Skogsröjet 2014
Rejmyre och Skogsröjet visade sig i år igen från sin bästa sida. Vädret var strålande och snudd på för varmt, men vem klagar om alternativet är regn och kyla. Efter viss lättare förvirring om var pressackrediteringen var och lite hänvisningar fram och tillbaka kunde formalian klaras av och man kunde börja avnjuta vad som måste vara Sveriges gemytligaste och trevligaste hårdrocksfestival. Sällan känner man sig så välkommen som här.
Musikaliskt tycker jag att det var något färre bokningar som tilltalade mig i år, men några riktiga höjdare fanns det och glädjande nog var det många av dem som levererade toppkonserter. Gamma Ray var bättre än jag någonsin sett dem, Dave Mustaine var på bra humör och hans röst höll och spelningen med Black Star Riders var smått magisk. Dessutom var ljudet överlag bra vilket naturligtvis bidrar till genomgående höga betyg.
Bästa festivalminnet är nog ändå de barn som stod utanför sin trädgård på vägen till en av campingarna och sålde Piggelin på lördagen. Mycket driftigt och en illustration av hur hela Rejmyre drar nytta av festivalen. Affärerna gick mycket bra i solskenet.
Fredag
The Quireboys
Betyg: 3
Det är ett decimerat Quireboys som vi får se på Skogsröjet. Sångaren och ende originalkorogossen Spike är inte med på grund av något familjerelaterat.
Hellre än att ställa in så kör man med gitarristen Guy Griffin på sång, och även om han gör det med bravur så är han inte Spike. Det sagt så föredrar jag ändå den här varianten framför en inställd spelning.
Även om The Quireboys musik gör sig bäst på inrökta och murriga rockklubbar, gärna i en källare utan fönster, så måste jag säga att låtar som There she Goes again, This is Rock’n’roll, 27 Years och Tramps and Thieves funkar bra även i dagsljus. Nästa gång vill jag dock se dem med Spike på sång.
Jonas Andersson
Dream Evil
Betyg: 3
Att det var deras första spelning på ett år märks verkligen inte. Bandet är trots det otroligt tajt. På scenen så är de avslappnade, ibland lite för avslappnade vilket påverkade tempot.
Mot mitten av spelningen börjar låtarna bli lite enformiga, men det räddas med några riktigt bra låtar, som The Chosen Ones och The Book of Heavy Metal.
De improviserade skämten underhåller publiken medan gitarrer stäms om. Bandet verkar genuint njuta på scenen och musiken är bra.
Morris Andersson
Pain
Betyg: 4
LJudet är först lite sisådär men det tar sig rätt snabbt, och sången är bra. Något som är av största vikt på en Painkonsert där Peter Tägtgrens desperata sång kan fälla avgörandet mellan succé och fiasko.
Enligt Tägtgren var det ett tag sedan de spelade live, ”men det verkar ju gå okej… om man inte begär så mycket”. Personligen tycker jag det låter kanon, men kanske ignorerar jag glatt småmissar eftersom bandet verkar vara så taggade över att stå på scenen igen.
Pain har helt klart publiken med sig och deras sväng är oemotståndligt. Shut your Mouth, Same Old Song och Dirty Woman sitter som en smäck, men min favorit är ändå The Great Pretender, som handlar om en gubbe Tägtgren bråkat med hela sommaren och som bor i hans skalle. Alla har vi våra demoner, men det är bra att gratulera dem som kan kanalisera dem så kreativt som Peter Tägtgren.
Jonas Andersson
Alestorm
Betyg: 4
Med sin trallvänliga musik och piratstil så tar Alestorm andan ur publiken.
De är helt klart bättre än vad jag väntat, publiken verkligen älskar dem och är praktiskt taget helt galna.
Det skotska bandet spelar modern musik med inslag av folk metal, och pirater är den röda tråden som håller ihop alltsammans. Alkohol är också en stor del utav texterna, med låtar som Drink, Wenches and Mead och Rum.
Det finns såklart de som tycker att Alestorm är löjliga, att bandet med sina piratlåtar är ett skämt. Men, musik behöver inte alltid vara 100 % seriöst, ibland måste det vara kul också!
Morris Andersson
Unisonic
Betyg: 3,5
Oavsett vad Michael Kiske eller Kai Hansen gör kommer det alltid att stå i skuggan av Helloween, så är det bara, och det känns skönt att ingen av dem verkar vara bitter över det. För även om Unisonics material håller hög kvalitet så är det en speciell känsla att se de båda tillsammans i March of Time och I Want out. Av publikresponsen att döma är det inte bara jag som tycker det.
Det känns som att Michael Kiske och Kai Hansen har roligare på scenen nu än när de kamperade ihop i Helloween, och även om jag personligen håller Hansen högre som Helloweensångare så är det inget snack om att Kiske besitter en pipa utöver det vanliga och att han har den i behåll.
Man lyckas hålla tempot uppe under större delen av konserten trots lite gitarrstrul för Hansen i Star Rider, och det är väl bara We rise som känns lite seg.
Jonas Andersson
Avatar
Betyg: 3,5
Avatar går in på scenen med allvarliga ansikten och ställer sig rakryggade på sina platser. Sångaren iklädd en röd kappa, svart hatt, käpp i handen och målat ansikte. De andra i bandet med något liknande gamla militärjackor (men de kunde lika gärna ha hört hemma på en cirkus). De presenterar sig inte utan drar istället igång sin fösta låt, och publiken är praktiskt taget galna.
Bandet är väldigt teatraliska, sångaren hoppar runt på scenen gör miner och fäktar med sin käpp mot fotograferna. Det starka och snabbt blinkande ljuset ger nästan vem som helst ett epilepsianfall.
Bandet från Göteborg har tydligen inte spelat i Sverige på nio månader, och för att vara deras första spelning på länge tycker jag att de gjorde den fantastiskt.
Morris Andersson
Megadeth
Betyg: 4
Megadeth är notoriskt ojämna live, men Dave Mustaine är på gott humör OCH rösten håller. Två grundförutsättningar för en bra Megadethkonsert, och bra blir det första gången som de spelar ”here in the middle of nowhere” för att citera Mustaine.
Bandet är piggt och känns riktigt, riktigt taggat och ljudet är också bra.
Låtmässigt är det inga överraskningar och det blir naturligtvis lite greatest hits. Från senaste plattan Super Collider får vi Kingmaker och Thin Lizzy-covern Cold Sweat, som båda låter bra, men personligen hade jag gärna bytt ut Cold Sweat mot en egen komposition som någon av mina favoriter Mary Jane eller Hook in Mouth.
Megadeth är ju inget band som röjer järnet på scenen, men när de är i så här fin form spelar det ingen roll. Det blir väldigt njutbart ändå och det känns väldigt roligt att kunna sätta ett högt betyg.
Jonas Andersson
Lördag
Katana
Betyg: 4
Katana ser ut som ett riktigt 1980-tals metalband, musiken är i samma stil. Sångaren ser ut att vara hämtad från ett skivomslag. Deras image är inspirerad från Japan, med samurajhuvuden på scenen, en katana och ett pannband med de japanska tecknen ”Number one” på.
Musiken är bra och medlemmarna tycks älska vad de gör. Men, trots det så har de inte så stor publik.
De skulle helt klart kunna få mer än vad de har. Den publikrespons de får är dock positiv och välförtjänt.
Morris Andersson
Skitarg
Betyg: 3
Vad kan man egentligen säga om dem… Indränkta i blod, lekande med dildos och med tre av bandmedlemmarna utan byxor är de helt klart något unikt. Bandet är fullt av energi och studsar ständigt runt på scenen. Skitarg ger verkligen en grym show. Med såpbubblor, löskukar, tutor och konstiga miner tar de sig genom hela spelningen.
Ärligt talat så är det nog mest deras image som gör musiken till det den är och lockar många i publiken. Om det inte varit för deras sminkade ansikten och galna beteenden skulle de nog inte sticka ut så mycket som de gör.
Skitarg är helt klart inte för alla, men showen och musiken tilltalar trots allt många.
Morris Andersson
Fate
Betyg: 4
Några låtar in i Fates set vänder jag mig om och blir för första gången den här helgen riktigt irriterad. De andra gångerna är när det kommer fram berusade människor och frågar vilket band det är som spelar. Väluppfostrad som jag är svarar jag naturligtvis, medan jag undrar vad f-n de har på en hårdrocksfestival att göra. Men prioriterar man öl framför musik så… Den här gången beror irritationen i stället på att det någon timme tidigare varit tjockt med folk när några sminkade pajaser härjade, viftade med dildos och halade fram kuken, medan det är glest i leden när det levereras dansk kvalitetshårdrock av ett band som aspirerar på kultstatus. Skamligt, men vem är väl jag att sätta mig till doms över folks smak.
Nåja, bandet är avspänt och uppvisar bara leenden och glada miner trots den klena publiken, och vi som är på plats belönas med ett knippe högklassiga låtar som Children of the Night, Heaven’s Crying, Walk of Fire och mäktiga Fear of a Stranger.
Basisten och enda kvarvarande originalmedlemmen Peter Steincke står för ett av festivalens färggladaste inslag i sin Hawaiiskjorta. Dessutom är han en överjävligt grym basist och en härlig scenpersonlighet. Ni som inte var där får skylla er själva.
Jonas Andersson
Crashdiet
Betyg: 2
Ok, jag ber om ursäkt, men vad mig anbelangar så lyfter inte Crashdiets spelning och jag tycker inte riktigt att bandet är så bra att det motiverar deras status.
Jag tycker att det är slätstruket och att vare sig låtar eller scenpersonligheter sticker ut. Å andra sidan tyckte jag Alestorms konsert var skitbra, så jag kanske bara har fel musikaliska preferenser, men jag tycker nog att jag känner igen bra sleaze när jag hör den.
Jag kan inte direkt peka på något som är dåligt. Det musikaliska är tämligen klanderfritt, ljudet är bra och publikresponsen är mycket god, men det känns ändå avslaget. Kanske har de bara en dålig dag. Eller är det jag som har det? Nä, det tror jag faktiskt inte när jag ser betygen jag ger till övriga konserter.
Jonas Andersson
Black Star Riders
Betyg: 4
När Black Star Riders kör igång Are you Ready? som andra låt blundar jag och för ett ögonblick ser jag nästan Phil Lynott framför mig. Ricky Warwick har en kuslig förmåga att låta som Phil när så krävs, och det krävs rätt ofta eftersom ungefär hälften av låtarna är Thin Lizzy-låtar. Lägg dessutom till Bound for Glory som nästan låter mer Lizzy än Lizzy själva.
Problemet blir att trots att Black Star Riders egna låtar överlag är mycket bra så är det tuff konkurrens när de ställs mot några av Thin Lizzys största klassiker.
Smågnället ovan till trots: jäklar vad bandet levererar. Warwick är en genuin rocksnubbe som jag har hyst respekt för ända sedan tiden i The Almighty, och Scott Gorham är ju… Scott Gorham. Han verkar njuta i fulla drag av att stå på scenen och behöver inte ta till några stora gester. Han är medveten om sin status, men leendet avslöjar äkta glädje.
Ljudet är mycket bra och med tre gitarrer blir det riktigt maffigt. Trots högt ställda förväntningar blir jag snudd på knockad, och trots raddan av Lizzy-klassiker gläder det mig att två av höjdpunkterna är nya All Hell Breaks Loose och Bound for Glory.
Jonas Andersson
Michael Monroe
Betyg: 4
Om mina förväntningar på Black Star Riders var höga, så är de i princip inga på Michael Monroe. Jag har helt enkelt för dålig koll på hans karriär, och jag har aldrig lyssnat speciellt mycket på Hanoi Rocks. Så, jag är avslöjad, ute ur garderoben. Spank me!
En käftsmäll kan jag väl sammanfatta det hela som. Jag känner mig totalt överkörd, och var karln får all energi ifrån övergår mitt förstånd. Han får de flesta andra på Skogsröjet att verka rätt stillastående på scenen. Han far omkring som en skållad råtta, och en roadie har fullt upp med att lossa mikrofonsladden som snor in sig i allt.
Även om spelningen ger mersmak tror jag ändå att jag hellre avnjuter Michael Monroes musik live än hemma i högtalarna.
Jonas Andersson
Gamma Ray
Betyg: 4
Kai Hansen uppvisar två likheter med Dave Mustaine föregående kväll. Rösten är i mycket god form och liksom Mustaine refererar Hansen till Skogsröjet och Rejmyre som ”in the middle of nowhere”. Lite elakt kanske, men humöret verkar vara på topp och Gamma Ray gör en kanonspelning, trots att Kais gitarr strular även i kväll och han ser ut som han vill mörda den i första låten Avalon. Med gitarren utbytt flyter det dock på utan mankemang.
Just Avalon är en av höjdpunkterna tillsammans med Pale Rider och I Want out som har berikats med ett längre reggaeparti som framförs med bravur.
Som så många gånger tidigare på festivalen är det ett band på extremt gott humör vi ser. Är det något i vattnet (ölen?) i Rejmyre, eller tar ni så bra hand om banden? Glatt humör i kombination med bra sång från Kais sida ger naturligtvis glada miner hos publiken och höga betyg från recensenter. I alla fall från mig.
Jonas Andersson
Steel Panther
Betyg: 4
I ärlighetens namn hade jag förberett några dräpande formuleringar om ändlöst prat mellan låtarna och en show där lättklädda tjejer är viktigare än musiken, men jag måste lägga dem åt sidan och kapitulera inför Steel Panther.
Visst är det mycket prat, men glimten i ögat är så stor att det som egentligen borde bli vulgärt blir underhållande, även när Satchel ber oss skänka en tanke till alla dem som riskerar sina liv när de smugglar in olagliga droger i landet. Dessutom har Steel Panther ett gäng riktigt bra och medryckande låtar.
Visst får vi vår beskärda del av lättklädda tjejer på scenen. Det är väl inte 17 stycken som i låttiteln, men snudd på, som dansar, simulerar oralsex och blottar diverse kroppsdelar. Ibland önskar jag att jag hade övat mer på gitarren och valt musiken som karriär.
Låtmässigt är det inga överraskningar utan 12 säkra kort, som Asian Hooker, Party all Day (Fuck all Night), It Won’t Suck itself och Just like Tiger Woods. Från senaste plattan får vi Pussywhipped, Gloryhole och Party like tomorrow is the End of the World, och det känns verkligen som att publiken anammat den sistnämnda uppmaningen.
Kanske är jag lite för snäll i mitt betyg just för att jag blev så positivt överraskad, men jag tycker att fyran är välförtjänt. Steel Panther har tillräckligt med bra låtar, de framför dem bra och det är kul och underhållande, och låt oss aldrig glömma att hårdrock ska vara kul.
Text: Jonas Andersson och Morris Andersson
Foto: Jonas Andersson
