men samtalet blir lite längre än aviserat.
– Nya skivan, Mikkey… Den släpps den 13:e december…
– Jaså, gör den? Ja, jag vet inte. Det har varit så många turer denna gång. Vi hade den inspelad och klar i april redan. Sen har releasen blivit uppskjuten. Och uppskjuten igen, säger Mikkey Dee med en lagom djup suck och fortsätter:
– Man lär sig mycket i den här branschen: skillnaden mellan tyska och brittiska konkursregler, till exempel. Och dom tyska är inte att leka med… Vårt tidigare skivbolag konkade ju, som du säkert vet?
– Mm… Och så blev Phil Campbells pappa allvarligt sjuk. Och gick tragiskt nog bort kort därpå. Därför är delar av plattan inspelad i Wales?
– Jo. Men det i sig var inget som orsakade förseningen, egentligen…
– Ok. Och nu är ni själva skivbolagsägare?
– Njae… Inte riktigt, ändå. Vi har bildat bolaget Motörhead Music, sen backas vi upp av EMI vad gäller distribution och sådana saker. Ja, vi får se den här gången…. – Plattan igen, den heter The Wörld Is Yours och av låttitlarna att döma, Born to lose, Outlaw m fl, rör det sig om klassisk Motörhead rock´n´roll, eller?
– Det är väldigt mycket back to basics, som jag ser det. Och samtidigt är det Motörhead just som vi var våren 2010. Du vet, lyssnar jag idag på plattan kan jag få känslan att jag vill köra om alla trumtracks. Vi är ett oerhört spontant band och en studiosejour blir ett dokument där och då av det som är vi. Det handlar om fräschhet. Vi har aldrig för avsikt att kopiera oss själva på något sätt, utveckling är det som gäller. Det är back to basics som jag sa, men ändå några steg framåt. Sen är vi ju inte ett band – och har aldrig varit – som filar och filar på materialet i studion. Plattan jag gjorde med Dokken (Up from the ashes från 1990), för att ta ett sånt exempel, var ju en total motsats om man jämför.
– På nya skivan finns en låt som heter Rock´n´roll music med raderna: “rock´n´roll even gonna set you free, make the lame walk and the blind see… “. Något av en programförklaring, the Motörhead mission?
Mikkey Dee skrattar till.
– Ja, det är Lemmys poesi, det där….
– Och nu har ni just påbörjat en europasväng. Storbritannien, Tyskland, Spanien, Frankrike….
– Mm. Aberdeen igår (8/11) var premiären. Där hade vi inte spelat på -82 och det märktes, kan jag lova. Vilken publik! Det är en riktig arbetarstad ju, så där finns fans…. Skottarna är bra på röj, överhuvudtaget.
– Det blev bra, alltså?
– Va?
(Mikkey Dee bryter för att be om lite dricka: “can I have a coke, please? Lots of ice. More ice than coke, you know?”, hör jag i bakgrunden).
– Hallå?
– Det blev en bra premiär, alltså?
– Yes. Nästan lite för bra, som helhet, för att vara första. Jag menar… några småfel här och där hör premiärer till och vad spelar det för roll i det stora hela? En fantastisk spelning, med en underbar publik.
– Kul. Skandinavien, då? Ingen sväng hit i höst eller vinter?
– Näe, inte denna gång. För ovanlighetens skull vill jag tillägga. Vi har ju nästan gjort Skandinavien mer än något annat. Men till sommaren hoppas jag. Någon festivalspelning blir det säkerligen. Vi brukar ju göra SRF vartannat år, och i år var vi inte där… Men vi gjorde Roskilde istället!
– Just det. Som det ser ut för er: studio varannan vår, annars Amerika och resten av världen, sommarfestivalerna, europaturné höst och vinter med skivsläpp varannan höst. Det är nästan ett spikat Motörheadschema det där, sen ett bra tag tillbaka?
– Japp, det passar oss att köra på det sättet…
– Och låtskrivandet finns det också en sorts mall för, där du och Phil Campbell skriver musiken och Lemmy texterna sen. Hur är det, skriver ni något nytt material under turnén?
– Nä, visst kan det komma ett och annat riff på soundcheck eller så, som man tycker låter jävligt fräckt. Men sen när det väl börjar bli dags att gå in i studion och man plockar fram det där riffet så låter det inte alls lika spännande och åker i papperskorgen… Det är det där med fräschheten jag snackade om tidigare.
– Jag gjorde en snabb sammanräkning på er sajt och fick det till att du har gjort bortåt 2000 konserter med Motörhead vid det här laget?
– Nej, det stämmer inte det där. Allt är inte med på hemsidan. Vi räknade för ett tag sen och det är gott och väl 2500 jag har gjort. Vi gör ca 150 spelningar varje år. Nästa år blir det hela världen, en rejäl sväng med ett högt, energiskt set!
– Nu släpps nya plattan lagom till att höstens turné når Tyskland. Spelar ni redan nu några låtar från The wörld is yours?
– Ja, efterfrågan lär ju öka om man säger så, när skivan väl är släppt, men vi gör två från den nu: Get back in line och I know how to die.
– Kul! Några udda inslag, då, ur den gamla katalogen så att säga?
– Vi får se… För ett tag sen körde vi Leaving here, faktiskt. Från en EP, för länge sen.
– Just det! Annan musik, då? Vad lyssnar du på nu? Jag vet ju att du gillar Deep Purple, Thin Lizzy, Sabbath…
– Det blir inte mycket hårdrock under turnéerna. Annars allt möjligt. Från rock till storbandsjazz, som jag gärna är med och spelar själv när jag får tillfälle. Salsa är en ännu större favorit. Det karibiska, förutom reggaen då, kanske….
– Ok. Nu har jag bara några frågor till, en av det lite personligare slaget: du har varit med i svängen länge nu och har dessutom familj sen ett bra tag. Hur får man ihop livet som rockstar med familjelivet?
– Ja, du… Det är inget som kommer med en gång, kan jag säga. Snarare att man lär sig att hantera det där, successivt. I mitt fall då under sisådär 15 års tid. Man får hitta en form för det som passar alla, helt enkelt. Det är inget som man hittar omedelbart, om man säger så…
– Jag förstår. Nu den sista: när jag ringde upp dig första gången stod på ett tak i London?
– Just det! Uppe på en skyskrapa. Vi spelade in en video till Get back in line. Det var jävligt kallt. London i november, du vet…
– Jag kan ana… Tack så mycket, Mikkey Dee. Lycka till med resten av turnén och ha det så bra!
– Tack, tack!
Text: Mats Johansson/hårdrock.com Foto: Robert John
